”Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn och det som pågår idag i Palestina, det är en form av tortyr. Det man nu gör, det är att plåga människor. Plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse under maktspråk. Och därför är bombningarna ett illdåd.

Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babi Jar. Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka, Hanoi, Falluja och Beirut. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Gaza, julen 2008.”
Olof Palme om Israels illdåd julen 2008

Starka ord, sagda med rättframhet. Självklart hämtade från Olof Palmes berömda tal julen 1972. Palmes modiga protest, utslungad mitt under USA:s terrorbombningar av Hanoi, ledde för övrigt till att han för gott blev portad i Washington.
Här har vi vågat oss på att byta ut landet Vietnam mot nationen Palestina. Gaza har fått ersätta Hanoi. Vi har dessutom uppdaterat talet och fogat in Falluja i Irak och Beirut i Libanon. Städer där hela stadsdelar utplånats av bomber och missiler från USA och Israels krigsmakter.
Visst. Palme var en politiker av sin tid. Men i dag snart fyra decennier senare måste vi återskapa den rörelse och den internationella solidaritet som gör att saker och ting åter kan kallas vid sina rätta namn.
Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt ställer sig i stort bakom Israels mantra; att landet har rätt att försvara sig mot ”terrorismen”. De har bara gått ut med lite rundprat om vapenvila. Bildt resonerar i kritiska ordalag kring markinvasionen. Men han oroar sig då bara för hur Israel ska kunna avsluta detta nya övergrepp. I sak manövrerar han mellan USA:s självklara stöd för Israel och Frankrikes försök att med en lite mer kritisk hållning till Israel bygga sina egna allianser i regionen.
Konkret betyder detta att EU eller Sverige inte på allvar ska ifrågasätta Israels ockupation av Västbanken eller den mångåriga belägringen av Gazaremsan. Vi ska inte ha några förbindelser med Hamas, som segrade i det mest demokratiska val som någonsin ägt rum i ett arabiskt land. Sverige och EU ska stödja valets förlorare, Mahmoud Abbas och hans korrumperade quislingar i ledningen för Fatah. Mona Sahlin, politiskt ett barn till Olof Palme, lever inte med en enda ord upp till sin ungdoms förebild. När hon en vecka efter Israels första bombanfall äntligen kommer ut från julbordet blir det bara lite tunn retorik om Israels ”övervåld” och en lam protest mot den nya markinvasionen. ”Övervåld”? Vad är då lagom våld? 500 bombanfall i stället för de över 1 000 som ägt rum? I samma andetag som hon säger detta betonar Sahlin dessutom Israels rätt att försvara sig.

Men har en ockupationsmakt överhuvudtaget rätt att försvara sig? I strid med alla FN:s resolutioner har Israel annekterat Jerusalem och fortsätter att ockupera Västbanken. Även ockupationen av Gazaremsan har fortsatt. En israelisk järnridå har i flera år stängt in dess befolkning i ett ghetto där landförbindelser, luftrum och sjövägar spärrats med taggtråd, stridsflyg och krigsfartyg. De flesta människor i Gaza är dessutom flyktingar från den jord som de enligt FN:s beslut 1948 skulle se som sin egen. Tveklöst så tillhör de landområden som Israel säger sig försvara de människor som i dag trängs inne i Gazas flyktingläger. Den nakna sanningen är att Israel är den sista stora kolonialmakten. Med en rasistisk nationalism som energi har Israel av imperialismen tilldelats rollen som en militär enklav i denna oljerika region.
På den internationella scenen dansar de politiska elefanterna i det som den franska tidningen Le Monde så träffande beskriver som en ”diplomatisk balett”. Från en Nicolas Sarkozy, ballerinan Tony Blair, till en Carl Bildt när denne kråmar sig bredvid Israels utrikesminister Tzipi Livni (som tillsammans med försvarsministern Barak gjort kriget till sin valkampanj). Alla eleganta turer är bara ett hån för de människor som lever i bombkrevadernas Gaza. Vidrigast i detta sammanhang är de arabiska diktaturregimer som radat upp sig i stödet för Israels illdåd.
Det enda undantaget i detta sammanhang är det Natoanslutna Turkiets premiärminister Tayyip Erdogan som personligen, i egenskap av troende muslim, uppenbarligen blivit så oerhört illa berörd av Israels krigsbrott att han talar om att ”Allah förr eller senare kommer att straffa dem som begår brott mot oskyldiga”. Israels krig kallar han ”omänskliga aktioner” som kommer att leda till dess ”förstörelse”. På samma sätt som med Palmes jultal för 36 år sedan är detta modiga, starka och rättframma ord.

För oss socialister innebär skiftet i det samhälleliga och politiska läget sedan 1970-talet en vånda. Den internationella arbetarrörelsen har i mycket utarmats och det är inte längre det sekulära PLO som leder motståndet mot Israels terror och krig.

Men det betyder inte att vi ska tveka en enda sekund i vårt stöd för palestiniernas nationella motstånd. Även om kämparna inne i Gaza Citys vindlande gränder inte bär röda utan gröna pannbindlar och kanske ibland förespråkar ideologier som är helt främmande för oss är de i detta krig hjältar i kampen för en rättvis sak. I denna strid är deras sak också vår!



















...tillbaka.