Internationalen: KUNSKAP, KÄRLEK & KAMP

Judehatets långa historia berättas här av tre norska forskare och kompletteras i den svenska utgåvan med ett utmärkt kapitel av författaren Ola Larsmo. Per-Olof Mattson skriver att den är en överväldigande sammanställning av judehatets historia.

Uttrycket svart bok har på senare år kommit på modet. Först fick vi Kommunismens svarta bok (Dagens Nyheter 1999), därefter Kolonialismens svarta bok (Leopard 2005). Den första vanpryds av den före detta maoistiske redaktörens försök att avtvå sig sitt förflutna, den andra är föga läsvänlig och alltför fragmentarisk.
Därför är det glädjande att den senaste svarta boken är så bra. Judehatets långa historia berättas här av tre norska forskare och kompletteras i den svenska utgåvan med ett utmärkt kapitel av författaren Ola Larsmo.
Analyser av antisemitismen använder sig ofta av en felaktig definition av fenomenet. All kritik av den israeliska staten räknas ibland som antisemitism, men den här boken undviker den fällan. Det innebär inte att bokens författare blundar för antisemitiska inslag i vänstern.
Det finns ett argument som ibland hörs från antisemiter: allt hat mot judarna måste bottna i något. Om de är hatade och avskydda överallt, måste det bero på något. Orsaken är givetvis inte den som antisemiterna utgår ifrån. Den finns istället i den mekanism som består i att sådant som enskilda judar kan beskyllas för omvandlas till en kollektiv företeelse. Det som en jude gör sig skyldig till, bär alla judar ansvaret för.
Antisemitismen finns som politisk rörelse först på 1800-talet och då framför allt i nationalistiska och konservativa kretsar, men ibland också som en ingrediens i vänsterpopulistiska rörelser. Det moderna judehatet blir en politisk kraft därför att den kan spela mot en folklig klangbotten av gammal kristen fientlighet mot judar.

Den tidiga antisemitismen har ingen rasmässig grund. En sådan dyker upp först under början av 1800-talet. Kristendomen utvecklade däremot något som författarna kallar en principiell antisemitism, helt och hållet baserad på religiösa argument. Judarna representerade en helt egen kultur – med egna riter, seder och symboler – som ansågs hota kristendomens dominans. Under medeltiden uppfattades judendomen av många inom den kristna kyrkan som en kättersk rörelse. Därför ville man förhindra konvertering till judendomen och blandäktenskap mellan judar och kristna.
Det märkliga är att det under tidig medeltid inte finns något folkligt judehat. Demonisering av judarna – som giftblandare, barnamördare och så vidare – som är så vanlig under högmedeltiden, har sitt ursprung i ett hat som spreds uppifrån av kyrkans ledare. Under 1200-talet tvingades judar ofta att med klädseln markera sin identitet. Nazitidens gula stjärna har alltså gamla rötter, men den tidiga varianten gällde också för muslimer. När det inte längre går att tydligt urskilja vem som är jude, beordras judarna att bära tydliga kännetecken.
Den religiösa konkurrensen mellan kristna och judar alstrade aggressioner på båda sidor, men det var de kristna som hade makten. Under den moriska tiden i Spanien, de så kallade gyllene seklerna, samexisterade kristna, muslimer och judar utan större komplikationer. De var alla tre, som Koranen definierar det, Abrahams barn.
När araberna besegrats av de kristna och drivits ut från iberiska halvön, drevs också judarna ut. Den kristna inkvisitionen dömde mer än tusen judar till att brinna på bål under 1400-talet. 150 000 judar gick i landsflykt medan 50 000 lät döpa sig.
I stora delar av Europa blev pestens härjningar under senare delen av medeltiden ödesdigra för judarna. De beskylldes för att vara orsak till massdöden. Över hela kontinenten angreps judar. I Strasbourg mördades exempelvis under en enda dag 2 000 judar. Judarna utrotades faktiskt på tysk mark under upploppen i samband med digerdöden.
Under den senare europeiska historien finns det tydliga spår av en fantasiproduktion utan like. Ju färre judar som fanns i ett område, desto mer visste befolkningen om dem.

