När det gäller de svenska trupperna så har till och med representanter för krigsmakten erkänt att syftet med dess närvaro inte är det afghanska folkets väl och ve, och att det primärt inte handlar om Afghanistan. Skälet för den svenska militära närvaron är behovet att visa att man är en pålitlig samarbetspartner i det militära upprätthållandet av den globala världsordningen. Det är också viktigt att vänja den svenska allmänheten vid att Sverige är en krigförande makt. Det började med en sjukvårdsenhet i det första Irakkriget och vi är nu framme vid insatser med JAS-plan. Etablissemanget hoppas säkert att man vid nästa insats inte som i Libyen ska behöva begränsa sig till spaning.

Man försöker också förmedla åsikten att oavsett hur man ser på kriget så är det vår plikt, att när regering och riksdag nu skickat soldater, så ska vi se till att de har så bra utrustning och säkerhet som möjligt. Vi socialister tillbakavisar detta synsätt. Den svenska krigsmakten i såväl Afghanistan som Libyen är inte ”våra män och kvinnor”. De är kuggar i ett militärt maskineri som på intet sätt försvarar demokrati eller arbetarintressen – tvärtom. Vi är detta maskineris svurna fiender.

Jag minns inte riktigt hur det började. Men plötsligt var det 2010 och vi stod där och skålade och raketerna smällde och dånade och himlen lystes upp av konstgjorda färger. Sedan gick en tid och det blev 2011, storm och oväder blåste om knutarna och fyrverkeripjäserna osade som om de hade varit artillerield. Nere vid havet den första morgonen därefter vilade molntäcket gråblått alldeles över den stilla vattenytan i väntan på något oskönjbart medan silhuetten av ett stort tankfartyg strävade sig fram vid horisonten. Och jag tänkte: Är det möjligen krig nu? För mellan två siffror hinner det hända mycket och mycket har hänt.

Mycket har också bara varit som vanligt, som att alla liv inte räknas som lika mycket värda. Som jag har förstått det så går det till exempel minst tio döda palestinier på en död israel. Sådan matematik fortsätter att göra mig förbryllad och jag lyckas aldrig få det att gå ihop. Inte heller sådant som att det är möjligt att attackera fredliga hjälpsändningar utan att det leder till mer än en reprimand. Ajabaja och fy på sig. Sen är det bara bra igen. Vi kan ju blåsa på dem som är döda och se om det gör mindre ont.
Men det har väl inte bara varit trasigheter? Nej, folk har släppt vad de haft för händerna och gått ut och protesterat också, det har de gjort. Det har ropats och skanderats, för allas rättigheter, mot diskriminering, för Gaza, mot ockupation; och i London dansade och slogs studenter för sina rättigheter.

Det är bara det att det är så fruktansvärt frustrerande att det kan få vara så här: att en vit svensk kan skjuta och skjuta på folk han tycker ser ut som invandrare utan att det leder till att alla vita människor står kollektivt anklagade – eftersom ju västerlänningar är individer, medan en man med utländsk bakgrund som använder sig själv som bomb på ett shoppingstråk, där ju människor faktiskt har annat att tänka på än att svenskar deltar i kriget i Afghanistan – gör att alla muslimer, alla invandrare överhuvudtaget egentligen, står ansvarskyldiga och måste gå ut och göra kollektiv avbön och bete sig ännu mer normalt än vanligt, eftersom muslimer är ett kollektiv; som vi ju alla vet.
Det allra mest frustrerande är att man i en tidning för journalister kan läsa att bombdådsmannen inte hade någonting med något att göra, att det inte går att skylla på krig och Lars Vilks och liknande. Att det bara handlar om ren och skär galenskap. Detta gör mig ännu mer förbryllad. Jag förstår inte hur det går ihop. Hur kan det inte finnas ett samband? Krig och trakasserier har väl alltid resulterat i desperata handlingar. Ingenting och ingen går att klippa ut ur sin tids sammanhang som en klippdocka som man kan byta kläder på hur som helst när man vill.

Förtvivlan och hopp. Hopp och förtvivlan. En kväll i september grät jag bittra saltstingande tårar när Sverige föll för den rådande trenden i Europa och röstade in Sverigedemokraterna i riksdagen. Bara namnet ger mig kalla kårar och jag ville inte riktigt tro på det, men i den allmänna förvåningen hittade jag återigen ämne för förbryllning: Vem kunde ha undgått att se vartåt det lutade? Vem kunde vara så naiv att tro att Sverige skulle stå rakt i ryggen i orubbat bo när resten av Europa fallit till föga för främlingsfientlighetens lismande populistiska hatpropaganda?

