För knappt ett år sedan hade filmen Sicko Sverigepremiär. Den visade hur människor i USA dör därför att de förvägras vård av de privata vårdbolagen. I ett sorgligt underhållande avsnitt illustrerade filmaren Michael Moore de styrandes ovilja att göra något åt det. Medan politikerna dundrade i teveintervjuer om hur varje förslag i riktning mot en mer allmän sjukförsäkring skulle innebära socialism fäste filmaren små prislappar vid deras kroppar, prislappar som visade hur stort stöd var och en fått från den privata vårdindustrin.

I dagarna svettas USA:s kongress över ett stödpaket på ofattbara 4 600 miljarder kronor för att rädda finanssektorn. De pengar som aldrig funnits för att ge alla medborgare sjukvård måste nu finnas för att ta över Wall Streets förluster. När stödpaketet manglas är det ingen som dundrar om socialism – och det är inte svårt att se att det sitter prislappar på politikerna även nu.

Den siste som här i Sverige håller fast vid den nyliberala myten om att ekonomin fungerar bättre ju mindre staten blandar sig i tycks vara Johan Norberg, som i ett inlägg i Dagens Industri motsätter sig statliga räddningsaktioner.
En annan krossad myt är föreställningen om att nationalstaterna spelat ut sin roll i den internationella globaliseringens tid. När en omfattande bankkrasch hotar talar man om ett ”nytt Pearl Harbor”. Symboliken är tydlig – nationen är under attack och måste försvara sin existens.

Själva grundmyten om att marknaden sköter ekonomin bäst, och att dess självläkande krafter rättar till eventuella misstag, har fått en stöt. I Sveriges Radio hörs ekonomer förklara krisen med att de anställda hos låneinstituten beviljat lån på felaktiga grunder. Om en enskild anställd gör det – då är det läge att skriva en avvikelserapport. Men när hela bolag öser ut ”dåliga lån” i masskala, och kallt räknar med fortsatt värdestegring, när de sedan packar ihop lånen och säljer dem vidare, när man spelar med lån och helt nya spekulationsformer uppstår i accelererad takt – då är det ett strukturellt problem i finanskapitalismen. Avregleringen som lösgjort alla spärrar i den nyliberala globaliseringen och omfördelningen av världens tillgångar har lagt grunden för denna snurrande finanskarusell.
– My God, det är inte vi som kritiserar marknaden som behöver försvara oss i dessa dagar! Vi har inget skäl att ha dåligt självförtroende, utbrast en av talarna på ett av de många seminarierna mot privatisering på nyligen avslutade ESF i Malmö.

Men det är svårt att känna skadeglädje åt att marknadsideologin förlorat i trovärdighet, när det ändå är arbetande människor i hela världen som kommer att få betala krisen genom ökade skatter, ökad arbetslöshet och bostadskris. Även i Sverige anas krisens effekter, när Swedbank gungar och det blir känt att kommuner köpt sjuk- och olycksfallsförsäkringar och investerat i de kraschade företagen. Finanskrisen hotar att fördjupa den konjunkturnedgång som är på väg och som redan märks i varsel om nedläggningar här hemma.

Marknadsideologin står avklädd men det vore kriminellt blåögt att tro att motståndet idag har en chans att stå upp mot krisen. Det behövs – och det saknas – en global alternativ krislösning. En krislösning som håller folkflertalet skadeslöst, med samma omsorg som de styrande idag värnar om finanskapitalet. En krislösning som garanterar jobb, bostäder, sjukvård – istället för att rädda direktörerna.

Men om marknadsideologins misslyckande öppnar ögonen hos fler, är det en början. Om lärdomar dras av de viktiga – men i förhållande till behoven blygsamma – framsteg som också rapporterades på ESF; om motståndet byggs med fördjupad demokrati och breddat deltagande av alla från fackföreningar till sociala rörelser till den breda allmänheten – då är vi bättre rustade för att möta krisens effekter. Då kan arga väljares mailbombande av kongresspolitikerna i Washington växa till en rörelse som i grunden ifrågasätter marknadens grepp över våra livsvillkor.
...tillbaka.