Vilka är det då som sitter på Guantanamo? En del av fångarna skulle med all säkerhet kunna åtalas och dömas för allvarliga brott i civila domstolar. Men i många fall har människor förts till basen av tämligen godtyckliga anledningar – det har till exempel rapporterats om fredliga muslimska biståndsarbetare som gripits och fraktats dit för att de reste med penningsummor som var större än förväntade personliga reskassor. Andra har helt enkelt lojalt stridit för talibanerna i Afghanistan. Det är inget brott. Talibanregeringen satt vid makten i landet tills den störtades av amerikanska trupper hösten 2001. Kort tid innan dess hade talibanerna dessutom haft de bästa relationer med USA – precis som deras vänner, de styrande i Saudiarabien och Pakistan, fortsatte att ha efter 11 september.

Bushadministrationen använde energiskt bin Ladins terrordåd för att flytta gränserna för vilka folkrättsbrott USA själva skulle kunna gå iland med internationellt – och i stort sett lyckades man. Om den internationella borgerligheten haft någon skam i kroppen och protesterat med kraft hade detta inte varit möjligt. Men så har det inte blivit. Den som till äventyrs lyssnade på Sverige Radios ”P1 Morgon” häromdagen kunde i stället höra en ”debatt” om Guantanamo mellan två välkammade etablissemangsfigurer: Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros medieinstitut, och försvarsforskaren Magnus Norell på Utrikespolitiska institutet. Båda var fulla av förståelse för att lägret finns, som Poirier Martinsson uttryckte det med sin milda stämma: ”Man grep terrorister på slagfältet. Man kunde inte släppa dem omedelbart för då skulle de antingen fortsätta strida och fortsätta försöka döda civila. Eller också skulle de hamna i fängelseceller hos främmande länders säkerhetspoliser. Man var tvungen att ta hand om dem.” Gulligare – och mer ohederligt – kan det knappast framställas.

För Internationalens läsare är Farooq Sulehria ett välbekant namn. Han är fackligt engagerad journalist från Pakistan som ofta bidrar med vassa texter i allt från utrikespolitik till bokrecensioner. Men just idag besöker han Internationalen för att själv bli intervjuad. Farooq har nämligen gjort något så unikt som att nylansera Pakistans kändaste vänstertidning Viewpoint på Internet.
– Tiden var inne för en vänstertidning på nätet, säger Farooq, tre månader efter starten.
Viewpoint var en veckotidning som grundades av journalisten Mazhar Ali Khan 1975. I Pakistan var han en känd journalist och pappa till historikern och debattören Tariq Ali. Under 80-talet i Pakistan var Viewpoint den enda vänstertidningen som vågade vara radikal och stå upp emot diktaturen. Statlig censur var vanligt och de stora medierna utövade rutinmässig självcensurering. Viewpoint anpassade inte sitt innehåll efter censurreglerna utan skrev det de tyckte.
På grund av det de skrev fängslades delar av redaktionen i omgångar, allt från en dag till flera månader. Men redaktionsarbetet fortgick alltid inifrån fängelset och tidningen kunde alltid smugglas ut.
– Under den här tiden kom de flesta kända journalister förr eller senare till Viewpoint eftersom de stora tidningarna inte ville anställa dem. Journalistyrket då var liktydigt med att vara vänster. Viewpoint blev en symbol för yttrandefrihet, den enda kända tidning där man vågade skriva om fackliga frågor, feministiska frågor och så vidare. Framför allt var den journalistiska nivån hög. Det var inte en partitidning eller ett propagandablad – det var högkvalitativ journalistik, säger Farooq.

