Initiativet kom från en rad kända kvinnor tillsammans med unga kvinnoaktivister. De skrev i sitt första uttalande: ”Detta initiativ är ett kollektivt beslut och en gemensam aktion. Vi har ingen representant. Vi gör detta tillsammans.” Aktionen heter ”Women4democracy!” Internationalen kommer att rapportera från denna demonstration i nästa nummer.

I Beirut har kvinnoorganisationen Nasawiya, ett kollektiv av feministiska aktivister, kallat till gatudemonstrationer under 8 mars i Libanon. ”Vi tar natten tillbaka” heter aktionen. På lördag 5 mars och söndag 6 mars ska Nasawiya-aktivister gå ut på gatorna för att fråga kvinnorna vilken typ av utmaningar de möter som kvinnor och vilka förändringar de vill se i Libanon.

Organisationen skriver på sin hemsida att de behöver tiotals frivilliga för att hjälpa i denna intressanta gatuundersökning. Och organisationen använder alla möjliga sociala medier för att nå allt fler kvinnor och mobilisera till kvinnomarschen genom Beiruts gator. På tisdag 8 mars mellan 16 och 18 kommer förhoppningsvis tusentals att marschera i grupper från fyra platser i Beirut till Ain El Mreisse Corniche för att ”ta tillbaka natten” och återvinna sina gator från trakasserierna kvinnor möter varje dag.
Den internationella kvinnodagen omvandlas i år i många länder i den islamiska världen till en dag av protester mot diktatorer, manssamhället och för kvinnofrid. I Paris har kvinnorättsaktivister med olika etnisk bakgrund mobiliserat till manifestationer till stöd för sina systrar, framförallt i Tunisien och andra revolterande nordafrikanska länder.

I Iran har regimen gjort allt i dess makt för att hindra organiseringen av en demonstration, eller varje form av manifestation under 8 mars. Den gröna oppositionen har också ställt in sin veckoprotest den tisdag som sammanfaller med 8 mars.

Kairo: Game Over Iran. Foto: Internationalen Erik Sjöberg

Irans huvudstad Teheran samt storstäderna Shiraz och Isfahan, skakades av demonstrationer under måndag 14 februari. De iranska reformistledarna Karubi och Mousavi försökte i flera dagar att få demonstrationstillstånd under rubriken ”stöd till de folkliga revolterna i Egypten och Tunisien”. ”En tyst demonstration” skulle det bli.

Ansökan avslogs. Demonstrationerna ägde rum ändå. Och folk ropade: ”Ben Ali, Mubarak – dags för Seyed Ali (Khamenei)”! ”Seyed Ali, åk till Ben Ali!”
– Vi har affischerat på stan och vi har mobiliserat, men vi är rädda, vet inte hur många som ska dyka upp, sade en av mina kontakter på Face Book dagen innan.
Flera tusen, för det mesta unga kvinnor och män, gick 14 februari ut på gatorna, trots varningar från polisen, och försökte ta sig till demonstrationsplatsen. Ryktet gick att demonstranterna planerade att ta över Azaditorget, en motsvarighet till Tahrir-torget, och stanna där. Regimen gick ut med en varning om att alla skulle gripas. Både civila och beväpnade poliser samt Basij slog till bland annat med tårgas.
Majoriteten av demonstranterna fick inte ens komma i närheten av Azaditorget. Enligt Aljazeeras korrespondent, som inte ens fick gå ut på gatorna för att filma, förekom kring 10 000 poliser och andra typer av ordningsstyrkor på Teherans gator. Varken Mousavi eller Karubi fick ens lämna sina bostäder för att delta i demonstrationen. All kontakt med dem verkade ha stoppats av polisen.
Resultatet blev flera hundra arresterade, skadade, gripna och minst en dödad.
Men måndagens demonstration var i sig en vändpunkt för motståndet. Under hela dagen hördes slagord mot själva den religiösa ledaren Khamenei, och mot regimen i dess helhet: ”Död åt diktatorn, ned med Khamenei.” Flera gatuaffischer och bilder av ledaren togs ned, revs sönder och brändes.
”Det var poliserna som var rädda för oss! Jag känner mig full av energi och kraft efter denna dag”, sade en av demonstranterna i ett grupp e-mail-meddelande.
En annan skrev: ”Vi har förstått att vi inte har besegrats trots ett år av repressalier, vi är starka, vi är en politisk faktor.”
Dagen efter blev det kaotiskt i den iranska regimens riksdag. Ledamöterna ropade slagord mot Karubi och Musavi, och 122 av dem begärde deras arrestering. Slagorden mot Khamenei i så bred skala runt om i Teheran, Isfahan och Shiraz skrämde och skakade regimen med tanke på vågen av motstånd mot diktaturer i regionen. Säkerhetsstyrkorna lovar nu att ”gripa islamiska revolutionens fiender och sätta stopp för det som hotar systemet”.
Om protesterna fortsätter återstår att se. På tisdagen pratade folk om begravningen av den unga kurdiska studenten som sköts ihjäl vid måndagens demonstrationer. Det verkar som om måndagens demonstrationer, trots allt våld, blev en inspiration för många självorganiserade ungdomsgrupper.