Sedan kom en aning hopp i alla protester och politiska diskussioner som följde på valet. Samma hopp som väcktes under demonstrationerna mot stormningen av Ship to Gaza i maj. Men hopp har svårt att hålla liv i sig när tystnaden så snabbt lägger sig som ett dovt bomullstäcke över debatten och rasister i riksdagen blir vardag och alls inget att oroa sig så värst mycket för, egentligen.

Jag vet att det är så mycket mer som har hänt, men det här är ingen ramsa att rabbla för att visa att man visst kommer ihåg precis alla detaljer. Det här är bara några brottstycken på en höft, ett rågat mått och lite till. Jag vet att jag borde avsluta med en stor fanfar av något slag och hopp om bättre tider, men jag väljer mina ord ur andra gömmor och där ligger Dante Alighieri och skvalpar: ”The hottest places in hell are reserved for those who in times of great moral crisis remain neutral (De varmaste platserna i helvetet är reserverade för dem som i tider av stor moralisk kris behåller sin neutralitet).”

Emma Lundström
emma@internationalen.se

Hur kan man alliera sig med de makter som genomför ett krig mot länder som ligger på andra sidan jordklotet, som aldrig gjort Sverige något ont? Hur kan vi blunda för cirka en miljon civila offer, och tro att vi kan leva i fred på våra gator och torg, som om ingenting hänt? Terrorn från både stater och extrema grupper, som utvecklas nu i Europa, är följden av ett pågående krig. Den terror som hotar vår trygghet och våra rättigheter är följden av krig, våld och kränkningar mot människor som också vill leva i fred och trygghet. Det är mänsklighetens äldsta lärdom att krig drabbar de oskyldiga. Och det gör det både i Afghanistan och här i Sverige. Att krigets långa och skrämmande arm även har nått Sverige, ett land som en gång var känt för sin neutralitet och sitt fredsälskande folk, är ett tragiskt och oroande faktum. Förhoppningsvis är det inte för sent att stoppa utvecklingen.

Vilken som helst förnuftig människa förstår att mord och kränkande av irakiska och afghanska fångar, som om de vore sämre än europeiska husdjur, driver människor till hat och vansinne. Att medverka i massakrer, direkt eller indirekt, att manipulera sanningen eller hålla tyst om det som händer, ingår i det krig som Sverige rättfärdigar.
Krig förs inte enbart med vapen. Propaganda för att skapa en känsla av rädsla och hot är en viktig del av varje krig. Att ingå i världens mest våldsamma krigsmaskineri och springa stormakters ärenden ingår nu för tiden i Sveriges image i omvärldens ögon. Med denna påtvingade image vore det självbedrägeri att förvänta sig att allt ska vara som förr i detta land! Det vore ett historiskt misstag att hålla tyst nu, kapitulera inför populistiska tendenser och inte säga nej till denna image av svenska folket.

När människor känner sig desperata, kränkta och orättvist behandlade, blir de perfekta beten för dem som ”visar vägen”. Fundamentalister och fascister är experter på ”enkla svar på komplexa frågor”. Jakten på muslimer löser inga problem och suddar inte bort de bakomliggande orsakerna till det som händer på Europas gator och torg. Snarare tvärtom, den ger näring till de fundamentalister som faktiskt väntat på detta tillfälle för att rekrytera besvikna och avvisade ungdomar.

Om svenska politiker inte är kapabla att uppfatta detta, är det enskilda medborgares och folkrörelsers uppgift att agera. Sverige, utan en stark och folklig fredsrörelse, är ett Sverige som blir offer för både religiösa och politiska extremister. Populismen har hunnit i kapp även Socialdemokraterna som följer efter Folkpartiet och deras likasinnade i Danmark. Nu gäller det att arbeta för enade fronter, över partipolitiska gränser, för fred och medborgerliga rättigheter!

När jag kom till Sverige direkt efter Palmemordet, jagade man kurder i detta land. Jag var inte kurd. De senaste åren har de jagat muslimer och araber. Jag är varken muslim eller arab.
Imorgon jagar de mig.

