Nicaraguas gamla frihetsrörelse FSLN, sandinisterna, har fått kraftig kritik sedan de återfick regeringspositionen 2007, framförallt för att de stöttade landets extrema abortlag som förbjuder abort även när moderns liv är i fara. Men Jorge Capelán menar att sandinisternas ståndpunkt i abortfrågan är pragmatisk, och att partiet gjort mycket för att förbättra jämställdheten i landet.

Sedan sandinisterna kom tillbaka till regeringsmakten som en minoritetsregering den 10 januari 2007 har de bedrivit en politik som präglas av sociala ambitioner. FSLN överraskade många med en aggressiv social satsning som backades upp av handelsblocket ALBA (som startades av Venezuela i opposition till USA:s nyliberala frihandelsavtal), Venezuela och Kuba. Några av regeringens första åtgärder var: gratis hälsovård och utbildning, hälften kvinnor i regeringen, alfabetisering, gratis ögonoperationer och hårda tag mot korruptionen. Från allra första början hördes Nicaraguas röst i internationella sammanhang på ett sätt som inte varit möjligt sedan det revolutionära 1980-talet.

Två år senare hade programmet ”Noll Ocker”, med billiga krediter till ensamstående mödrar som omfattar utbildning i kooperativ ekonomisk organisation, administration och kvinnors rättigheter, gynnat 75 000 familjer. 35 000 familjer – varav en stor andel har en kvinna som ensam försörjare – hade omfattats av programmet ”Noll Hunger” med krediter nästan utan ränta till bönder, och regeringens stöd till grannskapsodlingar i städerna hade tagit fart på allvar. FAO och FN förklarade att landets plan för livsmedelssäkerhet var bland världens bästa. En ny modell för hälsovård infördes som fokuserade på förebyggande hälsa och folkligt deltagande. För första gången på nästan tjugo år gjordes en folkräkning på gravida kvinnor och massiva vaccineringskampanjer bedrevs.

Yran fortsatte med billiga krediter till branddrabbade småhandlare i Managuas Mercado Oriental, huvudstadens ekonomiska nav. De flesta av dessa handlare är ensamstående kvinnor. 25 000 gasspisar delades ut till fattiga familjer med positiva resultat för framför allt kvinnornas hälsa. 2 800 ställen för försäljning av subventionerade livsmedel till befolkningen upprättades. Programmet ”Amor” (Kärlek) för gatubarnen upprättades. I mitten av 2009 kommer Nicaragua att vara utan analfabetism, enligt regeringens beräkningar. Majoriteten av dem som omfattats av alfabetiseringsprogrammet är kvinnor. Födelsetakten har minskat med femtio procent sedan sandinisterna återfick regeringsmakten. Barnadödligheten har också minskat med femtio procent. I början av mars offentliggjordes beslutet om att femtio procent av alla poster inom sandinistpartiet FSLN, staten och kommunerna ska besittas av kvinnor.

Låter allt detta som ett krig mot feministerna?
Det är vad en artikel av Laura Mannen, ursprungligen publicerad av Freedom Socialist och återgiven i Internationalen nummer 9/2009, påstår. Enligt artikeln är det FSLN som ligger bakom den barbariska bestämmelsen i brottsbalken som förbjuder abort även när moderns liv är i fara, sandinisterna är USA:s bästa kompis och regeringen håller på att upprätta en diktatur. Ingenting av detta stämmer.
USA och Nicaragua är allt annat än goda vänner. Med anledning av sandinisternas jordskredsseger i de kommunala valen den 9 november 2008 beslutade USA att frysa 175 miljoner dollar i bistånd från USA:s millenniekonto för Centralamerika – det handlar inte om ett privat multinationellt företag som Mannen låter påskina. USA:s krav var att valet skulle göras om. EU-länderna – utom Tyskland – beslutade i sin tur att frysa ytterligare 100 miljoner i bistånd. Nicaraguanska journalister offentliggjorde i slutet av förra året att USAID hade finansierat den oppositionsanknutna organisationen CINCO med minst en miljon dollar med syftet att påverka utgången av kommunalvalen. NGOn är kopplad till Nicaraguas Autonoma Kvinnorörelse och båda organisationer leds av personer kopplade till oppositionspartiet MRS. USA:s stöd till MRS är känt sedan länge, inte minst genom de pengar de fick från International Republican Institute under förra presidentvalet.