Amir Hossein Esmaeil Naeini presenterar sig som arbetare på en av Irans fabriker.
– Jag blev fackligt aktiv och skrev senare om arbetsförhållandena eller protesterna, för tidningen Kar och Karegar.
Naeini säger till Internationalen att han var arresterad i tre omgångar.
– Säkerhetspolisen insisterade på att jag var kommunist och politiskt aktiv. Men jag var bara en arbetarrättsaktivist.
Naeini har hungerstrejkat sedan 14 januari i Märsta polishus. Första veckan vägrade han även dricka vatten.
– Idag försökte jag dricka vatten men jag klarade inte svälja. Jag har problem med njurarna och mår inte alls bra, säger han.
Naeini säger att han har förklarat sin svåra situation i Iran och de anledningar som tvingade honom att söka asyl i Sverige. Men mycket verkade gå förlorat under tolkningen hos Migrationsverket, hävdar han. Nu ska Naeini utvisas enligt Migrationsverkets beslut och hans advokat har överklagat detta.
– Varje dag kommer iranier hit på besök och visar sitt stöd. Men jag undrar verkligen vad den svenska regeringen håller på med. Hur kan man å ena sidan delta i EU-sanktioner mot regimen i Iran på grund av brott mot mänskliga rättigheter, och å andra sidan utvisa politiska flyktingar från samma land?
Naeini har hört uppgiften om att svenska företag har fördubblat sin export till Iran under förra året och frågar:
– Men vad ska vi tro då? Stödjer Sverige det iranska folkets kamp för demokrati eller den iranska regimen?
Naeini uttrycker sin besvikelse över flyktingpolitiken i Sverige.
– Jag sade från fönstret härom dagen, hur de behandlade de utvisade irakierna. Jag grät bara. De slår och slänger ut kurdiska familjer som har bott här i 4 -5 år. Hur kan man behandla människor på det viset i en demokrati, undrar han förtvivlat.

Sholeh Irani
sholeh@intrnationalen.se

För Internationalens läsare är Farooq Sulehria ett välbekant namn. Han är fackligt engagerad journalist från Pakistan som ofta bidrar med vassa texter i allt från utrikespolitik till bokrecensioner. Men just idag besöker han Internationalen för att själv bli intervjuad. Farooq har nämligen gjort något så unikt som att nylansera Pakistans kändaste vänstertidning Viewpoint på Internet.
– Tiden var inne för en vänstertidning på nätet, säger Farooq, tre månader efter starten.
Viewpoint var en veckotidning som grundades av journalisten Mazhar Ali Khan 1975. I Pakistan var han en känd journalist och pappa till historikern och debattören Tariq Ali. Under 80-talet i Pakistan var Viewpoint den enda vänstertidningen som vågade vara radikal och stå upp emot diktaturen. Statlig censur var vanligt och de stora medierna utövade rutinmässig självcensurering. Viewpoint anpassade inte sitt innehåll efter censurreglerna utan skrev det de tyckte.
På grund av det de skrev fängslades delar av redaktionen i omgångar, allt från en dag till flera månader. Men redaktionsarbetet fortgick alltid inifrån fängelset och tidningen kunde alltid smugglas ut.
– Under den här tiden kom de flesta kända journalister förr eller senare till Viewpoint eftersom de stora tidningarna inte ville anställa dem. Journalistyrket då var liktydigt med att vara vänster. Viewpoint blev en symbol för yttrandefrihet, den enda kända tidning där man vågade skriva om fackliga frågor, feministiska frågor och så vidare. Framför allt var den journalistiska nivån hög. Det var inte en partitidning eller ett propagandablad – det var högkvalitativ journalistik, säger Farooq.