Men om det var status att skriva för Viewpoint under 80-talet så blev det tvärtom under 90-talet. Vindarna hade förändrats. Diktaturen var upplöst och Sovjet hade fallit, det var helt enkelt ute att vara vänster i Pakistan. Före detta Viewpointskribenter fick bra jobb på de stora etablerade tidningarna, mer tragiskt tog andra aktivister livet av sig.
– Mazhar Ali Khan dog av hjärtproblem 1993 och man brukar säga att tidningen och hela den pakistanska vänstern dog med honom. Visst försvann viktig finansiering med honom men egentligen var vänstern splittrad redan innan. Det brukar heta att Mazhar Ali Khan dog av brustet hjärta över vad som hänt med vänstern.
I början av 2000-talet var vänstern fortfarande mycket marginaliserad i Pakistan, men Farooq vittnar om en genomgripande renässans de senaste åren, mycket tack vare den nya tekniken.
– På tio år har Pakistan gått från att ha haft en statlig tevekanal till att ha 80, och om man räknar med de utlandssända, över 100 tevekanaler. Visst finns det fortfarande självcensur, men ingen statlig censur längre. Pakistans mediaklimat är fortfarande fundamentalistiskt till stor del och som vänster eller liberal är det svårt att nå ut till folk. Vänsteraktivister och sympatisörer når varandra via, bloggar, webbsidor, sms och e-maillistor.
– Jag har en e-maillista som heter SPN, Socialist Pakistan Network. Den når alla kända journalister och aktivister i Pakistan och några utanför landet, sammanlagt 6 000 personer. Den här e-maillistan är i sin tur kopplad till andra elektroniska nätverk och på så vis har vi spridit mycket information som aldrig framkommer i mainstream-media.

Farooq berättar om hur man med sms kunde sprida en 90 sekunders videoupptagning på hur talibaner piskar en kvinna. Med hjälp av dessa vänsternätverk hade videoklippet till slut spritt sig över hela landet och nyheten kunde inte längre ignoreras av de stora medierna. Talibaners brott är annars sådant som det aldrig skrivs om i pakistansk media.
– Bilden av talibanerna i Pakistan ser inte alls ut som den gör i västvärlden. Där vill media visa upp en fin och bra bild av talibanerna: de kämpar mot USA, de kämpar för islam. De har stort stöd i Pakistan, även om det börjar bli mer blandade åsikter nu. Många blev mycket upprörda av klippet, särskilt kvinnor.
– Det här exemplet visar hur vi som alternativ media kan bekämpa korrupta fundamentalistiska stormedia.
– Jag började tänka att det är dags att ta det här ett steg längre. En e-maillista inte är nog, den är alltid i riskzonen att hackas och då försvinner allting. Dessutom måste man vara medlem. En webbsida är mer tillgänglig, den kan locka folk över hela världen. Man kan visa videoklipp på den och skulle den hackas kan man återskapa innehållet.

Webbtidningar med vänsterinnehåll som ZNet och CounterPunch hade visat sig framgångsrika. Allt som behövdes var engagemang, inte så mycket pengar. Att återuppta arvet från den anrika Viewpoint, fast nu på nätet – Viewpoint Online – blev en sorts symbol för vänsterns återfödelse, menar Farooq.
Nättidningen har nu legat uppe i tre månader och har i genomsnitt 3 000 besökare i veckan. En vecka hade man 5 000 besökare. Det var när Viewpoint publicerat en artikel av representanter från Ahmadis, en liten jagad grupp som kallar sig muslimer men fördöms av talibanerna som ”fel sorts” muslimer. Deras moské brändes ner av talibanerna.
– Vi bröt mark i och med att vi visade solidaritet med den här gruppen när ingen annan vågade göra det, berättar Farooq. Det väckte intresse, många ville läsa vad de skrev.
Responsen har varit bra hittills. Läsarna befinner sig främst i USA, Pakistan, Sverige och Storbritannien, men webbsidan har fått träffar i 87 länder. Ett par pakistanska nyhetstidningar har välkomnat Viewpoints återfödelse och kända skribenter har redan velat bidra med texter.
Farooq är den drivande bakom projektet, men till sin hjälp har han bland annat haft Linn Hjort och Sholeh Irani från Internationalen.
– Jag diskuterade med dem innan jag startade det här projektet och de stöttade mig. Från början bestämde vi att fokus skulle ligga på Pakistan och Iran. Sammanlagt är vi femton personer från olika länder, främst Pakistan, som jobbar ideellt med tidningen. Ingen av skribenterna får betalt.

