I själva verket var det socialdemokraterna som öppnade för högerpolitiken i vårt land. Från 1980-talet började ökenvandringen åt höger med avregleringar, bolagiseringar, privatiseringar, nedskärningar i välfärden, ett inflationsmål som sattes före en politik för full sysselsättning och ökade klassklyftor – allt i regi av socialdemokratiska regeringar.

När socialdemokraterna gav upp sitt tidigare välfärdsbygge legitimerade man också kraven och propagandan från den politiska högern. I spåren på missnöjet skapades även en grogrund för Sverigedemokraterna. Men varför blev det så? Varför kunde inte socialdemokratin försvara vad man uppnått under efterkrigstiden?

Därför att kapitalägarna krävde ett omslag till en nyliberal inriktning på politiken. Vinsterna skulle höjas på lönernas och välfärdens bekostnad. Ytterst handlade det då – och fram till dags dato – om en tillväxtstagnerande kapitalism som inte kan eller vill ta hänsyn till människors behov. Om socialdemokraterna hade bestämt sig för att inte kapitulera så hade det krävt en oerhörd konfrontation med kapitalet och med borgerligheten.

Det steget var socialdemokratin inte beredd att ta. Det rådde heller aldrig som Göran Greider, den kanske mest välartikulerade socialdemokratiska vänsterdebattören vill påstå, någon ”dubbelmakt” under folkhemstiden. Socialdemokraterna hade redan då förvandlat arbetarrörelsen till en koloss på lerfötter, en toppstyrd byråkratmaskin som var väl inlemmad i det kapitalistiska samhället.

Folkhemsperioden var en parentes i kapitalismens utveckling. Efterkrigstiden krävde en skördetid för de breda massorna samtidigt som det kalla kriget gjorde borgarklassen kompromissvillig. Den exempellösa högkonjunkturen gav också de materiella förutsättningarna. Men redan i mitten av 1970-talet kärvade det i det kapitalistiska maskineriet och de nyliberala kraven från de rika började komma.

Den europeiska socialdemokratin har följt signalerna från den härskande klassen och ställt upp på systemskiftet. Idag har det socialdemokratiska förfallet gått än längre. Det finns inte längre någon folkrörelse som kan stå upp mot kapitalmakten. Socialdemokratins högervridning har skingrat och passiviserat gräsrötterna. Idag finns det bara ideologisk och politisk förvirring. Man kastar sig i högerträsket och sjunker tillsammans med kapitalismen.

Vi andra måste börja om från början igen och bygga upp en ny arbetarrörelse – från grunden.

Intressant?
Bloggat: Röda Umeå, Kildén & Åsman, Röda Malmö, Ilona Waldau, Sjöstedt, Annarkia, Röda Lund, Svensson,
I media: SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, DN1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SVT1, 2, 3, GP1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om Stefan Löfven, Högerpolitik, Socialdemokraterna, Ojämlikhet, Klyftor, Samhälle, Politik, Avregleringar, Bolagiseringar, Folkhemsperioden, Håkan Juholt, Privatiseringar, Systemskifte

Förvaret i Märsta en tisdag förmiddag. Den klafsiga snömodden rinner av skorna. Tolken Idris Rashidi, vars kurdiska namn är Raman, trycker på porttelefonen som sitter på en vägg i lokalen och vi anmäler vårt ärende: vi ska träffa Yasin Elyasi, 24 år och utvisad från Sverige. Tiden går. Till slut blir vi insläppta och får välja besöksrum, alla är lediga, alla är lika skräpiga. I ett av rummen står en gunghäst i trä, det är kalt och kallt. Borden har ristningar på alla möjliga språk. Vi väljer ett rum som ser någorlunda rent ut. Yasin Elyasi blir införd av en vakt.
I Migrationsverkets handlingar står det att Yasin Elyasi kom till Sverige som 18 åring, år 2006. Det står att han saknar identitetshandlingar och att han vuxit upp i Al-Tashlägret i Irak. Att han är anhängare av ett demokratiskt parti i Iran. Att han riskerar dödsstraff om han utivsas. Det står också att han mår psykiskt dåligt, har ångest och självmordstankar. På ett ställe står det att han har varit våldsam mot personalen, på ett annat att han inte varit det men måste hållas i förvar för att hindras från våld mot sig själv. Det står att han avvikit från Sverige flera gånger, dels för att söka vård i Danmark, dels för att söka asyl i Nederländerna. Avvikit alltså, från vad? Det ska vara en mänsklig rättighet att röra sig fritt. Men rättigheter är i praktiken inte för alla, inte om vi följer Migrationsverkets bestämmelser.