Men om det var status att skriva för Viewpoint under 80-talet så blev det tvärtom under 90-talet. Vindarna hade förändrats. Diktaturen var upplöst och Sovjet hade fallit, det var helt enkelt ute att vara vänster i Pakistan. Före detta Viewpointskribenter fick bra jobb på de stora etablerade tidningarna, mer tragiskt tog andra aktivister livet av sig.
– Mazhar Ali Khan dog av hjärtproblem 1993 och man brukar säga att tidningen och hela den pakistanska vänstern dog med honom. Visst försvann viktig finansiering med honom men egentligen var vänstern splittrad redan innan. Det brukar heta att Mazhar Ali Khan dog av brustet hjärta över vad som hänt med vänstern.
I början av 2000-talet var vänstern fortfarande mycket marginaliserad i Pakistan, men Farooq vittnar om en genomgripande renässans de senaste åren, mycket tack vare den nya tekniken.
– På tio år har Pakistan gått från att ha haft en statlig tevekanal till att ha 80, och om man räknar med de utlandssända, över 100 tevekanaler. Visst finns det fortfarande självcensur, men ingen statlig censur längre. Pakistans mediaklimat är fortfarande fundamentalistiskt till stor del och som vänster eller liberal är det svårt att nå ut till folk. Vänsteraktivister och sympatisörer når varandra via, bloggar, webbsidor, sms och e-maillistor.
– Jag har en e-maillista som heter SPN, Socialist Pakistan Network. Den når alla kända journalister och aktivister i Pakistan och några utanför landet, sammanlagt 6 000 personer. Den här e-maillistan är i sin tur kopplad till andra elektroniska nätverk och på så vis har vi spridit mycket information som aldrig framkommer i mainstream-media.

Farooq berättar om hur man med sms kunde sprida en 90 sekunders videoupptagning på hur talibaner piskar en kvinna. Med hjälp av dessa vänsternätverk hade videoklippet till slut spritt sig över hela landet och nyheten kunde inte längre ignoreras av de stora medierna. Talibaners brott är annars sådant som det aldrig skrivs om i pakistansk media.
– Bilden av talibanerna i Pakistan ser inte alls ut som den gör i västvärlden. Där vill media visa upp en fin och bra bild av talibanerna: de kämpar mot USA, de kämpar för islam. De har stort stöd i Pakistan, även om det börjar bli mer blandade åsikter nu. Många blev mycket upprörda av klippet, särskilt kvinnor.
– Det här exemplet visar hur vi som alternativ media kan bekämpa korrupta fundamentalistiska stormedia.
– Jag började tänka att det är dags att ta det här ett steg längre. En e-maillista inte är nog, den är alltid i riskzonen att hackas och då försvinner allting. Dessutom måste man vara medlem. En webbsida är mer tillgänglig, den kan locka folk över hela världen. Man kan visa videoklipp på den och skulle den hackas kan man återskapa innehållet.

Webbtidningar med vänsterinnehåll som ZNet och CounterPunch hade visat sig framgångsrika. Allt som behövdes var engagemang, inte så mycket pengar. Att återuppta arvet från den anrika Viewpoint, fast nu på nätet – Viewpoint Online – blev en sorts symbol för vänsterns återfödelse, menar Farooq.
Nättidningen har nu legat uppe i tre månader och har i genomsnitt 3 000 besökare i veckan. En vecka hade man 5 000 besökare. Det var när Viewpoint publicerat en artikel av representanter från Ahmadis, en liten jagad grupp som kallar sig muslimer men fördöms av talibanerna som ”fel sorts” muslimer. Deras moské brändes ner av talibanerna.
– Vi bröt mark i och med att vi visade solidaritet med den här gruppen när ingen annan vågade göra det, berättar Farooq. Det väckte intresse, många ville läsa vad de skrev.
Responsen har varit bra hittills. Läsarna befinner sig främst i USA, Pakistan, Sverige och Storbritannien, men webbsidan har fått träffar i 87 länder. Ett par pakistanska nyhetstidningar har välkomnat Viewpoints återfödelse och kända skribenter har redan velat bidra med texter.
Farooq är den drivande bakom projektet, men till sin hjälp har han bland annat haft Linn Hjort och Sholeh Irani från Internationalen.
– Jag diskuterade med dem innan jag startade det här projektet och de stöttade mig. Från början bestämde vi att fokus skulle ligga på Pakistan och Iran. Sammanlagt är vi femton personer från olika länder, främst Pakistan, som jobbar ideellt med tidningen. Ingen av skribenterna får betalt.

