Sveriges riksdag har röstat om historien och beslutat att Turkiet begick folkmord på armenier år 1915. Eller, rättare sagt, inte Turkiet utan dess föregångare, det sönderfallande Osmanska riket.

Det var många som blev sura över omröstningens resultat. Turkiets premiärminister hotade att kasta ut alla armenier: ”De är inte mina medborgare och jag behöver inte behålla dem i mitt land.”

Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt tog personligen kontakt med sina turkiska kollegor för att försäkra dem om fortsatt stöd: Det är regeringen och inte riksdagen som avgör utrikespolitiken, och Sveriges regering vill inte höra talas om något folkmord.

Och för första gången verkar jag befinna mig på samma sida som Carl Bildt – men av helt andra skäl. Bildt är mån om att hålla sig väl med en potentiellt stor handelspartner och EU-medlem. Jag reagerar i stället mot att riksdagen röstar om vad som hänt eller inte hänt.

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att folkmordet verkligen har skett. Men ska historiska fakta fastslås av Sveriges riksdag? Vad blir nästa steg? Ska riksdagen avgöra om Jesus har funnits eller ej – eller om samernas förfäder var de första att bosätta sig i det som nu är Sverige – eller om Stalin var 30 eller 50 procent ond? Dörren öppnas för att historien skrivs om varje gång riksdagen får en ny majoritet. Och vad skulle det betytt om en enda riksdagsledamot hade röstat annorlunda i folkmordsfrågan? Skulle det betyda att folkmordet inte hade inträffat?

I och för sig är det inte första gången som Sveriges riksdag kostat på sig beslut i sakfrågor som den borde hållit sig ifrån. I april 1977 stiftades en lag om att kärnkraftsreaktorer endast får startas om innehavaren kan garantera en helt säker förvaring av avfallet. Sedan dess har man givit tillstånd att starta åtskilliga reaktorer – och det finns alltså riksdagsbeslut på att de har löst sina avfallsproblem! Det vore ju trevligt om resten av världen fick veta hur riksdagen tänker sig denna helt säkra förvaring…

Tillbaka till Turkiet: Samtidigt som det ena landet efter det andra enas om att det var ett folkmord som begicks 1915, så råder en nästan kompakt tystnad om det förtryck som fortfarande pågår mot kurderna. Under 1900-talets senare del har tiotusentals kurder försvunnit spårlöst, och på senare tid har man upptäckt massgravar med oidentifierade kroppar. Folkvalda kurdiska politiker fängslas utan att det anges några skäl. Turkisk militär bombar regelbundet de kurdiska gränsbergen mellan Irak och Turkiet.

Men här är det ingen riksdag som säger ifrån. Tvärtom är det kurdiska arbetarpartiet PKK stämplat som terrorister. Miljontals människor går ut på gatorna och demonstrerar för rätten till sin kultur, för att PKK-ledaren Öcalan ska släppas fri och för att äntligen få fred. Fredliga demonstrationer, med sång och dans, människor i alla åldrar och finklädda barn i de kurdiska färgerna. Men i EU:s och USA:s ögon är de alla terrorister – allt för att inte stöta sig med Natolandet Turkiet.

Detta, kära riksdagsledamöter, vore något att ta tag i. Vem för fram en motion om att PKK:s terroriststämpel ska hävas? Vem kräver att utrikesministern slutar gulla med Turkiet så länge kurderna saknar grundlagsskyddade rättigheter? Här handlar det inte om att rösta om historien utan – faktiskt – om att försöka påverka framtiden!

Chandra Kiran
(Namnet är en pseudonym.)

Omröstningen i riksdagen gällde regeringens energi- och klimatproposition. Den innehåller inte i sig de skarpa förslagen om ändrad lagstiftning för att öppna för kärnkraftsutbyggnad, men är ändå ett steg på vägen. I propositionen heter det att ”Kärnkraften kommer att vara en viktig del av svensk elproduktion under överskådlig tid” och att ”Regeringen avser att inom kort återkomma till riksdagen med förslag om avskaffande av avvecklingslagen” och i och med det kan förbudet mot nybyggnad i kärntekniklagen tas bort.

