Internationalen: KUNSKAP, KÄRLEK & KAMP

– Det här har ingenting med Salem att göra utan om hur polisen tagit ifrån oss våra rättigheter. Hur de kan sätta 16- och 17-åringar i celler och kränka människors mötesfrihet.

Matilda är sjutton år. Tillsammans med hundratals andra ungdomar hade hon i lördags tänkt delta i det lagliga protestmötet mot nazismen i Stockholmsförorten Salem. Av det blev ingenting. Tillsammans med ett par hundra ungdomar hölls hon kvar av polis på en pendeltågsstation, skyfflades in i en SL-buss och kördes omkring i timmar för att slutligen placeras i en poliscell.
– Där fick man veta vad demonstrationsfriheten är värd!
Tillsammans med ett gäng ungsocialister hade Matilda tagit pendeltåget ut till Rönninge för att i tid hinna till protestmötet i Salem.
– Redan på pendeln placerade sig ett par poliser vid varje dörr och när vi kom fram skulle alla som gick ut visiteras. Vi accepterade det och tog det lugnt. Några sjöng och dansade. Men tiden gick och fler poliser ringade in perrongen. De vägrade informera om hur länge vi skulle stå där och vart vi fick gå. När över en timme gått och vi förstod att vi höll på att missa protestmötet började folk bli frustrerade. Någon kastade några smällare. Andra bildade kedja för att hålla ihop. Vi såg att de som släppts igenom biljetthallen inte alls fick bege sig mot Salem utan fördes upp i bussar. Folk blev förbannade. En polis slog en kille i huvudet med batongen.

Släpas från perrongen
– Vi begär till och med att få bli visiterade men blir då filmade och infösta i en SL-buss med poliser som vakter, där vi får sitta minst en och en halv timme utan förklaring. Vi ser hur folk släpas från perrongen och in i piketer.
– Sedan körs vi omkring i bussen i ett par timmar – inga poliser svarar på våra frågor. Till slut stannar vi vid polisstationen på Mariatorget där de som behöver får gå på toaletten. Men vi som gör det blir fotograferade och tvingas lägga våra skor, jackor, skjortor och mobiltelefoner i påsar. Tjejen bredvid mig fick till och med ta av sig piercing och örhängen. Och så blir vi inlåsta i celler. Jag får sitta med tre andra tjejer, en av dem 16 år. Trots att polisen vet att vi är minderåriga får vi inte ringa våra föräldrar.
Senare på kvällen släpps Matilda. Då har hennes mamma lyckats lokalisera henne.
– Det var inte polisen som kontaktade henne utan hon som fick ringa runt för att hitta mig, säger Matilda.
Rädd?
– Nej, men jävligt förbannad!

Håkan Blomqvist
intis@internationalen.se

...tillbaka.