8 mars 1965. Då firades den internationella kvinnodagen för första gången i Kabul.
Ledande i firandet var doktor Anahita Ratebzad, och DOAW (Democratic Organisation of Afghan Women) stod som beskyddare av arrangemanget.
Att feminister dök upp på den politiska scenen i Afghanistan sammanföll med framträdandet av olika vänsterfraktioner som parchamis, khalqis and sholais. Det var anhängare till parcham som startade DOAW, med kampanjer mot barnäktenskap, brudpris och analfabetismen bland kvinnorna.
Det vi idag känner som RAWA (Revolutionary Organisation of the Women of Afghanistan), Jamiat-e-Inqelabi-e-Zanan-e-Afghanistan, bildades 1977 av Meena Kishwar Kemal, som tillhörde sholai.
Med tanke på hur Afghanistan ter sig idag är det svårt att tänka sig att landet skulle ha varit ett av de första som infört kvinnlig rösträtt, om kung Amanullahs (1892-1960) reformprogram hade genomförts. Kung Amanullah som regerade 1919-1929 hade inspirerats av Kemal Atatürk, och uppmuntrade kvinnor att skaffa sig utbildning, lägga bort slöjan och organisera sig. Hans syster Kobra bildade en organisation till kvinnors skydd och drottning Soraya startade en kvinnotidning.
När Storbritannien startade ett uppror mot Amanullah använde man de friheter kungen hade gett kvinnorna för att uppvigla konservativa stamhövdingar mot regeringen. Upprorets ledare var Habibullah, en tadzjikistansk bandit och extremistisk muslim. Hans kortlivade regim följde på Amanullahs upplysta styre, och var en förelöpare till mujahedins och talibanernas tyranni (1992-2001). Han drog tillbaka alla reformer. Utbildning för kvinnor förbjöds. Burka blev påbjudet och kvinnorna stängdes in i hemmen igen.

När Habibullah snabbt försvann blev det inte bättre för de afghanska kvinnorna. Men Zahir Shahs långa regering var inte negativt inställd till kvinnorna. Efter år av kamp kunde kvinnorna skaffa sig en plast i det offentliga livet, åtminstone i storstäderna.
1959 fick kvinnorna för första gången rätt att ta av sig slöjan. Liksom i Saudiarabien hade kampen kring klädkoden varit viktig för rörelsen för kvinnornas rättigheter i Afghanistan.
1954 fick kvinnorna enligt grundlagen rösträtt och rätt att delta i politiken. I början av 70-talet var kvinnorna synliga i städerna. När PDPA (People’s Democratic Party of Afghanistan) 1978 tog makten i en kupp genomfördes några få radikala reformer. Brudpriset avskaffades. Barnäktenskap förbjöds. Och det beslöts om obligatorisk skolgång för flickor.
Men även om PDPA-regimen fortsatte att officiellt stödja kvinnornas frigörelse för att upprätthålla en socialistisk fasad, greps kvinnor som var i opposition och torterades. Studentledaren Nahid som hjälpte till att organisera en demonstration mot den sovjetiska ockupationen dödades. 1987 mördades Meena, RAWA:s grundare och ledare.
Under tiden blev tillvaron mycket hård för de miljoner kvinnor som levde i flyktingläger i Pakistan. Sju mujahedingrupper drev lägren, och de tjänade som laboratorier för den kommande talibaniseringen av Afghanistan. Det var i de lägren kvinnorna byggde upp en fin tradition av motstånd, särskilt på 90-talet. Trots terrorregimen drev man underjordiska flickskolor, yrkeskurser för kvinnor och studiecirklar för kvinnliga aktivister i lägren. Modiga aktivister mobiliserade hundratals kvinnor till demonstrationer i Islamabad, Peshawar och till förste ministerns hem i Quetta.
Under perioden med mujahedin och talibaner var dessa aktioner i exil de enda uttrycken för kvinnors motstånd. De nya herrarna i Kabul utestängde kvinnorna från offentligheten från 1992.

Talibanernas agenda mot kvinnor är väl dokumenterad och omskriven, medan världens media tycks drabbas av glömska när det gäller mujahedinperioden. Det var krigsherrarna från mujahedin som förklarade att utbildning för flickor var en ”inkörsport till helvetet”. Under påtryckningar från Abdul Rasool Sayyaf (som nu är en av president Karzais främsta allierade) förbjöds kvinnor i tv, ett media som talibanerna kallade ”Satans spegel”.
Under den här perioden grep mujahedin män som var slätrakade, eller bar mustascher, som kommunistsympatisörer. Just dessa mujahedin, numera själva slätrakade, placerades i den regering som USA utformade för att styra Afghanistan efter talibanerna. En del av dessa krigsherrar har utpekats som krigsförbrytare av Amnesty International och Human Rights Watch. Samma krigsförbrytare som är ansvariga för kidnappningar och våldtäkter på kvinnor presiderar nu över 8 mars-arrangemangen i Kabul som organiseras av västfinansierade NGOer.