Yasin Elyasi har överklagat flera utvisningsbeslut. Den 31 oktober 2011 blev han tagen i förvar. Sedan dess har han befunnit sig i Märsta. I väntan på besked. Flera nyhetsmedier har uppmärksammat hans situation. Men inget händer. Istället går dagarna.
Han sitter på den trasiga soffan i fuskläder och blicken flyger. Han berättar att han äter fyra-fem olika sorters mediciner, för ångest och depression och sömnlöshet – bland annat. Tidigare har han behandlats för hjärnabcess – en infektion där syregångarna i hjärnan täpps till med var. Han har också problem med hjärtat och har opererats två gånger. Det är för alla tunga tankar, säger han.
Yasin Elyasi föddes i Al-Tashlägret. Familjen hade flytt från Iran på grund av politiska problem. Fadern var medlem i PDKI – det kurdiska demokratiska partiet. Nu är båda föräldrarna döda, han har ingenting att återvända till. Ändå sitter han här i förvaret och väntar på besked om vilket land han ska utvisas till.
– Jag ber att de som ska läsa det här tänker på mig och stöttar mig. Jag har en farlig framtid. Jag vet inte om jag blir utvisad till Irak eller Iran. Om det blir Iran så kommer jag att hamna i fängelse, torteras och avrättas, säger han. Under sin tid i Sverige har han agerat politiskt och tydligt visat att han inte stödjer regimen i Iran.
Uppgivenheten ligger dov i rummet. I fem år har han väntat på besked:
– Jag har tappat hoppet. Jag vet inte vad som händer nu. Jag mår inte bra.

Hur är det i förvaret? Yasin Elyasi säger att han bara sitter och sitter. Det finns Internet. Han tycker att personalen är bra. Han har en advokat som företräder honom och han får mycket stöd från det kurdiska demokratiska partiet – som tolken Idris Rashidi är verksam i – och från asylrörelsen. Ändå tror han inte längre att det går att göra något. Inte när Migrationsverket redan har gjort fel så många gånger. Till och med skickat en man till Irak istället för Iran. Skickat tillbaka människor till Syrien.
– De gör vad som helst, säger han och rycker på axlarna. För fem år sedan, då när han kom till Sverige, trodde han att det här var ett land där de mänskliga rättigheterna respekteras, att han kunde vara lycklig som kommit till ett sådant land.
– Jag hade hört att Sverige var ett bra land när det gällde mänskliga rättigheter. Tyvärr var det inte så. Jag tänkte mig att plugga, att få utbildning och jobb, ett lyckligt liv. Jag trodde inte att det skulle bli så svårt. Det är inte bättre än i Irak, säger han och fortsätter:
– Jag önskar att ni hjälper mig så att jag blir fri. Det är jättesvårt här, man blir sjuk i huvudet. Jag orkar inte.