Det som pågår i Nicaragua idag är inte diktatur utan klasskamp. Ett projekt som det sandinistiska, med nationell suveränitet, blandekonomi och utrotning av fattigdomen är tillräckligt i en region som Centralamerika för att utlösa imperialismens och oligarkins våldsammaste reaktioner. Det nicaraguanska folket tvingades 1990 att välja bort sin egen revolution med en pistol riktad mot huvudet. Sandinisterna behöll kontrollen över en armé och en poliskår som aldrig skulle göra statskupp mot en demokratisk vald regering. I gengäld fick de rätta sig efter den borgerliga demokratins spelregler och lämna över ekonomin till ett gäng banditer.
USA:s försvagning, nyliberalismens kollaps och de latinamerikanska vänstervindarna öppnade för möjligheten att bedriva ett annat slags politik. Men FSLN vann en minoritetsregering med 38 procent av rösterna. Detta motsvarar inte samhällsklassernas faktiska styrkeförhållande efter maktövertagandet: Den politiska strukturen, representerad i parlamentet och de liberala partierna, befinner sig i otakt med folkets sociala verklighet som kräver åtgärder som syns och känns i vardagen.
Men detta är vad sandinisterna har levererat sedan de kom till makten. Medan de inhemska och internationella medierna, med stöd från en del av de 4 200 NGOna som är verksamma i landet, fabricerar en bild av ett Nicaragua i ständigt kaos växer sig den folkliga organiseringen allt starkare, inte minst genom upprättandet av folkmaktens kommunala råd – lokala maktorgan till vilka vem som helst kan ansluta sig, utan hänsyn till partitillhörighet.

Förbudet mot terapeutisk abort var inte ett verk av sandinisterna. Den katolska kyrkan utgör ett mäktigt politiskt parti i ett utpräglat religiöst land som Nicaragua. Veckor före presidentvalet 2006 tvingade dåvarande president Enrique Bolaños nationalförsamlingen att rösta om en ny brottsbalk som innehöll det skamliga förbudet. Liberalernas hopp då var att splittra stödet till sandinisterna som såg ut att vinna valet. Med en massiv kampanj i medierna och hundratusentals abortmotståndare ute på gatorna ville inte sandinisterna riskera valsegern i en fråga som deras röster i nationalförsamlingen inte kunde avgöra.
När sandinisterna kom till makten var de beroende av nationalförsamlingens röster för att få igenom budgetar och andra viktiga lagar. Även här fick de ge vika i denna fråga. För det lilla ”förnyarsandinistiska” partiet MRS (som inte ens har fem procents stöd) var det lätt då att rösta emot förslaget. Men partiet hade det minst lika lätt att sedan alliera sig med de liberala abortmotståndarna under parollen ”alla mot Ortega”. I frågan om tillämpningen av den nya brottsbalken har Daniel Ortega sagt att läkarna i de fall där både moderns och barnets liv är i fara ska agera utifrån vad den medicinska etiken föreskriver, vilket implicit lämnat dörren öppen för att genomföra terapeutisk abort. Faktum är att inte en enda läkare hittills har dömts för att ha genomfört en sådan abort. Få om ens några av de kvinnor som stödjer FSLN – och de är många – vill ha denna bestämmelse kvar, och den kommer att tas bort så snart sandinisterna får egen majoritet i parlamentet – ja, om Högsta domstolen bestämmer det så skulle förbudet kunna tas bort medan du läser detta!

Bedriver FSLN ett krig mot feministerna? Det beror på hur man definierar feminismen. Om feminismen definieras som en förevändning för att driva NGOer för USA:s och EU:s pengar i syfte att hindra landet från att ha en självständig utveckling kan det vara berättigat att tala om ett krig. Då borde man i så fall kanske tala om ”feministernas” krig mot regeringen som hittills inte har fängslat en enda av deras aktivister. De andra feministerna, de som i hundratusentals stödjer den nya regeringens politik, försvarar utvecklingen och kämpar för att förstärka regeringen så att reaktionens krafter i Nicaragua en dag för alltid kan besegras.

Jorge Capelán
intis@internationalen.se

...tillbaka.