Farooq Sulehria föddes 1971 som den tredje av sex bröder i staden Sargodha i Pakistan. Det var med pakistanska mått mätt en liten stad med 100 000 invånare, idag har den vuxit till 500 000 invånare. Familjen flyttade från landet till Sargodha eftersom Pakistans flygvapen är baserat där och pappan arbetade som flygplanstekniker.
– Det blev en klassisk kulturchock för en typisk lantisfamilj som kommet till stan, säger Farooq och skrattar.
De var ”inte riktigt fattiga men inte heller medelklass”. Hans pappa var mycket konservativ och hans mamma bar burqa. Föräldrarna var inte politiska på något sätt men mycket ambitiösa och ville att barnen skulle gå i den bästa skolan. Tack vare att flygvapnet hade en egen skola kunde alla bröderna gå gratis i stadens engelskspråkiga rikemansskola.
– Utanför skolan var jag stolt över att gå där, men i skolan hade jag svåra mindervärdeskomplex. Jag promenerade dit varje dag, de andra barnen kom med privatchaufförer. Deras pappor var chefer och generaler, min var bara en simpel tekniker. Jag skämdes. De andra eleverna var taskiga, särskilt tjejerna. Jag tror de kände av min mindervärdeskänsla.
Det var i början av 80-talet och Kina sågs som ett föregångsland, det sades att de hade ett bra system och att Mao verkade vara en bra ledare eftersom han var som vilken arbetare som helst. Farooqs klassmedvetande började formas och i femte klass kallade han sig socialist.
– Det spelade ingen roll att jag var bäst i klassen i alla ämnen och på landhockey – så fort det skulle väljas ut någon till ett lag eller till en debattgrupp så valdes de rikaste ungarna med de finaste föräldrarna. Det gjorde mig jättearg.
Farooqs bröder kände samma sak och de talade ofta om orättvisorna hemma. Den äldste brodern gav honom en socialistisk skrift som kom att förändra hans liv. Den hette A tree upside down (”Ett upp- och nedvänt träd”) och var egentligen utformad som en barnsaga. Boken gjorde honom till en övertygad socialist och fick honom också att bestämma sig för att bli journalist, precis som den indiske författaren till boken, Krishan Chandar. Som 19-åring flyttade Farooq till Lahore och gick journalistutbildningen.
Den näst äldste brodern slog in på en annan bana och blev militär. Idag är han högt uppsatt inom det militära.
– I den situation vi befann oss i fanns två vägar att gå: endera blev man socialist eller så blev man som dem. Min bror valde det senare.
Idag har hela Farooqs familj höjt sin standard och blivit medelklass. Farooq och alla hans bröder är välutbildade.
Till Sverige flyttade Farooq år 2001 efter att han träffat en svensk kvinna i Pakistan. Då hade han redan varit här två gånger tidigare genom fackliga samarbeten med bland annat LO och Palmecentret, och såg flytten som ett äventyr.
Sedan dess har han haft kontakt med Socialistiska partiet och skrivit för tidningen Internationalen. Det var via hans parti Labour Party (pakistanska arbetarpartiet) som han kontaktade Fjärde Internationalen. Elfte september hade precis hänt och Marco Espvall, som arbetade på Internationalen då, bad honom skriva en text om det. Farooq blev direkt en uppskattad skribent och kamrat.
– Jag hade inga andra kompisar då. Folket kring tidningen och partiet blev ett socialt nätverk och en familj. En bra familj!, säger Farooq.

Vad vill ni uppnå med Viewpoint?
– Först och främst vill vi visa att vänsteraktivister i Pakistan kan göra en bra tidning. Vi behöver en bra tidning, som är bra på alla sätt. Media nu domineras av högerkrafter och det blir dålig journalistik. När det är pro-talibaner som skriver blir varje nyhet till en konspirationsteori, det är inte professionellt. Nu har några kända journalister redan skrivit i Viewpoint, de förstår att det är en bra tidning. Den har bara funnits i några månader men vi har fått bra respons.
– Målet är att nå ungdomar i Pakistan, Afghanistan och Iran via Internet. Vi pratar om demokrati, feminism, klimat – sådant som vänstern på 70- och 80-talet aldrig pratade om. Det är ingen partitidning, det är en tidning med en vänstervinkling.

