Ett antal uppmärksammade juridiska fall har under senare år har spetsat till frågeställningen huruvida EU utgör ett skydd för kollektivavtalen på arbetsmarknaden. Frågan är kanske speciellt uppmärksammad i de nordiska länderna eftersom det mesta på arbetsmarknaden här uppe i Norden regleras av kollektivavtal.

Om vi stannar till här en kort sekund, och väldigt enkelt reder ut förhållandet mellan fackfö-rening och kollektivavtal, skulle vi något förenklat kunna säga att en fackförening inget annat är än en organisation som kämpar för att sluta kollektiva avtal för sina medlemmar, just för att upphäva den förödande konkurrensen som tidigare fanns mellan arbetarna innan fackföre-ningarna bildades. Med ett avtal som gäller för samtliga medlemmar i facket, gör man det oändligt mycket svårare för arbetsgivarna att sänka löner och försämra arbetsförhållanden.

Om löne- och anställningsförhållanden i mångt och mycket styrs av centrala kollektivavtal för hela branscher i Norden, så är det ofta lagstiftning, och då minimilagstiftning, som gäller i Mellan- och Sydeuropa. Inte alltför sällan är dessa minimilagar ett resultat av svaga lokala kollektivavtal som upphöjts till lag. Om vi ser på till exempel de minimilöner som finns i ett antal Europeiska länders lagar, är dessa löner ofta på en väldigt låg nivå och långt ifrån de lönenivåer vi har i kollektivavtalen i Norden. Allt detta speglar att fackföreningarna, både de som organiserar arbetare och tjänstemän, intar en mer central plats i samhället uppe på våra breddgrader. Man kan länge diskutera hur starka våra fack är i Norden samt att fackföreningarna försvagats under de senaste decennierna, men det är ett faktum att t.ex. andelen löntagare som är fackligt organiserade är oändligt mycket större här uppe hos oss. Därför blir också den så kallade nordiska modellen mer känslig för EU: s juridik och lagstiftning än övriga Europa.

Det finns också en rent politisk orsak till den nordiska modellen och det är det nära samarbe-tet mellan stora delar av fackföreningsrörelsen och de ofta statsbärande socialdemokratiska partierna i Norden. Behovet att skydda löntagarna med t.ex. lagstiftning om minimilöner har därför inte varit så stort här uppe i norr, och det har på något sätt tagits för givet att man näs-tan alltid har kunnat luta sig mot sina partikamrater i regeringsställning om man inte har kommit fram den fackliga vägen. När nu EU går in och försvagar och hotar kollektivavtalen blir detta en mycket känslig och pinsam situation för det socialdemokratisk ledda LO. Vi har ända sedan folkomröstningen om EU-medlemskapet fått höra från de EU-vänliga socialdemokratiska fackföreningsledarna att EU är ett skydd för löntagarnas intressen, men i takt med att EU:s olika institutioner tagit olika beslut som klart visat att det är den fria kapitalistiska marknaden som har företräde framför kollektivavtal och löntagares intressen, har dessa fack-liga ledare ”tvingats” till att fara med osanning för att dölja verkligheten.

Fyra olika antifackliga domslut från EU-domstolen under 2007 och 2008 finns det skäl att kort referera för att belysa varthän EU är på väg med kollektivavtalen:

- I det mest uppmärksammade målet, Vaxholmsmålet eller Lavalmålet, vägrade ett lettiskt byggföretag att teckna ett kollektivavtal med det svenska byggfacket. Företaget sattes då i blockad och byggföretaget väckte då talan i Arbetsdomstolen för att få blockaden olovligförklarad. Arbetsdomstolen lämnade då över ärendet till EU-domstolen som fick i uppdrag att avgöra om byggfackets blockad för att bekämpa lönekonkurrens stod i överensstämmelse med EU-rätten. EU-domstolens beslut innebar att byggfackets blockad underkändes. Domstolen slog också fast att Sverige (värdlandet) endast får kräva minimivillkor vad gäller löne- och anställningsvillkor av utländs-ka företag. Till saken hör att de svenska facken har (eller har haft) en stark lag i ryggen, Lex Britannia, som säger att man har rätt att tillgripa lagliga fackliga stridsåtgär-der för att tvinga utländska företag till svenska kollektivavtal. Denna lag är förmodli-gen med denna dom ett minne blott, eller riskerar att kraftigt försvagas.

- I Vikingmålet ville ett finskt rederi flagga ut ett fartyg till Estland, endast för att sänka sina kostnader genom att teckna ett estniskt kollektivavtal med betydligt sämre löne- och anställningsvillkor. Det finska sjöfacket varslade då om stridsåtgärder för att hind-ra utflaggningen. Efter allehanda turer i olika internationella juridiska instanser gav EU-domstolens sin syn på saken, som innebar att det finska sjöfacket förvisso hade rätt till stridsåtgärder, men att företagets rätt att fritt etablera sig går före strejkrätten. Några dagar innan målet skulle upp i en annan internationell instans gjorde de båda parterna upp i en förlikning, men EU-domstolens dom står fast: Företagens etableringsrätt går före strejkrätt.