Sholeh Irani

De nya dokument som släppts förstärker bilden till övertydlighet om att regimen Karzai är ett perverst rovdjur, och att dess enda dygder handlar om mer mutor, mer korruption, mer utpressning och mer förskingring. New York Times har bara hittat en enda minister i den nya regering som håller på att installeras som kan sägas hålla måttet. Tidningen säger att ”en hederlig man” i den här miljön närmast kan ses som en ”uteliggare” som lever utanför samhällets normer…

Sveriges alla miljarder satsas i provinser kring Mazar al Sharif där den forna Norra Alliansen fortfarande härskar. En av de politiska förgrundsfigurer som varit en symbol för regionen är forne vicepresidenten Ahmed Zia Massoud, bror till den legendariska ”islamisten” och gerillakämpen Ahmed Shah Massoud (på sin tid de svenska maoisternas idol).
I det material som nu kommit i dagen avslöjas att han förra året greps av tullen i De Förenade Arabemiraten. I sitt väldiga bagage hade han med sig 52 miljoner dollar i kontanter. Efter lite diskussioner blev det dock tummen upp för honom som för så många andra afghanska politiker och statliga tjänstemän att fritt ta med sina enorma penningsummor in i landet med dess möjligheter till ”tvätt” och trygga penningplaceringar…
Självklart är det så att Massoud och alla andra ”perversa rovdjur” i den stat vi är med och bygger upp tar sina pengar från oss. Även de ”poliser” som vi lär upp. En insats som Lars Ohly applåderat och vill utöka. Polisen tar också sin del av pengarna. När de inte skjuter ihjäl sina allierade. Nu senast sköt en polis i Helmand ihjäl sju amerikanska soldater…
Afghanistans vanliga människor ser inte däremot många kronor eller afghanis i sin valuta…

WikiLeaks nya material får många människor i Storbritannien att gråta av förtvivlan. De egna ”hjälteinsatserna” i den upproriska provinsen Helmand har hyllats av alla från drottningen till den snaskiga kvällspressen. Tony Blair, Gordon Brown och Cameron har rörda stått tätt tillsammans med de anhöriga vid jordfästningarna av de soldater som stupat.
Nu får de anhöriga reda på att den regim deras nära och kära har offrat sina liv för sett och ser den brittiska armén som oduglig. När det gäller det omstridda området kring Sangin säger en ansvarig afghansk guvernör rakt av att britterna inte gjort någonting för regionen. De har bara byggt sin egen militärbas och ingenting mer. Karzai själv har uttryckligen sagt att han vill ha dit amerikanska soldater som vågar gå ut till befolkningen.
Vågar gå ut till befolkningen? Jodå. Först karameller till barnen. Sedan skjuter de ihjäl de föräldrar som inte redan dödats av drönare eller särskilda dödspatruller…
Kanske kan detta leda till att det brittiska krigsmotståndet får ny vind i seglen och att regeringen tvingas att ta hem sina trupper.
Det är dags att inse att vi är blåsta så att det både visslar och tjuter.
Det är hög tid för en proteststorm mot våra egna bedragare

Göte Kildén
intis@internationalen.se

I överenskommelsens nio punkter klargörs att Sverige ”aktivt” ska stötta den afghanske presidentens strävan att regeringstrupperna ska kunna ”leda och genomföra operationer i alla provinser i slutet av 1914”. Men det betyder inte att den svenska militära insatsen avslutas efter fyra år, bara att den får delvis andra uppgifter i form av ”stödjande säkerhetsinsatser.” En sådan utveckling kräver snarare ”förstärkta internationella insatser”, anger överenskommelsen. Och först om dessa insatser ger önskat resultat kommer säkerhetsansvaret i olika delar av landet att ”stegvis” överlämnas. ”Avgörande kommer att vara den faktiska utvecklingen i olika provinser och distrikt.” Den svenska truppnärvaron kommer inte att minska under 2011 – som den rödgröna oppositionen tidigare krävt – utan snarare förstärkas, bland annat med helikoptrar, ”för att förbättra säkerheten”. Ingenting i överenskommelsen anger några som helst siffror över nedtrappning av truppnärvaron under 2012 eller senare – bara ”ambitionen” att den afghanska armén ska kunna överta säkerhetsansvaret vid utgången av 2014. Men även därefter ska alltså svensk trupp ge stöd åt den afghanska armén och andra säkerhetsstyrkor.

Är det någon som minns den heta valdebatten alldeles nyss om Sveriges krig under Nato-flagg i Afghanistan? Eller kanske den socialdemokratiska nedrustaren Maj-Britt Theorins ord på Afghanistanveckan för två veckor sedan:
– De som sviker Afghanistan är inte vi, som vill överge krigets väg och i stället satsa svenska miljarder på fred och civil återuppbyggnad, utan de som vill kriga fram fred. ”Man kan inte rädda en by genom att bomba den”, sa Olof Palme.
– Ta hem de svenska soldaterna!

