Alain Krivine, första maj 2009, Paris. Foto: Internationalen

Protesterna leddes av fackföreningarna. Medan facken har varit oumbärliga i att få ut stora människomassor på gatan, har de fortfarande inte löpt linan ut med protesterna, enligt Alain Krivine.
– Från början tvingades fackens nationella ledare att organisera strejker och bojkotter. Men deras strategi är inte att organisera en nationell konfrontation med makten, säger Alain Krivine.
De stora fackens ledningar, särskilt vad gäller det stora CGT med 700 000 medlemmar, är rädda för att bli förbisprungna av medlemmarna och är därför villiga att organisera protester, säger han:
– De stöder varenda strejk, blockad och protest.
– Rent konkret tror jag inte att någon generalstrejk blir av. Men det beror inte bara på de fackliga ledarna, utan också på finanskrisen – folk har det svårt nu och de behöver pengar. För många är det omöjligt att fortsätta strejka, och många deltar inte av ekonomiska skäl.
Men han är fortfarande optimistisk:
– Trots detta växer radikaliseringen varje dag inom en betydelsefull minoritet av befolkningen. Det fackliga samarbete som äger rum, blockaderna – folk börjar bli mycket radikaliserade, och det är viktigt för oss i framtiden.
– Och den här radikaliseringen är helt ny för oss i NPA.

Fortfarande har protesterna brett stöd, trots att sammandrabbningarna mellan ungdomar och polis har blivit vanligare. Alain Krivine citerar en opinionsundersökning som säger att 61 procent av befolkningen stödde protesterna.
Situationen är komplicerad när det gäller fackföreningarna, säger han. Å ena sidan har folk inga illusioner om ledningen och litar inte särskilt mycket på dem. Å andra sidan känner de att facken är den enda kraft med tillräcklig styrka för att kunna mobilisera tillräckligt med folk.
Till skillnad från tidigare stora proteströrelser i Frankrike saknar den här rörelsen självorganisering, som exempelvis strejkkommittéer, vilket är en stor svaghet, enligt Alain Krivine.
– Ändå är det så att många kommer till demonstrationerna utan banderoller. De deltar men är inte organiserade av fackföreningarna.
För NPA innebär situationen med fackföreningarna ett dilemma, säger han. Det nya antikapitalistiska partiet har tagit klar ställning för att en generalstrejk är ett nödvändigt verktyg för att förmå regeringen att backa.
Vad har NPA spelat för roll i protesterna?
– Partiet har verkat på olika nivåer. Genom propaganda, där vi har utvecklat vår syn på taktiken i kampen: generalstrejk har varit ett tema, liksom politiseringen av rörelsen. Detta har vi gjort genom vår tidning och genom pamfletter, och vi har tryckt upp flygblad och affischer för nästan varenda strejk.
– För det andra är våra aktivister mycket aktiva inom facket och mobiliserar där.
NPA finns med i den nationella koalitionen mot pensionsreformen tillsammans med socialistpartiet, kommunistpartiet och de gröna. Koalitionen organiserar lokala möten och demonstrationer.
– Det är bra. Vi är oense i mycket med socialistpartiet, men det är bra att vi arbetar där.

NPA organiserar också egna offentliga möten om pensionsprotesterna. I själva verket, förklarar Alain Krivine, var en så stor del av partiet engagerat i mobiliseringarna att partiets kongress som skulle hållas i december blev lidande, och nu har uppskjutits till januari 2011.
– Jag tror inte någon har haft tid att förbereda sig för kongressen! Kamraterna har knappt haft tid att läsa tidningarna, säger han.
Men rörelsen mot pensionsreformen har betytt mycket för NPA, tror han:
– Vi har blivit mer enade, till och med i våra interna debatter. Och när det rör sig om aktioner är skillnaderna vanligen mycket små. Nu finns det nyanser men inga stora skiljaktigheter – för det mesta är vi rätt eniga.
NPA:s nästa kongress är viktig, eftersom det är den första efter grundningskongressen i februari 2009.
– Det var mycket som det aldrig beslutades om den gången, och det har inneburit en vis förvirring bland medlemmarna.
– Men den väsentligaste frågan är löst: vi kan inte reformera kapitalismen.
Nu när det har gått en tid – tycker du att det var rätt beslut att upplösa LCR och bilda NPA? Är du fortfarande entusiastisk över projektet?
– För min personliga del, javisst. Även om vi har haft våra problem.
– Vi har förlorat cirka 3 000 medlemmar på ett år, men inte av politiska skäl egentligen. Hundratals människor ville gå med, men de var inte så politiskt medvetna, och de försvann när det inte förekom några stora mobilisationer. Men läget är annorlunda nu.
– I LCR hade vi som mest 3 000 medlemmar. Majoriteten av de nuvarande medlemmarna kommer inte från LCR – och vi skulle inte heller ha kunnat vinna över dem till LCR. I LCR hade vi inte medlemmar i den privata sektorn, men det har vi nu.
– Det är väldigt bra medlemmar, unga och aktivister.
– De tidigare medlemmarna i LCR var välutbildade, men nu är det lite problem med medlemmarnas skolning. Nåja – de är inte reformister utan har klart tagit ställning mot kapitalism och klassamarbete på socialistpartiets sätt.
– Jag tror att vi gjorde absolut rätt. Vi är inga sekterister – partiet är ett verktyg, inget mål i sig. Och nu har vi ett verktyg som skiljer sig mycket från LCR.

Linn Hjort
Översättning från engelska: Gunvor Karlström

Meeting LCR-PSL: speech Celine

Partiet, som grundats av den fackliga organisationen Augusti 80, lyckades samla in de 130 000 namnunderskrifter som krävs för att ställa upp i valet och presenterar nu kandidater i landets samtliga valkretsar. Partiet är ungt och folkligt. Nästan hälften av PPP:s kandidater är unga personer jämfört med de andra partiernas företrädare och det finns ett stort antal fackliga ledare i PPP:s led.

Sociala problem
Inför 220 partidelegater förklarade PPP:s ordförande Boguslaw Zietek att perioden inför valet öppnar möjligheter att diskutera landets sociala problem och behov. För att dra uppmärksamhet till PPP:s kandidatur genomförde partiet en kort ockupation av regeringspartiets valbyrå. För att knyta an till den antikapitalistiska kampanjen i Europa var Olivier Besancenot inbjuden till mötet.
– Er kampanj liknar vår. Det är en kampanj för kampen. Vi har samma mål, att kapitalisterna, inte folket, ska betala krisen. Vi vill skapa ett samhälle av en tredje typ i vilket det är majoriteten som tar besluten, inte ett fåtal kapitalister eller en byråkratisk elit, sade Besancenot bland annat och manade till att bygga ett europeiskt antikapitalistiskt parti.

Benny Åsman
intis@internationalen.se