Internationalen: KUNSKAP, KÄRLEK & KAMP

Nan Goldins dokumentära fotografier ställs ut på Kulturhuset.

Fotografi:
Nan Goldin
Kulturhuset, Stockholm
6 september – 7 december

Kulturhuset i Stockholm ställer under två månader ut omkring hundra av fotografen Nan Goldins fotografier. Utställningen innehåller bilder från nästan hela hennes verksamma fotografliv, med början 1971 fram till 2006, och bildernas utveckling i form och innehåll visar också hur ett liv utvecklas.
Det är mäktiga och kraftfulla bilder, nästan outhärdligt privata och intima samtidigt som de är politiska. Det första som alla säger om Nan Goldin är att hon är så personlig i sitt fotograferande: hon fotograferar bara människor hon känner, som hon älskar och fascineras av, och hon fotograferar dem i alla situationer, ingenting är tabu. Här finns bilder på vänner som har sex, badar, sitter höga på droger, dör av aids. Enligt Nan Goldin räddade fotograferandet hennes liv, hon fotograferar hela tiden, allting, nästan maniskt. Och hon fotograferar för att komma ihåg människor: ”Det handlar om att dokumentera de liv som jag förlorat, så att de inte kan bli totalt utraderade från minnet. Mitt arbete handlar mest om minnen”, sade hon i en intervju 2003.

Nan Goldin lämnade som tonåring sin olyckliga familj efter storasysterns självmord – på en tågräls, som även den fotograferas och blir en del av utställningen – för att leva i en mer alternativ värld. På sjuttio- och åttiotalen var denna värld, som befolkades av homosexuella, drogmissbrukare och transvestiter, undanträngd från mainstreammedia och politiskt obekväm. Nan Goldins slagkraftiga och färgstarka bilder tvingade fram denna värld till ytan, och kan bäst sammanfattas som att de verkligen uttrycker hur det personliga är politiskt.
Själv sade hon om sin konst i en intervju med sajten Fototapeta: ”Den är väldigt politisk. Till att börja med handlar den om genuspolitik. Den handlar om vad det är att vara maskulin, att vara feminin, vad könsroller är…”
I början av sin karriär levde hon två år med transvestiter, som blev som hennes familj, en då utstött och marginaliserad grupp, och hon avbildade deras olika könsuttryck. Senare fortsatte hon att fotografera heterosexuella som homosexuella förhållanden, när de var kärleksfulla och när de var destruktiva. Ett starkt självporträtt visar henne själv en månad efter att hennes älskare sedan många år misshandlat henne grovt; hon förlorade nästan ena ögat.

Trots att hennes bilder visar mycket nakenhet och sexuella akter, är hon bestämd med att det inte har någon liknelse med pornografi, förklarade hon i the Guardian i våras: ”…jag hade vänner som trädde in i sexhandeln för att tjäna pengar för att kunna utöva sin konst. Så jag kände till pornografivärlden, och jag har alltid tyckt att den var smärtfylld och baserad på förakt. För mig handlar pornografi enbart om pengar. Det är skillnaden mellan pornografi och konst.”
Nan Goldin har vunnit många internationella priser, förra året var hon i Sverige för att motta Hasselbladspriset. Hon vägrar använda digitala kameror och avskyr allt vad datorer och Photo-shop heter – det är verkligheten som ska fångas, precis som den är.

Linn Hjort
linn@internationalen.se

...tillbaka.