- De är släppta nu men misstanken kvarstår, säger Karin Solberg på Söderortspolisen vid tiotiden.
- Jag vaknade av fyrverkerier som de som sov här sköt. Då kom jag hit direkt, säger en av aktivisterna.
Det är småbarnsföräldrar, pensionärer och ungdomar som är här.
- Det skulle vara fler som sov här, säger en äldre kvinna som var med om striden för almarna 1968.
Kampen för badet har pågått i flera år. Kommunen vill riva huset men föreningen som drivit badhuset sen 1980-talet vill rusta upp det.

Roland Berndt från Idrottsförvaltningen vet inte när rivningen kan bli av.
- Det vi gjort nu är att säkra byggnaden så att ingen kan ta sig in. Det är för deras egen säkerhet också, säger han på onsdagseftermiddagen.
- Tänk att de lägger miljarder på en ny jättearena men de vägrar att rusta upp badet för åtta miljoner, säger en tjej.
Veckan innan tränade aktivisterna på hur de skulle göra om polisen kom. Ikväll skulle de ha en ny övning.
- Vi vill göra passivt motstånd och då måste alla som är där veta hur det går till så att man får en trygghet i aktionen, berättade Ola Schubert från Rädda Aspuddsbadet i går.
Men polisen kom så tidigt på morgonen att aktivisterna inte hade någon chans.
- Det finns ett åklagarbeslut på att lokalerna ska återlämnas till ägaren, alltså Idrottsförvaltningen, och det var angeläget att det blev av, säger Karin Solberg på Söderortspolisen.
- Men vi hade föredragit en annan lösning och har väntat på att parterna ska komma överens, säger hon.

Stockholm Vatten är här och stänger av vattnet. Stora flyttbilar står parkerade så att man inte riktigt kan se vad som händer. Sen börjar borrandet och hantverkare tar bort fönsterrutorna.
- Ni förstör en kulturskatt! ropar Ola Schubert.
- De gör så för att vi inte ska kunna ockupera igen. Det blir för kallt.
En kvinna från Idrottsförvaltningen river ner pärlplattor och affischer som sitter på fasaden.
- Den där har min son gjort, skriker Iva Troj.
Hon är konstnär och har konstverk för hundratusentals kronor inne i badhuset. Nu bärs de ut av flyttgubbar tillsammans med allt annat.
Ikväll (onsdag) kl 19.00 håller aktionsgruppen ett möte för att planera framtiden.

Mariela Quintana Melin
mariela@internationalen.se

Det är ganska risigt, det ser man direkt när man kommer till Aspuddens badhus. Det gula murbruket på fasaden har vittrat sönder så att tegelstenarna syns, också de håller på att lossna.
Att badet behövs renoveras är det ingen som ifrågasätter.
I entrén möts man av flygblad och namninsamlingar. På väggarna sitter lappar där ockupanterna skrivit vad de behöver: eldsläckare, soffor, mat, handsprit och ficklampor står det bland annat.
Längre in, nere i den tomma bassängen, sitter fyra badvakter, det är så ockupanterna kallas, runt ett bord och spelar kortspelet ”Finns i sjön”. Det är kallt och de har ytterkläderna på sig. Alla bor de i eller i närheten av Aspudden.
– Jag lärde mig simma här, berättar en av dem.
När badhuset öppnade 1919 var det ett ”renlighetsbad”. Aspudden var en arbetarstadsdel där de små lägenheterna saknade dusch och badkar. Men badet blev också en social träffpunkt. Så när kommunen inte längre ville driva badet 1986 togs driften över av en förening. Sen dess har ungefär 20 000 personer per år besökt badet.
– Det når många olika grupper. Det har funnits babysim, simning för överviktiga, för muslimska kvinnor, skolgrupper och tider för nudister, berättar Alexander, en av badvakterna som själv badat här när han var yngre.
När Alexander i mitten av september fick höra att badhuset skulle rivas bestämde han sig för att engagera sig. Sedan den 28 september, då ockupationen inleddes, har han sovit här nästan varenda natt.
– Jag spenderar varje ledig stund här, säger han.

2007 bestämde Stockholms idrottsnämnd att badet skulle läggas ner, de menade att det skulle bli för dyrt att renovera. Sen dess har badhusföreningen kämpat hårt för att behålla badet. Man har gjort kalkyler och bildat opinion. Kommunen och föreningen har olika åsikter om vems fel det är att badet förfallit så mycket.
– Det står i kontraktet att föreningen är ansvariga för underhållet. Men det står också att staden ska skicka hit en inspektör en gång om året för att besiktiga. Inte en enda gång under 20 år har de gjort det, säger Alexander.

Vi står utanför badhuset och pratar. Alexander tar en paus från kortspelandet och röker en cigg. Två äldre kvinnor kommer förbi.
– Får vi gå in och titta? Vi badade här på 1940 och -50-talet, berättar de.
– Visst, ta en kopp kaffe också, säger Alexander.
Det är det badvakterna gör, de pratar och fixar kaffe till folk. Den 7 oktober försökte staden ta sig in i huset. Badvakterna kallade på hjälp genom Facebook, mail och sms.
– Det var otroligt. På en halvtimme var det 40-50 personer här för att försvara huset.

Alexander berättar att han är politiskt intresserad men att han inte varit engagerad i något förut. Ockupationer har känts lite för punkigt, tycker han.
– I natt sov en mamma med sina barn här. Vi lyckas för att befolkningen är med, för att ockupanterna själva är lokalbefolkningen. Och för att vi är öppna och välkomnande, säger Alexander.
Varje dag kommer 20-30 personer och visar sitt stöd. Folk har hjälpt till att bygga och skänkt soffor. På helgerna fylls badet av olika aktiviteter. Pubkvällar, livemusik och spökboll är några. Vid bassängen finns en filmduk uppspänd, i helgen visades Pippi Långstrump.
– Folk här har anknytning till badet och känner att det är något att kämpa för. Många känner maktlöshet och apati. Den demokratiska processen funkar inte. För mig handlar det ytterst om att ta kontroll över mitt närområde, att inte några politiker långt borta ska bestämma, säger Alexander.

De två äldre kvinnorna kommer ut ur huset.
– Det ser precis likadant ut som det gjorde för 55 år sedan. Men nu är det väl kört? Det blir väl väldigt dyrt att renovera? frågar de.
Alexander redogör för badhusföreningens budget. Det skulle kosta åtta miljoner att fixa till huset, pengar som badhusföreningen skulle låna. Stockholms stad menar att det skulle kosta minst 14 miljoner.
– Politikerna i alliansen pratar hela tiden om att de uppmuntrar medborgarinitiativ, därför är det lite konstigt att de vill riva badet. Men det har nog blivit en prestigefråga för dem så de viker sig inte, säger Alexander.

Text och foto: Mariela Quintana Melin
mariela@internationalen.se

Alexander heter egentligen något annat.