Det omfattande folkliga motståndet mot den penningekonomi som växte fram i samband med kapitalismens uppkomst kom att koppla ihop judar med de nya farorna. Fördomar och fantasier om judarna var så starka att även när upplysningen sprider sitt ljus över 1700-talets Europa lever många av dem kvar. Den franska upplysningens portalfigur Voltaire bekämpade den kristna kyrkan, den ”skändliga”, som han kallade den, men hade inget till övers för dess offer. Judarna var själva skuld till sina olyckor, menade han.
Problemen upphör dock inte ens när framstående tänkare börjar göra sig till tolkar för judarnas medborgerliga rättigheter. Napoleon försökte med hjälp av den franska hären att sprida valda delar av franska revolutionen till resten av Europa. Då inleds den så kallade emancipationen för judarna med medborgerliga rättigheter.
Baksidan var att judarna genom förbindelsen med franska revolutionen förknippades med revolutionära försök att skaka om Europas gamla kungariken. När Napoleons arméer besegrats, fanns judarna kvar och betraktades ofta som förrädare.
I de områden där emancipationen genomfördes uppstod dock nya problem. Medborgerliga rättigheter, hävdade många, måste innebära att judarna anpassar sig till det omgivande samhällets normer och seder. Assimilationens tvång kombinerades med den nya synen på nationen som en enhetlig organism.

Det uppstod en omöjlig valsituation: Om judarna höll fast vid sina traditioner var det ett tecken på att de inte ville acceptera majoritetens normer och kultur, om de lät sig assimileras var det lika illa eftersom det då inte gick att identifiera dem och det kunde uppfattas som ett listigt sätt att genom infiltration förgifta majoritetens samhälle.
Men det är först under 1900-talet som dödandet av judar får verklig massomfattning. Under inbördeskriget i Ryssland resulterade den vita sidans härjningar 1918 till 1920 i mer än 100 000 mördade judar. Slagordet som åtföljde mördandet var ”Döda judarna, fräls Ryssland”.
Det var i Tyskland under de sista årtiondena av 1800-talet som antisemitismen föddes som politisk rörelse. Den fick fotfäste i akademiska och borgerliga kretsar, inte minst bland studenterna: ”Antisemitismen hade blivit den ’kulturella koden’ för det konservativa och nationella borgerskapet i det tyska kejsarriket”, skriver de norska författarna.
Även inom vänstern var antisemitismen företrädd under 1800-talet. En av anarkismens främsta förgrundsgestalter, fransmannen Proudhon, kunde väl mäta sig med andra antisemiter. Hans lösning på ”judefrågan” klingar alltför välbekant: ”Juden är mänsklighetens fiende. Rasen måste skickas tillbaka till Asien eller utrotas.”
Den moderna arbetarrörelsen kom att bli en betydelsefull bundsförvant för kontinentens judar. I exempelvis Polen, där antisemitismen blev officiell politik långt innan den tyska ockupationen, var det judiska arbetarpartiet Bund en viktig faktor i kampen mot antisemitismen. Bund lyckades ofta också vinna de övriga organiserade polska arbetarnas stöd mot det antisemitiska våldet.

Bokens slutsats är också att arbetarrörelsen som rörelse inte var antisemitisk, även om dess olika delar inte var fri från olika antijudiska inslag. I till exempel Österrike var socialdemokratin det enda parti som inte hade antisemitism på sitt program. Därför röstade också 75 procent av Wiens judar på partiet fram till 1934 när det förbjöds genom en reaktionär kupp.
I boken görs också en tydlig skillnad mellan stalinismen och den tidiga bolsjevismen. Det fanns exempelvis ”tydliga antisemitiska undertoner” i Stalins doktrin om ”socialism i ett land” och Lenins ”politiska antisionism” blev under Stalin till ”antisemitisk ’sionism’”.
Det är en överväldigande sammanställning av judehatets historia. Förutom genomarbetade kapitel om antisemitismens klassiska marker, ägnas särskild uppmärksamhet åt den norska, danska och svenska antisemitismen. Boken kommer att vara ett värdefullt vapen i kampen mot antisemitism och kan dessutom fungera som uppslagsbok.

Judehatets svarta bok
Antisemitismens historia från antiken till i dag
Trond Berg Eriksen,
Håkon Harket,
Einhart Lorenz
Albert Bonniers förlag 2008
...tillbaka.