Vad handlar texterna om?
– Allt möjligt. Det är objektiva nyhetsrapporteringar, bokrecensioner, debattartiklar… Vi skriver om fackliga frågor, om den utbredda byråkratiska korruptionen. Kärnvapen är också en stor fråga i regionen. Vad händer med det här? Var dumpar de skiten? Sådant som mainstreammedia aldrig tar upp. Vi har också skrivit om hbt-frågan och det har ingen annan vågat än.
– Däremot skriver vi aldrig om religion. Vi vill visa att vi är sekulära och respekterar alla religioner. Vi säger varken att islam är en bra eller en dålig religion, vi vill göra politik på sekulär basis. Spelar vi på religion förlorar vi. Läget i Pakistan är så pass farligt att man jättelätt kan provocera med religionsfrågor. Därför lämnar vi religion därhän och låter det vara varje persons individuella övertygelse.

Har ni blivit hotade?
– Ja, en gång blev två kollegor hotade via e-mail av någon okänd grupp. Det var efter hbt-artikeln. I kommentarfältet kan man ibland läsa arga kommentarer att det vi skriver är bullshit, men de flesta skriver att de är glada att vi finns.

Vad är den viktigaste politiska förändringen som måste ske enligt dig?
– Det viktigaste är att stärka demokratin i Pakistan. Då blir allt bättre.

Sedan 2005 är Farooq gift med den afghanska aktivisten Sahar Saba från kvinnoorganisationen Rawa. Tillsammans har de dottern Bella, 2 år. Till hösten flyttar familjen till London där Sahar och Farooq ska läsa på universitetet. Planen är att stanna i minst två år, kanske längre. Farooq lovar till redaktionens stora lättnad att fortsätta skriva för Internationalen ändå.

Katarina Wikström

Hemsidan: http://www.viewpointonline.net/

De flesta (64 procent) föredrar också en förhandlingslösning, och är beredda att acceptera en koalitionsregering som inkluderar talibanerna. Endast 18 procent av det afghanska folket stöder idén om en upptrappad konflikt. Det visar en nationell opinionsundersökning beställd av BBC, ABC News och ARD (USA respektive Tyskland) där 1 534 afghaner i landets 34 provinser intervjuades mellan 30 december 2008 och 12 januari 2009. Undersökningen fann att talibanerna var enormt avskydda.
Bara 4 procent av befolkningen föredrar en talibansk regering, medan 90 procent sade sig vara emot talibankrigarna. Talibanerna ses som den största faran för landet av 58 procent av de intervjuade, medan USA kom på fjärde plats med 8 procent (strax före ”lokala befälhavare”, en förskönande omskrivning för USA-stödda krigsherrar).
På frågan ”Vilka har enligt dig det största ansvaret för våldet i Afghanistan?”, låg talibanerna i topp med 27 procent, al-Qaida/utländska jihadister på andra plats med 22 procent, och sedan kom USA/Nato/Isaf-styrkor på 21 procent.
69 procent av folket tyckte att det var bra att USA-ledda styrkor fanns i Afghanistan för att bekämpa talibanerna (en nedgång från 2006 års siffra på 88 procent).
Trots detta anser hela 64 procent av befolkningen att ”regeringen i Kabul bör förhandla med talibanerna om en överenskommelse där de kan få vara med och styra landet mot att de upphör att strida”.
Dock säger 71 procent av de tillfrågade att ”villkoret för att påbörja sådana förhandlingar bör vara att talibanerna först lägger ner sina vapen”.
Enligt denna undersökning går den afghanska opinionen stick i stäv med den i väst allt mer populära uppfattningen att Natos styrkor omedelbart bör lämna Afghanistan.
Ann Wilkens, ordförande i Svenska Afghanistankommittén, motsätter sej också ett militärt tillbakadragande. I en intervju med Internationalen förklarar hon varför:
– Trupperna bör inte dras tillbaka eftersom det skulle ge fel signaler till talibanerna.
– Det skulle även ge talibanerna i Pakistan ett lyft. Om USA drar sej tillbaka, blir det en liknande situation som efter Sovjets tillbakadragande 1989. Som jag ser det, har den militära strategin misslyckats. Den har inte lyckats ge stabilitet. Vi behöver en ny strategi.
Vore en militär upptrappning en lösning?
– Jag vet inte huruvida en upptrappning eller minskning av de militära styrkorna är rätt lösning. Först och främst måste man vara klar över vad strategin består av innan man bestämmer hur stora trupperna ska vara.