Farooq Sulehria föddes 1971 som den tredje av sex bröder i staden Sargodha i Pakistan. Det var med pakistanska mått mätt en liten stad med 100 000 invånare, idag har den vuxit till 500 000 invånare. Familjen flyttade från landet till Sargodha eftersom Pakistans flygvapen är baserat där och pappan arbetade som flygplanstekniker.
– Det blev en klassisk kulturchock för en typisk lantisfamilj som kommet till stan, säger Farooq och skrattar.
De var ”inte riktigt fattiga men inte heller medelklass”. Hans pappa var mycket konservativ och hans mamma bar burqa. Föräldrarna var inte politiska på något sätt men mycket ambitiösa och ville att barnen skulle gå i den bästa skolan. Tack vare att flygvapnet hade en egen skola kunde alla bröderna gå gratis i stadens engelskspråkiga rikemansskola.
– Utanför skolan var jag stolt över att gå där, men i skolan hade jag svåra mindervärdeskomplex. Jag promenerade dit varje dag, de andra barnen kom med privatchaufförer. Deras pappor var chefer och generaler, min var bara en simpel tekniker. Jag skämdes. De andra eleverna var taskiga, särskilt tjejerna. Jag tror de kände av min mindervärdeskänsla.
Det var i början av 80-talet och Kina sågs som ett föregångsland, det sades att de hade ett bra system och att Mao verkade vara en bra ledare eftersom han var som vilken arbetare som helst. Farooqs klassmedvetande började formas och i femte klass kallade han sig socialist.
– Det spelade ingen roll att jag var bäst i klassen i alla ämnen och på landhockey – så fort det skulle väljas ut någon till ett lag eller till en debattgrupp så valdes de rikaste ungarna med de finaste föräldrarna. Det gjorde mig jättearg.
Farooqs bröder kände samma sak och de talade ofta om orättvisorna hemma. Den äldste brodern gav honom en socialistisk skrift som kom att förändra hans liv. Den hette A tree upside down (”Ett upp- och nedvänt träd”) och var egentligen utformad som en barnsaga. Boken gjorde honom till en övertygad socialist och fick honom också att bestämma sig för att bli journalist, precis som den indiske författaren till boken, Krishan Chandar. Som 19-åring flyttade Farooq till Lahore och gick journalistutbildningen.
Den näst äldste brodern slog in på en annan bana och blev militär. Idag är han högt uppsatt inom det militära.
– I den situation vi befann oss i fanns två vägar att gå: endera blev man socialist eller så blev man som dem. Min bror valde det senare.
Idag har hela Farooqs familj höjt sin standard och blivit medelklass. Farooq och alla hans bröder är välutbildade.
Till Sverige flyttade Farooq år 2001 efter att han träffat en svensk kvinna i Pakistan. Då hade han redan varit här två gånger tidigare genom fackliga samarbeten med bland annat LO och Palmecentret, och såg flytten som ett äventyr.
Sedan dess har han haft kontakt med Socialistiska partiet och skrivit för tidningen Internationalen. Det var via hans parti Labour Party (pakistanska arbetarpartiet) som han kontaktade Fjärde Internationalen. Elfte september hade precis hänt och Marco Espvall, som arbetade på Internationalen då, bad honom skriva en text om det. Farooq blev direkt en uppskattad skribent och kamrat.
– Jag hade inga andra kompisar då. Folket kring tidningen och partiet blev ett socialt nätverk och en familj. En bra familj!, säger Farooq.

Vad vill ni uppnå med Viewpoint?
– Först och främst vill vi visa att vänsteraktivister i Pakistan kan göra en bra tidning. Vi behöver en bra tidning, som är bra på alla sätt. Media nu domineras av högerkrafter och det blir dålig journalistik. När det är pro-talibaner som skriver blir varje nyhet till en konspirationsteori, det är inte professionellt. Nu har några kända journalister redan skrivit i Viewpoint, de förstår att det är en bra tidning. Den har bara funnits i några månader men vi har fått bra respons.
– Målet är att nå ungdomar i Pakistan, Afghanistan och Iran via Internet. Vi pratar om demokrati, feminism, klimat – sådant som vänstern på 70- och 80-talet aldrig pratade om. Det är ingen partitidning, det är en tidning med en vänstervinkling.

Vad handlar texterna om?
– Allt möjligt. Det är objektiva nyhetsrapporteringar, bokrecensioner, debattartiklar… Vi skriver om fackliga frågor, om den utbredda byråkratiska korruptionen. Kärnvapen är också en stor fråga i regionen. Vad händer med det här? Var dumpar de skiten? Sådant som mainstreammedia aldrig tar upp. Vi har också skrivit om hbt-frågan och det har ingen annan vågat än.
– Däremot skriver vi aldrig om religion. Vi vill visa att vi är sekulära och respekterar alla religioner. Vi säger varken att islam är en bra eller en dålig religion, vi vill göra politik på sekulär basis. Spelar vi på religion förlorar vi. Läget i Pakistan är så pass farligt att man jättelätt kan provocera med religionsfrågor. Därför lämnar vi religion därhän och låter det vara varje persons individuella övertygelse.