Vi plockar ihop vårar saker och lämnar det kyliga rummet. I korridoren finns en likadan porttelefon som den vi ringde på för att få komma in. Vi slår sifforna som står angivna på väggen. Signalerna går fram. En tjänsteman svarar att hon ska komma. Vi väntar. Småpratar. Yasin Elyasi berättar hur han fick kontakt med en vän från lägret i Irak, det visade sig att denne också befann sig i Märsta. ”Vi måste ses”, skrev vännen. ”Jag kan inte komma ut”, skrev Yasin Elyasi. Han skrattar lite åt det absurda i det. Vännen hade gift sig i Finland men får inte stanna där utan skickas ideligen tillbaka till Sverige eftersom det var här han först lämnade sitt tumavtryck när han kom till Europa. Enligt Dublinförordningen måste han därför söka asyl här. Likadana processer pågår i hela EU – människor nekas asyl i ett land, försöker med ett annat men blir tillbakaskickade med Dublinförordningen som orsak. Italien, Malta och Grekland översvämmas på så sätt, de flesta anländer dit.

Vi väntar fortfarande. Yasin Elyasi har ringt en gång till, vi har upprepat vår önskan att få bli utsläppta. Och en gång till. Korridoren är smal och det finns ingenting att sitta på. Utanför den låsta dörren arbetar någon, vi knackar på fönsterrutan men han har inte befogenhet att släppa ut oss. Yasin Elyasi beskriver det lilla rummet där han tillbringar det mesta av sina dagar. Det finns en säng och ett litet bord. Han säger att han har gardinerna fördragna och lamporna släckta. Att han bara sitter på sängen. Om han inte kan få gå ut så vill han inte heller se att det finns en värld därute.
Tolken Idris Rashidi, Raman, ringer på porttelefonen igen. Samma tjänsteman svarar för tredje gången. Låter irriterad.
– Nu kanske vi också blir inlåsta här, skämtar Raman, som i likhet med Yasin Elyasi är 24 år och väntar på besked från Migrationsverket.
Tanken på att bli inlåst ger kalla kårar. Men vi slipper fundera så länge på hur det skulle kännas. Dörren öppnas. Tjänstemannen har med sig en vakt. Ingen av dem ser oss i ögonen. De behandlar Yasin Elyasi som om han eventuellt skulle kunna bli aggressiv. Vi tar honom i hand. Dörren stängs mellan oss. Genom glasrutan ser vi Yasin Elyasi och vakten försvinna runt hörnet. Korridoren är tom. Samtalet är slut. Migrationsverkets flagga fladdrar halvhjärtat i duggregnet.

Text och foto: Emma Lundström

En nationell kartläggning av hemlösheten i Sverige från Socialstyrelsen, för första gången på sex år, har gett eko i media.
Förra gången var siffran för hemlösa 17 800, idag ligger den på 34 000. En del av skillnaden anses bero på att rapporteringen från kommunerna var mycket sämre 2005
– Vi har ett nytt sätt att räkna nu; kraven på inrapportering från kommunerna har förändrats. Men när man bortser från det här så kommer vi fram till att en minimisiffra blir att omkring 4 000 personer fler är hemlösa nu jämfört med 2005, säger Socialstyrelsens utredare Ann Jönsson till DN.se.
Sju procent av dessa 34 000 har inkomst av arbete.

Enligt rapporten skulle antalet hemlösa som sover direkt på gatan ha minskat, medan fler människor bor med tillfälliga lösningar. Men frågan är om dessa siffror stämmer. Det finns en stor grupp osynliga hemlösa på gatan.
De som kommer från andra EU-länder har nämligen inte räknats in i Socialstyrelsens rapport. Anledningen är att de inte har rätt till någonting.
– Varken ekonomiskt, socialt eller härbärge, säger Malena Bonnier, Stadsmissionen, till Dagen Nyheter.

Det är den största gruppen som sover direkt på gatan enligt Malena Bonnier, som också berättar för DN att i Holland ”är det lag på att under noll grader så får man inte sova ute, vare sig man är från Holland eller inte. Men i Stockholm som är 10 till 20 grader kallare har man inte rätt till det”.
Några få av dessa får sova i S:ta Clara kyrka i Stockholms innerstad.

