Internationalen: KUNSKAP, KÄRLEK & KAMP

Under den heta fuktiga, mycket regnrika monsunperioden i juli 2004 besökte jag en NGO i Bangladesh som drivs av Annesha Foundation. Vi åker tillsammans med Milon Gomes och Rabiul Awal Khan som är projektledare.

I Gazipur stad ser vi Bangladesh stora berömda Rice Institute Research, viktigt för hela landets risodling och berömt i Sydasien. Sedan far vi långt ut på landet, vägarna blir sämre och sämre, men vi tar oss fram, sista biten får vi gå till fots. Vi ska besöka en grupp kvinnor som har fått stöd i form av mikrolån och viss skolundervisning.

Kvinnorna sitter och väntar på oss under ett bambutak, det är oerhört hett. Jag hälsar på kvinnorna och de får var och en berätta om sina erfarenheter och hur deras liv förändrats. Några har börjat odla grönsaker som de sedan säljer, några har skaffat ko och säljer mjölk, en kvinna berättade stolt att hon kunnat köpa tre kor och hon ansåg sig vara rik.
En annan kvinna hade skaffat höns och hade nu många kycklingar.

På min fråga hur det hade påverkat deras familjeliv att kvinnorna nu var de starkare och de som försörjde familjerna, svarade de att männen först varit skeptiska och ovilliga till förändringen, men nu var männen nöjda och till och med stolta över sina fruar. Kvinnorna ansåg att de blivit starkare och gladare och att de kunde vägleda sina barn bättre.
Barnen går i skola som anordnas av NGO:n, även kvinnorna hade viss undervisning som t.ex. att kunna skriva och räkna. Det är kvinnliga fältarbetare som arbetar med dem.

Vi fick även komma i samspråk med byns ledande religiösa man och han var stolt över förbättringen i byn och visade inte på någon negativ attityd mot kvinnorna. Denna NGO leds helt och hållet av bangladeshier, något som jag tror är viktigt, och män från NGO:n hade noga förberett och talat med männen i byn för att få dem att förstå vikten av att kvinnorna får utbildning och ansvar. Det tar tid att förankra förändringar och det måste göras med respekt annars kan hela syftet bli förfelat.

Ute i de avlägsna byarna lever många helt bortglömda av sitt lands regering får man intrycket av, därför gör NGO:na ett viktigt arbete, men detta arbete försvåras av den stora korruption som råder i landet, inte minst från regeringens och dess administrations sida.
Regeringen tar inte sitt ansvar att lösa och utjämna fattigdomsklyftorna.

Många barn är undernärda på grund av att det dels saknas mat och dels av att mammorna saknar kunskap om hur de ska ge sina barn näringsriktig mat; därför är det viktigt med utbildning av just mammorna.
Man undervisar också i barnbegränsning.

Den lilla by i Gazipur som vi besöker har inte elektricitet och invånarna måste uthärda hettan utan fläktar. Barnen tittar nyfiket på mig, de har aldrig sett en ”chadda manush”, vit människa, förut och de fnissar när de ser en sådan stor person. Det känns bra att kvinnorna i denna by blivit så starka och att de visade stor glädje och stolthet över att de kan försörja sig själva och sina barn.

En annan viktig fråga som Annesha Foundation satsar på är hållbar miljö och trädplantering. Främst vill man satsa på träd som ger något tillbaka som fruktträd och träd som ger ved och virke. Vidare behövs träden för att binda jorden.

Familjerna får undervisning i miljökunskap. Byn är mycket vacker där den ligger inbäddad bland höga träd, bambulundar och bananträd, men invånarna hinner nog inte tänka på denna skönhet som jag med mina västerländska ögon gör. Varje dag går åt till att arbeta och låta livet gå vidare om än på ett lite bättre sätt numera.
Nu är bara risken den att mycket av detta arbete har raserats av de senaste veckornas förfärliga översvämning. Att vara född bengal är att om och om igen få kämpa inte bara mot fattigdom och orättvisor utan även mot naturens makter.
...tillbaka.