Vilken typ av strategi skulle vara trovärdig?
– Jag har läst general McChrystels rapport, och jag tycker att hans analys är ganska bra.
– Men jag är inte säker på att jag håller med om slutsatsen att en militär upptrappning är nödvändig. Vad som behövs är en strategi vars fokus är återuppbyggnad och att skydda befolkningen.

Kommer talibanerna att återvända till Kabul om Natotrupperna dras tillbaka?
– Jag tror inte att dom är kapabla till det, militärt sett. Faran är snarare ett långt utdraget utmattningskrig ifall väst ger upp.

Är den nuvarande instabiliteten i Pakistan en biprodukt av situationen i Afghanistan eller rör det sig om ett inhemskt problem?
– Naturligtvis finns det en koppling, om man ser det i ett historiskt perspektiv. De klanstyrda delarna av Pakistan blev en buffert i kampen mot Sovjet. Mujaheddins högkvarter och religiösa koranskolor fanns där. Allt hänger ihop. Instabilitet i Afghanistan påverkar Pakistan och tvärtom.
– Men det finns också talibanisering i Pakistan. Sedan länge finns djupa klyftor mellan rika och fattiga, exploatering, försummelse av utbildning och social service.
Allt detta ackumuleras och leder till instabilitet. Som jag ser det är problemen i Pakistan både skapade i Afghanistan och självframkallade.

Farooq Sulehria
Översättning Helena Espvall

Farooq Tariq är en erfaren vänsteraktivist. När militären, ledd av general Zia ul-Haq, 1977 införde ytterligare en diktatur i Pakistan gick Farooq Tariq i exil tillsamman med tusentals andra progressiva, l exilen var han med om att bilda Struggle Group som senare ledde till bildandet av Labour Party Pakistan (LPP) 1997.

LPP står nära Fjärde Internationalen och har gått i spetsen för den massrörelse i Pakistan som vill återupprätta demokratin. Demokratirörelsen lyckades till sist förödmjuka den USA-stödde starke mannen bland militärerna, general Pervez Musharraf. Under den ett och ett halvt år långa kampen greps Farooq Tariq sex gånger, och tillbringade en månad under jor­den för att undgå att gripas av polisen.

Farooq Tariq var nyligen på besök i Stockholm och Internationalens Farooq Sulehria sökte upp honom för en intervju.

Swatdalen, militära operationer mot talibanerna och massflykt, eller självmordsbombningar. Det är vad rubrikerna om Pakistan handlar om i svenska media. Vad handlar den här krisen om?

- Jag undrar om svenska media också ägnar något utrymme åt USA:s drone-attacker mot Pakistan som har krävt mer än sjuhundra liv. De här attackerna innebär faktiskt ett krig utan krigsförklaring. På ett sätt har USA startat sitt tredje krig ge­nom att dröna Pakistan. Även utan krigs­förklaring godkändes detta krig av Vita huset under George Bushs presidenttid. Hans efterträdare har ivrigt stött saken. Alltså kan vi se en upptrappning av USA:s drone-attacker mot Pakistan. Se­dan 20 januari, den dag då Barack Obama avlade presidenteden, har sjutton drone-attacker krävt minst tvåhundra liv.