Av politiskt opinionsmässiga och psykologiska skäl var det därför viktigt för regeringen att få majoritet för propositionens inriktning redan nu. Deras press på borgerliga kritiker kan då, när de avgörande besluten ska tas, komma att formuleras i stil med: ”Hur kan ni gå emot kärnkraftsförslagen nu när ni redan godkänt propositionens inriktning?”

Den borgerliga regeringens proposition har blivit möjlig i och med att centerpartiet tidigare i år svängde i kärnkraftsfrågan – en svängning som Maud Olofsson till väldigt stor del drev igenom själv över huvudet på sitt parti. I riksdagsdebatten i förra veckan, där oppositionen röstade mot propositionen, sade Olofsson att hon uppfattade ”en ganska stor enighet i riksdagens kammare om de här frågorna, även om vi tjabbar om lite småsaker.”

Det finns några centerledamöter som inte anser att kärnkraftsutbyggnad är en ”småsak” att ”tjabba” om, utan som håller fast vid sitt kärnkraftsmotstånd och därför är mycket kritiska till sin partilednings omsvängning. En av dem, Eva Selin, ställde i sitt anförande i debatten frågan ”Hur kan man öppna för en eventuell utbyggnad av kärnkraften innan man visat hur man kan lösa de problem den genererar?”

Inga skarpa förslag

Selin röstade dock för regeringens proposition. I det pressmeddelande hon gick ut med tillsammans med Sven Bergström, en annan kritisk c-ledamot, klargör de sin kärnkraftskritik men skriver: ”Vi konstaterar dock att det i dagens omröstning inte finns något förslag till beslut i kärnkraftsfrågan” De formulerar inte tydligt hur de kommer ställa sig i den avgörande omröstningen senare, men en tolkning av deras pressmeddelande som görs inom antikärnkraftsrörelsen är att de kommer att rösta mot de skarpa förslagen.

En centerpartist som gick ett steg längre var Solveig Ternström, som också var talare på en demonstration mot kärnkraften i Stockholm i april. Hon röstade nu mot regeringspropositionen, som enda ledamot inom alliansen. Sovleig Ternström hade förberett sig för att också hålla ett anförande i kammaren i frågan. Men det blev aldrig så. Centerledningens partipiska ven så kraftigt att det blev omöjligt för henne att göra det.

I det anförande hon skulle ha hållit går hon igenom riskerna med kärnkraften, bland annat kopplingen till kärnvapenhotet och den olösta avfallsfrågan. Hon berättar om EON:s långt framskridna planer på att bygga världens största reaktor i Oskarshamn, och hon avslutar med: ”Herr talman, jag var kärnkraftsmotståndare 1980. Jag är kärnkraftsmotståndare 2009. Jag kan därför inte stödja utskottets förslag till riksdagsbeslut.”

Detta fick alltså varken talmannen eller riksdagsledamöterna höra. Ternström var under dagarna innan debatten så pressad av partipiskan att hon skickade ett ”nödrop” till vänner som är aktiva i Folkkampanjen mot kärnkraft: ”Det blir hårda bud måndag, tisdag. Vi grillas nu av partiet. Men jag ger mig inte. De kan hugga i sten. Men det vore underbart om Folkkampanjen kunde hjälpa till på något sätt. Kanske en liten stöddemonstration utanför riksdagen? Det känns ensamt!”

Det blev en sådan demonstration. En liten. De stora massmedierna rapporterade senare med krigsrubriker om att manifestationen ledde till att en medverkande MP-politiker blev tagen av polis på riksdagsläktaren tillsammans med sex andra demonstranter för att de hade ”Atomkraft? Nej Tack!”-tröjor på sig (de blev förhörda misstänkta för ”olaglig opinionsyttring”!) Om samma medier har rapporterat något om själva beslutet, debatten eller de kommande lagändringarna? Inte en rad.

För att regeringens förslag om att öppna för kärnkraftutbyggnad ska fällas krävs att fyra borgerliga ledamöter röstar mot. Frågan avgörs i höst eller möjligen nästa vår. Vågar man hoppas på större demonstrationer då?

Björn Rönnblad