- I det så kallade Rüffertmålet beslutade EU-domstolen att den tyska delstaten Nieder-sachsen inte kan kräva att ett utländskt byggföretag måste följa delstatens lokala kollektivavtal. Bakgrunden var att den tyska delstaten har en lag som förbjuder bolag att arbeta under den avtalade minimilönen för delstaten, och att man krävde att ett polskt byggföretag följde delstatens lagstiftning. Niedersachsen krävde att det polska byggfö-retaget skulle betala 85 000 euro i böter eftersom man bröt mot delstatens lagar, men EU-domstolens dom stadgar att den tyska delstatens böter strider mot EU-rätten. Dessutom innebär domen att Niedersachsens lagstiftning strider mot EU-rätten eftersom delstaten inte får tvinga på ett gästande företag från ett annat EU-land sina lönenivåer om denna nivå ligger högre än det allmängiltigförklarade kollektivavtalet i den tyska byggsektorn.

- I en dom som gällde lagstiftningen i Luxemburg, får Luxemburg krypa till korset när man tidigare i sin nationella lagstiftning kräver att gästande företag med egen personal skall betala sina anställda lön, som hela tiden följer den automatiska uppjusteringen av levnadsomkostnaderna som gäller för löntagarna i Luxemburg. EU-domstolen anser här att de är de lägsta möjliga lönerna i det land ett företag gästar som gäller. Domen liknar i det här avseendet mycket Vaxholmsmålet. För övrigt anser Luxemburg att gästande företag skall följa samma lagregler som inhemska företag, men även här fick Luxemburg stryk då EU-domstolen menar att detta är hårdare krav än det som finns i EU: s utstationeringsdirektiv. Det som skiljer detta fall från de övriga, är att det inte är något företag som går till EU-domstolen, utan det är självaste EU-kommissionen som prövar fallet i EU-domstolen.

Samtliga dessa mycket viktiga domar visar med stor tydlighet att det är EU:s inre marknad som går före löntagarnas intressen och rättigheter. Allt prat om att EU är en garant för arbetares och löntagares intressen faller platt till marken. Inte för inte så ligger de fackliga EU-anhängarna lågt numera, och man hör nästan ingenting därifrån.

LO-ledningens ”räddningsplanka” är att EU: s nya förslag till grundlag, det så kallade Lissa-bonfördraget skall rädda situationen. För några månader sedan skrev LO:s vice ordförande Erland Olausson följande i LO-tidningen: ”I dagens EU-fördrag finns inte något skydd för strejkrätten. I det förslag till nytt fördrag … finns ett sådant skydd. Hade vi haft detta fördrag på plats hade sannolikt utgången i målet (dvs. Vaxholmsmålet) blivit en annan. Det är viktigt att Lissabonfördraget antas så fort som möjligt.”

Precis på samma sätt som LO-ledningen bluffade landets löntagare rätt upp i ansiktet inför folkomröstningen om EU 1994, kommer man med samma billiga tricks idag och hävdar att Lissabonfördraget skall utgöra ett skydd för kollektivavtalen och strejkrätten. Man hänger upp det hela på EU: s så kallade rättighetsstadga, och menar att den skall rädda oss. Men varken Lissabonfördraget eller rättighetsstadgan innebär några som helst garantier för att kollektivavtal och nationella lagstiftningar, som t.ex. Lex Britannia, garanteras. Det som står helt klart är att det är EU-domstolens domar och EU-rätten som står över de enskilda medlemsländernas kollektivavtal och lagstiftning. Allt annat är trams. LO-ledningen vet bättre men drar sig inte för nödlögner.

Rent konkret innebär samtliga fyra domar ett stort och direkt hot mot de nationella kollektiv-avtalen, och pekar på att lönerna kan pressas nedåt genom att EU-domstolen slår fast att det är de lägsta lönenivåerna i kollektivavtalen som skall gälla. Och för vår del uppe i Norden innebär detta en extra risk då vi inte reglerar de lägsta lönerna med lag, utan just med kollektivavtal. Lagstiftarna i Luxemburg och Niedersachsen har fått sig en ordentlig knäpp på näsan, och vet i fortsättningen att när det gäller kollektivavtal och arbetsmarknadslagar, så är det EU-domstolen som har sista ordet. I Sverige skall riksdagen försöka skriva om Lex Britannia för att rädda det som räddas kan.

Med tanke på att fackföreningsrörelsen med mycket få undantag, runt om i världen, är på defensiven och i många fall kraftigt har försvagats, innebär domarna i EU-domstolen ytterligare sten på bördan för fackföreningarna. Lägg därtill de ständigt och dagligen pågående rationaliseringskampanjerna på våra arbetsplatser, så är framtidsutsikterna för löntagare och fackföreningar dystra. Som fackligt aktiv har man alltid lust att se något positivt som kan ge en strimma av hopp, men så länge som arbetare och löntagare inte reser sig till motstånd i någon stör-re omfattning, ser framtiden mörk ut.
...tillbaka.