- Vad gäller situationen i Swatdalen och Pakistans stamområden är den ett direkt resultat av USA:s intervention och närvaro i regionen. Det var den inte allt­för hemliga USA-interventionen i Afgha­nistan på 1980-talet, med Pakistan som avstamp, som alstrade en armé av puri­taner. Al-Qaida och talibanerna får CIA ta på sig faderskapet till.

- När USA förlorade intresset för Af­ghanistan 1989 adopterades dessa CIA-barn av den pakistanska militären. Med hjälp av ett gäng av dessa ClA-ungar, nämligen talibanerna, lyckades den pa­kistanska militären upprätta sitt grepp om Kabul 1996. Att behärska Afghanistan har varit en dröm för den pakistanska militären som vill ha ett strategiskt djup i from av Afghanistan mot ”fienden” Indien.

- Under tiden utvecklade den puri­tanske lärlingen en egen agenda, obero­ende av den ”otrogne” trollkarlen. Denna puritanska agenda byggde på missupp­fattningen att en ”seger” över Röda Ar­mén i Afghanistan hade uppnåtts av ”jihadis” på egen hand och att en Jihad av afghan-typ skulle bidra till att befria hela den muslimska världen från alla sorters ”otrogna” interventioner. Alltså röjde de väg för ett puritanskt samhälle som upp­rättades av talibanerna i Afghanistan.

- Ett långvarigt samarbete mellan den pakistanska militären och de religiösa fanatikerna innebar att en del av den pa­kistanska militären också har rönt infly­tande av extrema religiösa uppfattningar. Dessa hökar inom den pakistanska mi­litären utökade sin ekonomiska och logistiska hjälp också eftersom de skäggiga medhjälparna skickades till Kashmir för att dra in Indien i ett ställföreträdande krig-

- Allt förändrades i och med 11 september-händelserna. USA:s aggressiva inriktning som syftade till att behärska världen, särskilt Västasien (för oljan), hade nu en lämplig förevändning för att sättas i verket. Washington sade nu till Islamabad att ge upp talibanerna och de­ras anhängare i Pakistan. Militären, som redan satt vid makten sedan 1999, lydde motsträvigt. Talibanregimen som var ha­tad och isolerad i Afghanistan fann inget stöd i landet. Inte en enda afghan trädde fram till deras försvar. Så snart den pakistanska militären slutade beskydda talibanerna föll deras regim samman.
- Men den pakistanska militären var inte beredd att helt ge upp talibanerna.

Generalerna ansåg det klokt att i hemlig­het hjälpa dem att samlas i Pakistan tills USA gav sig iväg, och talibanerna återi­gen skulle hjälpa den pakistanska militä­ren att återerövra Kabul.

- Denna politik, att springa med den skäggiga haren och jaga med USA-hundarna som den pakistanska militären hade valt, fungerade inte. Washington ville att militären skulle handla beslut­samt. Varje gång Washington utövade påtryckningar, slog Musharrafregimen lite halvhjärtat till mot militanta nästen i Pakistan. Och dessa halvhjärtade tillslag ledde till ett nytt och pinsamt förhållan­de mellan den pakistanska militären och de religiösa tillhållen. Några av nästena vände sig mot militären. Därav attacker­na mot general Musharraf och militära mål. Det var alltså ett mycket komplicerat förhållande mellan militären och taliba­nerna.

- Samtidigt satte de talibaner som just hade samlats i Pakistan igång med att at­tackera Natostyrkor i Afghanistan. De­ras strategi var att förvandla Pakistans stamområden och Gränsprovinsen som gränsade till Afghanistan till avstamps-område, så som var fallet under kriget mot Sovjet på åttiotalet.

- På åttiotalet var Pakistans regering en villig samarbetspartner när det gällde att upplåta denna region som bas för anti-sovjetisk offensiv. Nu måste talibanerna ”ta” stamområdena och Gränsprovinsen. Därav en talibaniseringskampanj. Denna
kampanj var i själva verket ett försök att förvandla regionen till ett talibankontrollerat emirat för militära ändamål.