Har ni blivit hotade?
– Ja, en gång blev två kollegor hotade via e-mail av någon okänd grupp. Det var efter hbt-artikeln. I kommentarfältet kan man ibland läsa arga kommentarer att det vi skriver är bullshit, men de flesta skriver att de är glada att vi finns.

Vad är den viktigaste politiska förändringen som måste ske enligt dig?
– Det viktigaste är att stärka demokratin i Pakistan. Då blir allt bättre.

Sedan 2005 är Farooq gift med den afghanska aktivisten Sahar Saba från kvinnoorganisationen Rawa. Tillsammans har de dottern Bella, 2 år. Till hösten flyttar familjen till London där Sahar och Farooq ska läsa på universitetet. Planen är att stanna i minst två år, kanske längre. Farooq lovar till redaktionens stora lättnad att fortsätta skriva för Internationalen ändå.

Katarina Wikström

Hemsidan: http://www.viewpointonline.net/

Detta medan Ahmadinejads popularitet bland de egna anhängarna minskar. Han attackeras direkt och indirekt från olika håll inom etablissemanget för sin påstådda förhandlingsvilja med USA. Han anklagas för att vika sig för amerikanare. Allt fler inom regimen påpekar att det bara är den högsta religiösa ledaren som kan ge grönt ljus när det gäller USA och ingen annan. De verkar frukta en splittring annars.
Ayatollah Khamenei varnade i ett viktigt tal väst för eventuella militära angrepp mot Iran.
– Om de förverkligar sina hotelser mot oss, då är det inte bara vår region som drabbas, varnade han.
Dagen efter detta uttalande förklarade Sepah, den islamiska militära styrkan, ledarens egentliga budskap. ”Vi är beredda att ta vara på våra resurser i den islamiska världen för att slå till mot fienden i hela världen”, skriver Sepah i ett officiellt uttalande den 19 augusti.
– Vi bara väntar på en ursäkt för att befria Ghods (Jerusalem)! sade även Naghdi, chef för milisstyrkan Basij.
Försoning
Samtidigt som man leker med idén om ett krig i regionen, har hemliga möten mellan landets mäktiga män pågått under en tid. Resultatet offentliggjordes i Khameneis tal: ”En nationell återförening är nödvändig”. Med detta menar både han och en rad andra med den mäktiga Rafsanjani (som stöder samtal med USA) i spetsen, att ”även de som av misstag har kommit i konflikt med systemet (läs: Mousavi och Karobi) ska inkluderas i en bred koalition för att försvara den iranska regimen i dess helhet”.
Ahmadinejad hade denna vecka med pompa och ståt invigt vad han kallade ”det första obemannade bombflyget för långdistansflygningar som tillverkats i landet”. Bomben har inofficiellt fått namnet ”dödens ambassadör”. Samtidigt invigdes, med hjälp av ryska experter, Bushehrs kärnkraftverk i söder. Bushehrsprojektet startades för 35 år sedan och det omfattas inte av FN-sanktionerna mot Iran. Ändå var mediebevakningen av händelsen stor.

Dödsdomar
Under tiden pågår dödsdomarna ständigt. Enbart i storstaden Mashhad i landets östra del har 300 avrättats, anklagade för diverse narkotikabrott. Många andra står på tur, enligt människorättsaktivisterna i provinsen.
Dödsdomen mot Sakine Ashtiani, som har engagerat mer än en halv miljon människor runt om i världen samt många politiker, bland annat i Sverige, är fortfarande aktuell. Hon anklagades först för äktenskapsbrott med stening som straff. Efter kraftiga protester, bland annat Brasiliens Lulas begäran om nåd, har myndigheterna i Iran hävt steningsdomen. Men nu anklagas hon för medverkande i mordet på sin man. Detta medan mördaren redan är befriad från fängelse. Enligt lagen kan barn till den mördade ge mördaren nåd. Detta har Sakines barn gjort, både till mannen som anklagades för mord och nyligen till sin mor Sakine.
Mitt i allt detta pågår en kamp mot den nya familjelagen som ska godkännas i riksdagen. En korrigering av lagen som leder till en talibanisering av samhället. Alla de små lagförbättringar som tillkommit på grund av kvinnornas kamp de senaste åren, återtas. Månggifte blir återigen mannens rättighet utan första fruns tillåtelse. Detta har upprört även kvinnliga parlamentsledamöter som tillhör den mest reaktionära falangen. Men enligt de stora ayatollorna är denna nya lag i enlighet med sharia och därför nödvändig.

Sholeh Irani
sholeh@internationalen.se