Bland de många skakande uppgifterna i rapporten kan man hitta siffran på att 663 barn vräktes från bostaden förra året, en ökning med fem procent från året innan.
Hans Swärd, professor i socialt arbete vid Lunds universitet, säger till Expressen:
– Att barn vräks i Sverige i dag är helt förkastligt. Vräkningarna ökar dessutom, trots att regeringen i sin senaste hemlöshetsstrategi har som högsta mål att inga barn ska vräkas.

Hemlöshet är en internationell fråga. Det finns uppgifter på tre miljoner hemlösa i EU-länderna (UN-HABITAT från år 2004).
I Frankrike finns till exempel tre miljoner med usla bostäder och 250 000 bostadslösa enligt statistik från Insee, detta på en befolkning på drygt 60 miljoner. Då räknas inte cirka 280 000 vuxna som måste bo hos släktingar (förutom studerande).
Usla bostäder betyder för övrigt att uppskattningsvis (troligen stort mörkertal) 42 000 barn lider av farlig blyförgiftning på grund av uråldriga, flagande blyfärger i de gamla husen. (En uppgift från 1999 ger 85 000 barn.)

Enligt officiell statistik från Storbritannien registrerades 61 000 hushåll som nyblivna hemlösa år 2010, en statistik som bara gäller England, inte Skottland, Wales och Nordirland på grund av olika sätt att beräkna hemlöshet. Antalet nya hemlösa hushåll har sjunkit varje år sedan 2003 enligt denna statistik.
Nära hälften av dessa hushåll har minderåriga barn.

Gunvor Karlström

”Vänsterns frälsare”, även om inte alla epitet är lika översvallande har det framskapats en aura av euforisk optimism omkring den nye ledaren. Vänsterpartiets tid som ett ”futtigt” femprocentsparti ska snart vara ett minne blott.

Sjöstedt signalerar löftesrikt att klimatfrågan nu ska sättas i fokus, och att däri även inbegrips en progressiv fördelningspolitik och förslag om arbetstidsförkortning. Därtill, vill han, åtminstone i begränsad omfattning, lyfta frågor om ägandet, som de offentliga pensionsfondernas potentiella makt och att staten blir en aktiv ägare i strategiska företag som exempelvis Vattenfall.
Men, trots den nye ledarens goda intentioner, tydliggör även den senaste kongressen att Vänsterpartiets grundläggande problem kvarstår:

- Kapitalismen befinner sig i djup systemkris och kan inte längre erbjuda det elementära av arbete och välfärd. Miljontals människor världen över – från arabiska våren till proteströrelserna i Sydeuropa och USA – söker alternativ. Men Vänsterpartiet är ännu fjättrat inom det kapitalistiska systemets ramar. När man talar om vilka resurser som finns till att bygga den sociala välfärden exkluderar man nästan helt de enorma rikedomar som ackumuleras i det privata näringslivet. Man vill inte heller gå så långt som till ett samhälleligt övertagande av storbankerna. Talande var också alternativlösheten på kongressen inför nedläggningen av SAAB.

- Partiet saknar en ordentlig utomparlamentarisk och antikapitalistisk praktik och strategi för att samla till brett motstånd, och blir därför det rådande systemets och det parlamentariska köpslåendets fånge. Visst gör många medlemmar ett gott jobb inom fackföreningar och sociala rörelser men partiets resurser är inte koncentrerade till att gemensamt mobilisera dessa krafter. Det är grunden till att man redan nu understryker att målet om oppositionen vinner majoritet i valet 2014 är regeringssamverkan med S och Mp, trots att man är väl medveten om att det betyder att stora delar av den egna politiken förvisas till malpåsen.