Detta mål tänkte de sig uppnå med hjälp av en terrorkampanj i sharias namn. Avhuggna huvuden, stenande, piskstraff, restriktioner mot kvinnor, kulturella och sociala aktiviteter i sharias namn, allt syf­tade till att terrorisera lokalbefolkningen till underkastelse.

- Det förekom helt uppenbart ett tyst medgivande från pakistansk militär i denna process. Vi har inga påtagliga bevis, men det finns indicier som pekar på tyst samarbete mellan militärerna och taliba­nerna.

- Situationen kunde inte fortsätta i det oändliga. Den pakistanska militären ,måste antingen springa med haren eller jaga med hundarna. När Swatdalen för två månader sedan överlämnades till tali-banemautan motstånd, hotade Washing­ton med droneattacker mot Swatdalen om militären inte bestämde sig för att jaga ut talibanerna.

- Och så förflyttades nära tre miljoner människor i en brutal militär operation i Swatdalen. Det är den värsta humanitära katastrofen vad gäller flyktingar sedan tra­gedin i Rwanda.

- Men varje gång en militär aktion sätts in mot talibanerna hämnas de med att skicka sjalvmordsbombare till de stora städerna i Pakistan. Därför menar jag att det är USA:s närvaro i regionen som orsa­kar instabiliteten- Oroligheterna i Pakis­tan är en biprodukt av USA:s ”krig mot terrorn”.

Är inte det vad den religiösa högern i Pakistan säger: kriget mot talibanerna är USA:s krig, inte Pakistans krig?

Låt mig först säga att LPP motsätter sig den miltära operationen i Swatdalen. Men LPP motsätter sig inte den militära operationen mot talibanerna eftersom partiet inte har några sympatier för dem eller några illusioner om dem. Det finns vänsterriktningar som ser antiimperialism och någon form av klassinslag i talibanernas kamp. Det finns ingenting progressivt med talibanerna.

- När den religiösa högern motsätter sig den militära operationen är det för att den sympatiserar med talibanerna. De religiösa partierna ser sin chans i taliba-niseringen. LPP vill besegra talibanema. Men LPP anser att militära operationer inte skulle krossa talibanerna och att en militär lösning i det långa loppet skulle visa sig kontraproduktiv.

- Tre miljoner människor som blivit hemlösa genom en militär operation hy­ser ingen sympati för denna aktion även om de inte tycker om talibanerna. I Swat­dalen, i hela Gränsprovinsen, röstade lo­kalbefolkningens Överväldigande majori­tet för sekulära partier medan de religiösa fundamentalisterna med knapp nöd tog två platser i parlamentet.

- Och problemet med flyktingarna ger upphov till nya spänningar. Sindprovinsen protesterar mot flyktingarnas ankomst. Punjabprovinsen vill inte gärna hysa dem. Vi har dagliga självmordsattacker i stora städer som Lahore och Peshawar. Swatda­len är dessutom bara en av regionerna un­der deraskontroll. De kontrollerar många fler distrikt och har också underjordiska celler i stora städer. Frågan är om militären kommer att dra igång en militär operation över hela Pakistan. Man kan föreställa sig vad det skulle innebära.

- LPP föreslår en lösning på lång sikt och en lösning på kort sikt. Som korttidslösning har vi föreslagit bildandet och stärkandet av lashkars (stammiliser). Det finns dussintals exempel på att lokala bönder och stammar har bil­dat lashkars för att göra motstånd mot talibanerna. Lashkars är en traditionell metod för stamförsvar. Inför en inva­sion bildade stammarna lashkars för att göra motstånd. Varje lashkan (milisman) måst;e sörja för sitt eget vapen och sin mat. Många lashkars besegrades förstås av talibanerna eftersom dessa var bättre utrustade. Men i några fall var lashkars mycket framgångsrika.

