Internationalen

Den 24 augusti vaknade Chiles huvudstad Santiago med brinnande barrikader. Santiago var en ödelagd stad. Landsorganisationen (CUT) hade manat till generalstrejk. Strejken var både ett stöd till studenternas massiva protester mot utbildningssystemet och mot den ekonomiska modellen, samt mot den nuvarande konstitutionen som rått sedan militärkuppen 1973.

Vi lever i upprorens tid. I Tunisien, Egypten och Libyen har folk rest sig och kastat av sig sina plågoandar. Det har inte varit lätt men det har gått. Ändå har kampen bara börjat, nu återstår striden om hur samhällena ska se ut i framtiden. Samtidigt darrar regimen i Syrien och försöker med alla medel slå ner kraven på frihet. I väst står ledarna förundrade, för detta hade de inte förutspått. I hela Europa brottas regeringarna med eurokrisen och även här har människor slutat acceptera försämringarna. I krisens Grekland och Spanien samlas hundratusentals människor på torgen, inte bara för att säga ”nu är det nog” och ”vi tänker inte betala er kris” utan också för att diskutera fram lösningar och strategier för kampen. I Island har befolkningen sagt nej – två gånger genom folkomröstningar – till att betala bankernas kris. England skakas av kravaller. De enorma klyftorna mellan fattig och rik, mellan de som har och de som inte har, mellan de som bestämmer och de som förväntas lyda, blir uppenbar för alla. Regeringen svarar med hårdare tag och familjerna till de som varit med i upploppen hotas med vräkning. Också regeringen i Chile darrar inför massiva protester. Sedan i [...]

Jag befann mig i Chile strax före jul. Några dagar efter att jag hade landat möttes jag av en förfärlig syn genom TV-nyheterna. En omfattande brand hade spridits i fängelset San Miguel, söder om Santiago. TV-bilderna visade en kraftig brand, och av allt att döma pågick en fruktansvärd tragedi inne i fängelset.

En vecka har gått sedan de 33 chilenska gruvarbetarna räddades. Men varken de som varit instängda eller deras arbetskamrater har fått någon lön sedan den femte augusti. Det uppger Dagens Arbete. Ingen har väl kunnat undgå att följa de instängda chilenska gruvarbetarnas öde och dramatiska räddning vid San José-gruvan i Chile. Gruvan rasade den 5 [...]

Det kom som ett otäckt eko från diktaturens tid. Chiles president, den nyvalde högermannen och miljardären Sebastian Piñera, utsåg nyligen en före detta general till direktör för Chiles största fängelse. Ivan Andrusco heter han. Efter en storm av protester gav högerregeringen upp. Andrusco avgick efter 22 dagar som fängelsedirektör.

Varför blir det alltid samma sak, nämligen att katastrofen slår hårdast mot de fattigaste?
Chiles president Michelle Bachelet har skickat 14 000 soldater till regionen kring Chiles andra stad Concepción, den mest drabbade regionen. I staden har soldater använt tårgas för att upprätthålla ordning och en person rapporterat ha skjutits ihjäl.
Enligt de rapporter som ständigt kommer är förödelsen större och dödsoffren många fler än som först meddelades.
Alex Fuentes kommenterar här skeendet.

Det blir en ny valomgång i Chiles presidentval. Högerns Sebastián Piñera fick bara 44 procent av rösterna i första omgången. Sedan diktatorn Pinochet avfördes från makten 1990 har Chile styrts av La Concertación, en koalition bestående av kristdemokrater och socialdemokrater. Denna gång led koalitionen nederlag.

Sedan en massiv folkrörelse tvingade diktatorn Pinochet att avlägsna sig från makten i början av 90-talet har fyra så kallade demokratiska regeringar styrt
landet. De har gjort det utifrån Pinochets i grunden odemokratiska författning,
vilket har satt sin prägel på den politiska utvecklingen i landet.