Natten mellan den 11 och 12 juli 1908 sprängde tre arbetslösa ungsocialister strejkbrytarfartyget Amalthea i Malmö hamn. Det skedde i ett samhälle som på många sätt var väldigt olikt dagens. Ändå finns parallellerna där. Den mäktiga opinionsrörelsen för och frigivandet av de tre A:na, Anton Nilsson, Algot Rosberg och Alfred Stern blev en storartad seger för arbetaresaken, rättvisan och människovärdet, skriver Ronny Åkerberg.

Hundra år är en lång tid. Minnet av Anton Nilsson, mannen som placerade bomben på Amalthea, känns dock inte så avlägset. Jag, liksom många andra ur den så kallade 68-generationen, hade vid flera tillfällen förmånen att få träffa och lyssna till ”Amalthea-mannen” som uppträdde på vänstermöten in i det sista, febrilt aktiv för att till nya generationer överföra vad han lärt under sitt händelserika liv. Han blev nästan 102 år och dog i augusti 1989.
Trots sin höga ålder gjorde han alltid ett entusiastiskt och livfullt intryck. Han förblev sin ungdoms socialistiska övertygelse trogen och hade en orubblig tro på arbetarklassens förmåga att forma framtiden. De stora perspektiven fångade han i de enkla orden: ”Vi kan övertaga denna planet, omskapa alltsammans så att vi kan trivas här”. Ord som är mer aktuella än någonsin i denna klimathotets och hungerkravallernas tid.

När Anton Nilsson kom från östra Skånes isolerade landsbygd till det röda Malmö 1905 hamnade han mitt i den jäsande och växande arbetarrörelsens uppmarsch. I det gamla Folkets hus, samma hus som nu kallas Ungdomens hus och där vi socialister håller våra möten idag, deltog Anton Nilsson för första gången på den ungsocialistiska rörelsens livliga sammankomster som på den tiden lockade hundratals deltagare.
Ungsocialisterna, det tidigare socialdemokratiska ungdomsförbundet, som nu slagit in på en radikalare väg, hade också en särskild träffpunkt på Café Utposten på Södra Förstadsgatan i närheten av Triangeln. Här blir Anton Nilsson bekant med Algot Rosberg och Alfred Stern, två av dem som ska komma att dömas tillsammans med honom för attentatet mot strejkbrytarfartyget. Det var i kontakten med den malmöitiska arbetarrörelsen och de dramatiska händelser som då ägde rum som Antons ”livsriktning tog form”, som han själv uttryckte det.

Tiden präglades av tilltagande motsättningar mellan arbetarna, som i allt bredare omfattning organiserade sig i fackföreningar, och kapitalägarna, som till varje pris ville kväsa den groende rörelsen. Samhället rörde sig i riktning mot en förestående kraftmätning som året efter Amalthea-händelserna skulle få sitt utlopp i 1909 års storstrejk.
Fattigdomen, arbetslösheten, förbittrade strejker, lockouter, svartlistning, vräkningar och avskedanden hörde till bakgrunden. Importerade engelska strejkbrytare användes av arbetsköparna. De första båtlasterna kom till Norrköping sommaren 1907.
Anton Nilsson berättar i en av sina böcker: ”Där spred de skräck och avsky hos befolkningen genom fylleri, försök till stöld och våldtäkt samt slagsmål. Tre – Collins, Tomlinson och Kerup – överföll och knivskar svårt två svenskar, S Nilsson och O Karlsson. Nilsson fick magen uppsprättad och tarmarna genomskurna. Engelsmännen undgick straff. Det utdömda efterskänktes av regeringen – av nåd.”
Engelska strejkbrytare sattes in mot den hamnarbetarstrejk som bröt ut i Malmö i juni 1908. De inhystes på skonerten Amalthea som låg förtöjd i hamnen. Detta uppfattades naturligtvis av arbetarna i hela staden som en oerhörd provokation. Tusentals människor sökte sig ned på kajen till hamnbassängen där Amalthea låg.

Plötsligt avlossades tre skott av engelsmännen mot de järnvägsvagnar som stod mellan demonstranterna och dem själva. Demonstranterna höll sig lugna. När man senare undersökte järnvägsvagnarna hittades alla tre kulorna. De tre som avlossat de skarpa skotten åtalades – och frikändes av Malmö rådhusrätt.
Transportarbetarna i Malmö inbjöd strejkbrytarna till möte i Folkets hus där man informerade om läget i Sverige och erbjöd engelsmännen fri hemresa om de genast ville lämna landet. Endast ett fåtal antog erbjudandet.
Vad gjorde regeringen? C J Björklund berättar i boken Dömda till döden (Tidens förlag 1958) att dåvarande civilministern Hugo Hamilton i Arvid Lindmans högerregering ringde upp Transportarbetarförbundets expedition och hotade: ”Om inte demonstrationerna ögonblickligen upphör kommenderar jag ut militär. Och då smäller det!”
Så var alltså läget. Arbetarna och deras familjer svalt. Strejkbrytare skulle knäcka deras enda vapen, strejken. Och civilministern hotade att skjuta ner arbetarna om de begagnade sin lagliga rätt att samlas och demonstrera.