Visst är också symboliska förändringar ett välkommet steg framåt i det afghanska samhället. Men hållbarheten i dessa kosmetiska förändringar är tveksam, till exempel kvinnor i parlamentet, begränsade möjligheter att ta av slöjan, möjligheter till utbildning och yrke i stora städer. Afghanska kvinnor ryser vid tanken på talibanernas återkomst.
Att USA är beroende av krigsherrarna för att upprätthålla sin ockupation bidrar också bara till att förlänga kvinnoförtrycket, även om talibanerna inte skulle återerövra Kabul. Krigsherrarna vet att de kan predika kvinnornas frigörelse 8 mars i Kabul, medan de genomför sharialagar i sina feodalstyrda hemprovinser. Förra månaden inträffade en piskning i provinser Ghor som visar detta.
Enligt rapporter i afghanska media piskades två kvinnor offentligt på order av en lokal krigsherre, Fazal Ahad. Anklagelsen var att de rymt med en man. De utsattes för 45 piskslag var, enligt ett beslut utfärdat av tjänstemän. Vissa lokala afghanska tv-kanaler visade piskningen.
Egentligen är det fullt förståeligt att Anahita Ratebzad (född 1930) drabbades av depression inför de afghanska kvinnornas förvärrade situation. Pionjären från det första 8 mars i Kabul tappade helt greppet om verkligheten för ett par år sedan.

Sahar Saba
Översättning: Gunvor Karlström

Parlamentsvalen 1948, 1965 och 1969 var tämligen fria och rättvisa. Både kommunister, liberaler och islamister – tre traditionella läger i afghansk politik – ställde upp i valen och kom in i parlamentet. Efter “Saur-revolutionen” 1978, ledd av de afghanska kommunisterna organiserade i PDPA (och som maoisterna kallar statskupp), bröt ett inbördeskrig ut, och det har pågått sedan dess. När doktor Najib (Mohammad Najibullah) blev president 1987 stödde han ett flerpartisystem.
I april 1988 hölls allmänna val. Det styrande PDPA tog 27 procent av rösterna och förlorade till Nationella Fronten som fick 28 procent. Resten gick till böndernas rättviseparti, islamiska partiet och arbetarnas revolutionära parti. Men valet togs inte på allvar och lyckades inte ge regeringen legitimitet.
Både vänsterpartier och fackföreningar framträdde i slutet av 60-talet, men andra delar av det civila samhället, som yrkesförbund, konst- och litteraturgrupperingar, studentföreningar, idrottsföreningar och kvinnoföreningar hade börjat växa fram på 1950-talet (men bara i de stora städerna Kabul, Heart, Jalalabad och Lashkargah).
Det demokratiska utrymmet var begränsat, men det fanns där. Det civila samhället var svagt, men började växa sig starkare. Saur-revolutionen visade sig paradoxalt nog bli både en form av bakslag och en välsignelse för det civila samhället. PDPA införde radikala reformer och gav kvinnorna en frihet som de inte sett till vare sig förr eller senare.
Men den politiska oppositionen, däribland maoister organiserade i Afghanistan Liberation Organization (ALO), knäcktes med hjälp av terror.
Men det var USA:s intervention som gav dödsstöten åt det afghanska civila samhället. För att ge Sovjet dess Vietnam stödde Washington mujahedin som i sin tur gick hårt åt det civila samhället. När mujahedin kom till makten 1992 föll det civila samhället samman. Talibanregimen (1997-2001) var nära att strypa det till döds.

Media frodas
Under perioden efter talibanerna har det civila samhället försökt sig på en halvhjärtad comeback. Ett antal politiska partier, tidningar, radio- och tv-kanaler, kvinnogrupper, organisationer och yrkesförbund har dykt upp.
Men efter åtta år är det afghanska civila samhället fortfarande blodfattigt. Den politiska scenen som handlade om krigsherrarna och hade inrättats för att tjäna USA:s intressen, verkade också hämmande på det civila samhället.
Elektroniska media har framträtt som det mest dynamiska elementet. Det finns nära 20 tv-kanaler inklusive den statliga RTA, 60 radiostationer och 400 tidningar och tidskrifter. Talibanerna förbjöd tv och den statliga Shariat var en ren parodi på radio. Det finns också två journalistförbund. National Journalist Union of Afghanistan är det största och säger sig ha 7 200 medlemmar. Men yttrandefriheten är begränsad, trots blomstrande media. Att krigsherrar som Rashid Dostam själv har startad en tv-kanal (Aina/Mirror) visar både på yttrandefrihetens existens och dess brister i Afghanistan. Bloggosfären innebär också stora möjligheter. Den innebär också ett säkert sätt att uttrycka sig. Hundratals ungdomar och aktivister driver bloggar, och webbplatser som kabulpress.org och rawa.com får tusentals besök varje månad.