- Förutom att isolera talibanerna’po­litiskt måste vi bryta sönder nätverken, de plantskolor som förser talibanerna med fotfolket. Det friska blodet kommer från seminarierna (madrassas). Nästan en och en halv miljon barn går i sådana skolor. De kommer från fattiga familjer. De som inte kan skicka sina barn i skola eftersom det är för dyrt, skickar sina barn till madrassas där de får mat, husrum och religiös utbildning. LPP vill se nationalisering av både madrassas och privatsko­lor samt tillförsäkra alla gratis och bred utbildning.

- Pakistan är en ”islamisk republik”, inte en ”folkrepublik”, och därför en na­turlig grogrund ‘för religiösa krafter. Vi kräver skilsmässa mellan religion och stat.

- Förutom allt detta måste både USA:s ockupation av Afghanistan och av Irak upphöra, liksom USA:s intervention i regionen, eftersom den ger upphov till politiskt kaos i regionen. Det är visser­ligen sant att talibanerna inte kommer
att upplösas i luft om USA lämnar re­gionen. Men det skulle beröva dem den ideologiska grundvalen. Det skulle bidra till att stabilisera regionen. Om inte hela regionen blir stabil kan vi inte slå tillbaka talibanerna.

- Talibanhotet kan inte utplånas enbart i Pakistan, än mindre i Swatdalen. Det måste motarbetas i hela regionen. Den religiösa fundamentalismen måste bese­gras i Indien» Iran. Afghanistan, arabvärl­den; bara då kan vi hoppas på att kunna sätta stopp för tailibaniseringen. Man kan inte bomba bort dem. USA bombade ut dem ur Kabul. Åtta år senare kontrollerar de en provins i Pakistan och rapporteras vara tillbaka i 25 av 34 provinser i Afgha­nistan, och de marscherar på.

Betyder det att USA:s oro över ett talibanskt maktövertagande och att kärnkraft kan falla i talibanernas händer är riktig?

- Det är fullständigt struntprat att tali­banerna kan tänkas ta kontroll över Islamabad eller över kärnkraft. Den mediaankan skapades antingen för att utpressa den pakistanska militären att på allvar bryta relationerna med talibanerna, eller koka ihop en anledning till kommande USA-interventioner i Pakistan.

- Talibanerna har visserligen anfallit de mål de själva valt, däribland militära anläggningar. Men de senaste två måna­derna när militären har satt igång med en bred offensiv har det blivit svårt för tali­banerna art göra så mycket skada som de kunde tidigare, åtminstone när det gäller militära mål. Jag tror att militären förstår att talibaner med tillgång till kärnkraft skulle provocera både Indien, Kina och
Iran, för att inte tala om USA som sitter nästgårds.

- Och kärnkraftsanläggningarna i Pa­kistan ligger inte utslängda någonstans i vildmarken, obevakade och oskyddade. Jag kan inte heller föreställa mig ett talibanskt övertagande, så som media för­sökte måla upp en bild genom att nämna för ett par månader sedan att talibanerna stod bara 160 kilometer från Islamabad.

Även om talibanerna är i stånd till död­liga terroristattacker har deras metoder isolerat dem både från massorna och från de härskande klasserna. Förutom några militära hökar skulle de inte finna något stöd i de mäktiga kretsarna. Men de har redan riktat hårda slag mot Pakistans kultur, ekonomi och samhällssystem. De har brutaliserat det pakistanska samhäl­let. De är ett hot mot det civila samhället och de arbetande klasserna. Jag är rädd att. de är här för att stanna ett bra tag.

- En militär operation då och då räcker inte för att få bort dem, som jag sade tidigare. Det hjälper inte heller att ta ställning för USA:s ”krig mot terrorn” eftersom dess mål är att USA ska domi­nera den muslimska världen, vilket i sin tur ger upphov till mer instabilitet, som regionens historia visar.

- Vad vi behöver är att stå emot både USA-imperialismen och talibanernas puritanska barbari, riktad mot kvinnor och arbetare. Det är det som är vägen framåt.

Farooq Sulehria
Översättning: Gunvor Karlström