Då smäller det, hade civilministern hotat. Och visst small det. Men det blev en helt annan knall än han tänkt sig. En smäll som hördes från Malmö till Lund, över hela landet…
Tre fattiga arbetarpojkar bestämde sig för att nu var måttet rågat. Med hjälp av stulen dynamit från ett förråd vid Klagshamns kalkbrott tillverkades en hemmagjord bomb och genomfördes ett spontant och illa planerat attentat för att skrämma strejkbrytarna.
I den ljusa natten mot den 12 juli rodde Anton Nilsson i en eka, som tog in vatten, ut till Amalthea. Som genom ett under undgick han upptäckt, flera personer på ett fartyg i närheten iakttog honom, men reagerade inte. På kajen fanns poliser. Anton Nilsson hörde dem samtala på andra sidan.
Väl framme vid fartygsskrovet visade det sig svårare än trott att placera laddningen. Skeppssidan var hård och hal och så snart han försökte få tag i den gled roddbåten ut. Den hade nu dessutom tagit in så mycket vatten att det gick honom upp till smalbenen. Han svettades och jobbade, flera gånger stötte roddbåten mot skrovet med höga dunsar i den nattliga tystnaden.

Slutligen lyckades han få upp laddningen i en lastlucka och tända eld på den korta stubintråden. När han drog upp tändsticksasken följde en papperslapp med ur fickan och ramlade ner i båten. Han såg den och tänkte att den måste plockas upp, men i den dramatik som följde glömdes det bort. Han jobbade hårt med den tungrodda båten, men hann bara ett femtiotal meter innan skottet gick ”med en väldig skräll som rullade tungt in över hamnen och staden”. En glödgad järnring på tre fjärdedels meter flög i en båge över honom och slog ner på Kockums varv.

Poliserna ropar åt en man som sitter och metar just vid den plats där Anton Nilsson tänker angöra. Men den metande mannen försvinner utan att ingripa. Anton Nilsson kastar sig upp på sin cykel och lyckas med en hårsmån komma undan en förföljande konstapel in i Slottsparken. Framkommen till Möllevångstorget ser han att folk i massor har strömmat ut på gatorna. Klockan är omkring två på natten.
Anton Nilsson och hans kamrater var inte ute efter att döda, bara att skrämma. Man utgick från att engelsmännen låg i botten av fartyget. Därför placerades bomben högt upp där man trodde att ingen befann sig. Olyckligtvis hade ett provisoriskt mellandäck av grov plank inrättats där en del av strejkbrytarna höll till på grund av den varma natten, just invid den lastlucka där laddningen ställdes upp. En järnkätting splittrades och skadade ett tjugotal av engelsmännen och dödade den internationella strejkbrytaren Walter Close från Hull.
Myndigheterna och den borgerliga pressen reagerade med en våldsam hets. Även de socialdemokratiska tidningarna stämde in i hetskören. Konungen, Gustav V, begav sig till Allmänna sjukhuset i Malmö för att besöka de skadade strejkbrytarna.

Men då kunde tidningen Social-Demokraten inte låta bli att kommentera det underliga kungabesöket: ”Strejkbrytarna har sålt sig för att ta brödet ur munnen på svenska arbetare – den gärningen bör icke under några förhållanden uppmuntras av Sveriges konung.” Man påminde också om knivskärningen i Norrköping och påpekade att då blev det inget kungligt besök för att efterhöra de sårades tillstånd.
Dagarna efter attentatet anhölls ett stort antal personer med anknytning till den ungsocialistiska rörelsen. Polisen hade inget svårt arbete. Anton Nilssons tappade lapp, ett avlöningsbesked med hans namn, blev ett spår. Allvarligare var att de tre attentatsmännen blev förrådda av en medlem i ungsocialistiska klubben, Albin Sturm, vilken Alfred Stern oförsiktigt nog invigt i det skedda. Vid förhören av Stern framställde polisen uppgifterna som hämtade från en bekännelse av Nilsson och Rosberg varvid Stern naivt nog föll till föga och erkände.
Många har vittnat om att arbetarna i Malmö överlag inte kände någon indignation över attentatet, tvärtom fanns hos de flesta en tydlig tillfredsställelse över att arbetsköparna och strejkbrytarna fått sig en läxa. Det dröjde heller inte länge innan strejkbrytarna skickades hem, på egen begäran. I så måtto blev attentatet en omedelbar framgång.
Ledamöterna av rådhusrätten som dömde ”dynamitarderna” fann emellertid inga förmildrande omständigheter, de var präglade av den stämning av hat och skräck som utbredde sig inom borgerligheten och gick in för att med strängast möjliga medel statuera exempel. Nilsson och Rosberg dömdes till döden, Stern till livstids straffarbete. I högre instans ändrades Rosbergs dom till livstid, vilket konungen av nåd beviljade även för Nilsson. Förmodligen insåg majestätet att Nilsson skulle kunna bli farligare död än levande.