I dagens Sverige är vänsterkrafter svagare än någonsin i modern tid. Om Vänsterpartiet i högre grad lyckas föra ut en politik som utmanar de övriga riksdagspartiernas högerpolitik kan hela den svenska vänstern stärkas. Om partiet därtill välkomnar alla radikala socialistiska strömningar till ett verkligt pluralistiskt massparti finns chansen att förändra politikens styrkeförhållanden – missa inte den möjligheten!

 Intressant?
Bloggat: Kildén & Åsman, Röda Malmö, Svensson, Kaj Raving, Fredrich, Jinge,
Borgarmedia: DN1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3, 4, GP1, 2, BT,
Läs även andra bloggares åsikter om Jonas Sjöstedt, Klimatfrågan, Vänsterkrafter, Vänstern, Vänsterpartiet, Kapitalism, Samhälle, Politik

– Den som är satt i skuld är inte fri, sa Göran Persson med moralisk basröst. Det är naturligtvis nonsens i ekonomisk mening, eftersom ett lån kan ge en människa möjlighet att befria sig från underkastelse och rent av slaveri. Fråga vissa kvinnor i Bangladesh vad en minikredit betytt för dem.
- Är man skyldig ska man betala för sig, är därför en logik som det är speciellt svårt att argumentera emot i länder med germanska språk. När grekerna i raseri ropar ut att ”det är inte vår skuld – vi betalar inte” upprörs många och tycker som Göran Persson.
I debatten om hur krisen i Europa ska betalas har det därför i första hand argumenterats för hur den ska betalas, inte om den ska betalas. Nyliberaler höjer ögonbrynen och frågar vad det är för fel med att rädda bankerna och kapitalägarna. Annars blir Marknaden förbannad och det vill vi inte vara med om. Socialdemokrater och mer socialt ansvariga borgare säger i stället att visst ska skulderna betalas men bördan för det ska fördelas mer rättvist. De som har stora inkomster och förmögenheter ska bära en större del av bördan än fattiga människor, menar de. Att detta inte är en självklarhet visar debatten i USA där republikanerna hukande under Tea partys piskrapp säger nej till varje skattehöjning för dollarmiljonärerna.

Inom EU handlar också debatten mest om hur skulderna ska betalas, inte om de ska betalas. Ska det privata bankkapitalet dela bördorna för det kaos som finansen självt skapat eller är det nationerna, det vill säga skattebetalarna, som ska stå för kalaset? Ska de ”lata grekerna” själva stå för fiolerna, eller krävs det solidaritet inom den europeiska unionen?
Den verkliga frågan som måste resas är OM de olika ländernas statsskuld ska betalas. För det är inte alls självklart att statsskulderna ska betalas även om det är vad det ”sunda förnuftet” dikterar – är man skyldig ska man betala. För att bli lite personlig undrar jag om du skulle känna dig skyldig att betala en skuld som en släkting lyckats ta i ditt namn? Samma problematik kan man nysta i vad gäller olika länders statsskuld och fråga sig:
- Hur har skulden uppkommit?
– Vad har lånen använts till?
Kort sagt, är en skuld legitim? Eller är delar av statsskulden en illegitim skuld som befolkningen inte kan ställas till svars för? Vilka delar av statsskulden bör betalas tillbaka?
Allt detta är frågor som det finns all anledning att ställa och finna svar på innan en ”skuld” förklaras legitim.