Håkan Blomqvist

Det var många i USA som såg fram mot presidentvalet och hoppades på verkliga förändringar när Barack Obama valdes 2008.
Själv trodde jag faktiskt aldrig att han skulle göra någon skillnad för Afghanistan jämfört med George Bush. Sanningen är att Obamas krigspolitik har visat sig vara mer av en mardröm än vad de flesta väntade sig.
Obama talade om hopp och förändring, men den enda förändringen för Afghanistan blev en försämring. Efter nästan två år av Obama har antalet USA-soldater som ockuperar landet mer än fördubblats. Och antalet drönarattacker över Pakistan har ökat.
Obamas truppförstärkning har inneburit allt fler döda civila afghaner.
Dokumenten som Wikileaks har släppt bevisar det vi har sagt om kriget i Afghanistan. Natotrupper begår fler massakrer än vad de vill att vi ska tro. Nu borde hela världen inse att detta krig är en katastrof.
Detta är skälet till att allt fler människor över hela Afghanistan går ut på gatan för att protestera mot USA:s ockupation.

Slösa inte pengar på krig
Obamas truppförstärkning försätter också fler människor från USA och de andra ockuperande nationerna i fara. Varför slösar Obama och den kanadensiska premiärministern Stephen Harper bort så mycket pengar på detta krig, när de inte kan ordna jobb eller ens bostäder åt sina egna fattiga?
Det var fem år sedan jag valdes till Afghanistans parlament. Jag hade stora svårigheter bara att bli vald. Och i parlamentet stängde de av min mikrofon. De dödshotade mig och förde bort mig från min plats, helt olagligt.
Nu i september var det val igen, men jag valde att inte ställa upp. Mitt i detta kaos av ockupation och marionettregim, där styret sköts av knarkmaffian och krigsherrarna, har jag förlorat allt hopp om att valen kan ge upphov till några förändringar i landet. Alla kunde se att presidentvalet 2009 var ett fullkomligt bedrägeri. Alla vet att det förekom falska röstsedlar, röstköp och en enorm korruption.
Det fanns för övrigt inte något verklig valmöjlighet. Båda kandidaterna var fiender till vårt folk. Enda möjligheten vid detta val var en ny sadel åt samma åsna. Nu visade det sig att vi satt där med samma åsna, med samma sadel – president Hamid Karzai och hans korrumperade bror i Kandaharprovinsen, Wali Karzai, som afghanerna kallar ”lille Bush”.
Valet var också ett dåligt skämt. Enligt media var röstetalet i ett distrikt i Paktikaprovinsen 626 procent! Det förekom en hel del köpande och säljande av röster.
De senaste fem åren har USA och dess allierade gett krigsherrarna ännu mera makt, så det är ännu lättare för dem att kapa valresultatet. De flesta medlemmar av parlamentet är lagbrytare, inte lagstiftare.

Afghaner är besvikna
Den här gången var det många som vägrade att rösta. Afghaner är inte intresserade av en så kallad demokrati och så kallade val, där vapen och pengar har första och sista ordet. Den kanadensiska regeringen kallar detta ”demokrati” och ”framsteg”. Men afghanerna kallar det ett dåligt skämt.
När det inte går att uppnå rättvisa genom val måste folket finna alternativa vägar att kämpa för sina rättigheter. Vi kommer inte att vila ett ögonblick. I dag försöker den kanadensiska regeringen lura sitt folk om kriget i Afghanistan. Harper talar med dubbel tunga. Å ena sidan säger han att de kanadensiska soldaterna kommer att lämna Afghanistan 2011. Å andra sidan säger han till USA och Nato att de inte ska oroa sig, Kanada kommer att stanna med sina soldater och hjälpa till på olika sätt att ockupera Afghanistan.
Och Harper säger också att Kanada kommer att stanna för att ”utbilda” Karzais marionettregims trupper. Men det afghanska folket behöver ingen mer ”utbildning” från den kanadensiska regeringen efter 2011.
Vi vill inte ha några mer bombningar efter 2011. Vi vill inte ha mer tortyr från Nato och de afghanska marionettstyrkorna. Vi afghaner vill inte ha någon mer ockupation från Natos sida.

(Green Left Weekly)

Översättning från engelska: Gunvor Karlström