Politiska partier
Det finns 108 partier registrerade hos justitiedepartementet, men inget av dem har något inflytande på politiken. Enligt FN-statistik var bara 12 procent av kandidaterna till Wolesi Jirga, parlamentets underhus, (381 av 2 381) vid valet 2005 registrerade genom ett politiskt parti. Siffran var högre i verkligheten eftersom många ställde upp som ”oberoende” av säkerhetsskäl. Cirka 200 av de 249 parlamentsledamöter som valdes tros vara medlemmar i eller sympatisörer till politiska partier. De representerar 33 politiska partier: 19 islamiska, 7 ”nydemokratiska”, 4 vänsterpartier och 3 etno-nationalistiska partier.

De Nya demokraterna och före detta vänstern
Under perioden efter talibanerna dök en ny strömning upp som tidigare hade varit underjordisk och i exil: ”nya demokrater”. Det handlar om en ny generation politiska aktivister som främst kommer från vänster, både stalinister och maoister, men också från tidigare mujahedin som ville passera gamla politiska skiljelinjer.
De fyra mest intressanta av de nya partierna, med nästan enbart unga aktivister som inte deltagit i det förflutnas blodbad, är Afghanistan Labour and Development Party (ALDP), National Solidarity Party of Afghanistan’s Youth, the Republican Party and AFDM.
Den före detta PDPA-vänstern är idag mer splittrad än någonsin. Det finns åtminstone 15 registrerade partier som leds av före detta PDPA-kadrer som försöker locka till sig de grupperna. Men samtidigt hävdar dessa PDPA-avläggare att de har lämnat det förflutna bakom sig. Några påstår att de aldrig egentligen varit kommunister utan patrioter som stöder marknadsekonomin.
Det första av dessa partier, National United Party of Afghanistan, bildades 2003 av före detta generalen Nur-ul-Haq Ulumi. Strax därefter dök det upp tre grupper ledda av tidigare Khalq-medlemmar (en av de två fraktionerna i det gamla PDPA).
Maoister som motsatte sig Saur-revolutionen och gick med i mujahedin på 80-talet, har splittrats i ett antal grupper. Men maoisterna är den enda kraft som är organiserad i vad som kan kallas ett parti.

Fackföreningar och yrkesförbund
1978 bildades Central Council of Trade Unions, den fackliga centralorganisationen, på samma sätt som alla Sovjetsatelliter på den tiden visade upp sina arbetare. 1990 fick den ett nytt namn, National Workers Union of Afghanistan, Afghanistans Nationella Arbetarförbund. Men både fackföreningar och andra yrkesförbund förtrycktes under PDPA, och de överlevde inte den puritanska terror som utövades av mujahedin och talibaner.
En del yrkesfolk har börjat bilda föreningar. Läkare, journalister, jurister och lärare har organiserat sig. Åtminstone på papperet finns också en Afghan Federation of Trade Unions, som uppger 200 000 medlemmar. Och Central National Union of Afghan Employees, tjänstemannafacket, representerar 71 000 medlemmar.
Men de flesta facken och yrkesförbunden finns antingen bara på papperet eller är under uppbyggnad. En metallarbetsplats har startats i Heart och en i Kabul. En fabrik för olivolja har just öppnat i Jalalabad. Gruvindustrin, mattillverkningen och den statliga servicesektorn sysselsätter de flesta arbetare i Afghanistan.

NGO och kvinnorna
NGOer, icke-statliga organisationer, har fått ett starkt uppsving de senaste åren, och de flesta ägnar sig åt kvinnofrågor. Idag finns över 3 000 NGOer. Men vanligen betraktas de som ett sätt att tjäna pengar. Korruption är utmärkande för dem. Utländskt bistånd har främst kanaliserats via NGOer. RAWA, The Revolutionary Association of Women of Afghanistan, är den enda verkligt aktiva kvinnoorganisationen, förutom vissa individer som på allvar har engagerat sig för kvinnornas sak.
Malali Joya har till exempel framträtt som en symbol för motstånd. Hon är parlamentsledamot och kritiserar öppet krigsherrarna och USA-ockupationen.
Farooq Sulehria
Översättning Gunvor Karlström