Hur kan det gå till? Svaret finns redan. Organisera en offentlig revision av statsskulden för att undersöka vilka lån den består av, vilka som äger statsskulden och vad de olika lånen använts till blir uppgiften.
I Grekland har kravet på en offentlig revision av statsskulden fått folklig förankring, och olika statligt oberoende kommittéer arbetar redan. Initiativ för en offentlig revision har redan tagits i Frankrike av Attac och är på gång i Irland.
Det finns också ett viktigt historiskt exempel att hänvisa till. I juli 2007 beslutade Ecuadors nyvalde president Rafael Correa att låta en internationell kommitté undersöka landets statsskuld. Efter fyra månaders arbete förklarade den att inte mindre än 3,9 miljarder dollar av statsskulden kunde anses som illegitim. Till mångas förvåning sa sedan Correa att den illegitima delen av skulden inte skulle betalas av Ecuador.
År 2001 inställde Argentina sina avbetalningar på statsskulden och begärde att omstrukturera den. Än i dag har inte Argentina betalat tillbaka sin ”skuld’ till Parisklubben (de sju rikaste fordringsägarna) som i sin tur inte säger något, för den vill inte att det ska talas vitt och brett om att man kan ställa in betalningarna av statsskulden om det skulle innebära outhärdliga konsekvenser för landets befolkning att betala den.
En offentlig revision är naturligtvis inte lika lätt att genomföra i EU som det var i Ecuador. Där fanns en ny regering som mobiliserade befolkningen i kamp mot kapitalägarna och de stora jordägarna. Vi kan knappast vänta oss att Anders Borg ska starta en revision eller ens uppmuntra till något sådant. Men det bör inte hindra att folkliga initiativ tar tag i problemen och börjar nysta upp statsskuldens olika trådar. Det är vad som nu sker i Grekland.
Men vad är en illegitim skuld? Det är viktigt att svara på frågan eftersom det krävs konkreta svar för att kunna besvara en kritik som exempelvis säger att vi vill ta ifrån småspararna deras surt förvärvade pengar. Det enklaste och mest klara fallet av en illegitim skuld är lån en diktator tagit för att betala import av vapen som används för att slå ned den egna befolkningen. Ska det libyska eller det syriska folket betala den del av statsskulden som använts till vapenköp? Naturligtvis inte. De vapenproducerande länder som sluter vapenkontrakt med blodiga diktatorer ska inte klaga om de förlorar allt när folket tar makten.

Men den grekiska skulden? Är den också illegitim? Det kan bara en verklig revision av skulden fastställa. De lån som den grekiska regeringen tvingats ta därför att den fört en nyliberal politik med skattesänkningar för de rika ska inte betalas. Det är lån till följd av sänkta skatteinkomster för staten, en följd av en politik som tjänar en liten minoritet i samhället. Det är inte upp till den stora majoriteten av de arbetande att betala konsekvenserna av en politik som enbart gynnar en liten minoritet.

Men drabbas inte småspararna om en stat vägrar att betala sina obligationer? Svaret är att de få obligationer som vanliga hushåll och enskilda småsparare har i byrålådan inte kan betraktas som illegitima. Dessa småsparare ska garanteras återbetalning till 100 procent via ett system av positiv diskriminering. Ett krav på en offentlig revision kan aldrig få ett brett folkligt stöd om inte vanliga småsparares pengar garanteras. Och det är verkligen inget problem. Det är en ytterst begränsad minoritet som äger den övervägande delen av emitterade statsobligationer.
Det måste sägas högt och tydligt att vi vägrar att acceptera sparprogram som saboterar den sociala servicen, utbildningen av våra barn, vården av gamla och sjuka och pensionerna för de som avslutar ett långt liv av arbete och slit, för att betala tillbaka pengar till redan rika människor som placerat pengar i statsobligationer som de fått tack vare nyliberala regeringars skattesänkningar. Det är en illegitim skuld som den arbetande befolkningen inte ska betala.

Vi går in i en period av ytterst skärpta klasstrider, där den europeiska borgarklassen satt som mål att avskaffa de sociala skyddsnät som ännu fungerar för att hävda sig i den internationella konkurrensen. Statsskulden används som ett vapen i den kampen. Därför intar ett krav på en revision av statsskulden en central plats i ett radikalt försvar av den arbetande befolkningens välfärd. Det är ett vapen i kampen som kan förklara varför det inte är vi som ska betala den statsskuld som orsakats av en politik som enbart tjänat de rikas intressen.
Benny Åsman