Opinionen skulle snart komma att svänga till Amaltheamännens fördel. Omständigheterna kring dådet blev kända, folk förstod att de tre handlat av osjälviska motiv, att det verkliga ansvaret låg hos den provocerande överklassen och allt fler reagerade mot de hårda domarna. De dömda flyttades runt på olika fängelser eftersom myndigheterna fruktade fritagningsförsök utifrån. Ett sådant höll också på att bli verklighet då tiotusen arbetare demonstrerade utanför fängelset i Härnösand 1 maj 1917.

Rörelsen för frigivning blev till slut så mäktig att den inte kunde nonchaleras. Omkring 1 650 möten med en halv miljon deltagare hölls i landet. Även i många andra europeiska länder och i Nordamerika hölls möten, enbart i USA omkring 600 sammankomster. Kravlistorna på de tres frigivning omfattade till slut över 130 000 namnunderskrifter.
När den nya regeringen med socialdemokrater och liberaler tog över 1917 blev dess första beslut att frige Anton Nilsson, Algot Rosberg och Albert Stern. Under intryck av den växande opinionen, oroligheterna i landet och ryska revolutionen försattes de tre ungsocialisterna på fri fot. Det var en storartad seger för arbetaresaken, rättvisan och människovärdet.



Vill du veta mer?

Anton Nilsson skrev en hel del, både om Amaltheahändelserna och om sitt äventyrliga liv efter frigivningen. Han utbildade sig till flygare och begav sig 1918 till Sovjetunionen där han tog värvning i Röda arméns flygvapen och deltog i ryska inbördeskriget. Han tog avstånd från Stalinregimen och var under tretiotalet verksam i det dåvarande svenska socialistpartiet. De viktigaste av hans skrifter finns samlade i ”Från Amalthea till ryska revolutionen” (Tidens förlag 1987).

De övriga två Amaltheamännen har också skrivit böcker. ”Långholmsfångar” av Alfred Stern och ”Amalthea” av Algot Rosberg utkom kort efter frigivningen. Dessa böcker ger inblickar i dåtidens fängelsevärld. Den mest utförliga skildringen av Amaltheahändelsen finns i C J Björklunds ”Dömda till döden” (1958). Flera tal av Anton Nilsson från 70- och 80-talen finns samlade i ”Anton Nilsson ”Amaltheamannen” talar”, utgiven av Kulturföreningen Spartacus i Malmö till Antons hundraårsdag 1987.

Två skönlitterära skildringar har inspirerats av Amaltheahändelserna:”Café Utposten” av Per Anders Fogelström (1970) och ”Maria och Amalthea” av Mary Andersson (1988). Det har gjorts minst tre dokumentärfilmer med och om Anton Nilsson. Den första, av Lennart Kjellgren, ”Attentat mot Amalthea”, sändes i teve 1968 (finns med i filmserien ”Mitt Hjärtas Malmö”, del fyra), den andra, av Maj Wechselmann, ”Filmen om Anton Nilsson, Till arbetarklassens barn”, kom 1980 och den tredje, Bertil Järneströms ”När Anton Nilsson skulle fritas” gjordes 2005.


Ge Amaltheahändelserna ett värdigt minnesmärke!

Minnet av Amaltheahändelserna 1908 lever fortfarande. ABF i Malmö uppmärksammar hundra-årsminnet med en ceremoni fredagen den 11 juli vid Beijerskajen. Inför hundraårsdagen har också krav rest på att det är dags att utmärka platsen med ett minnesmärke.

I ett debattinlägg i Sydsvenskan framfördes detta krav av kommunalrådet Anneli Philipson (v), studieombudsmannen Conny Pettersson vid ABF, Kent Liljenfors, avdelningsordförande i Transport samt historikerna Roger Johansson och Lars Berggren. I inlägget gav de en historisk tillbakablick och avslutade på följande sätt: ”Ur historien kan vi också dra paralleller till dagens situation på vår globaliserade arbetsmarknad. Idag brottas vi med liknande problemställningar i de fall då arbetsgivare på olika sätt försöker få utländsk arbetskraft att utföra arbetsuppgifter till avsevärt lägre ersättning än vad kollektivavtalen reglerar. Vi ser det i Vaxholmskonflikten som nyligen behandlades i EG-domstolen men förstås också i de olika angreppen mot kollektivavtalen.
När vi nu närmar oss hundra-årsdagen av Amaltheasprängningen är det dags att placera händelsen i sitt historiska sammanhang, och utmärka platsen med ett minnesmärke. Attentatet genomfördes av människor som i desperation tog till handlingar som de under andra omständigheter inte skulle utföra.
Att lyfta fram händelsen idag är inte detsamma som att försvara våldet som politisk metod. Snarare ska vi påminnas om att vägen till fackliga rättigheter, allmän rösträtt och parlamentarisk demokrati var fylld av motsättningar, dramatiska händelser och återvändsgränder. Den folkliga uppslutningen kring Anton Nilsson och hans kamrater visar med tydlighet hur händelsen sattes in i ett sådant perspektiv.”

Som ett tecken i tiden kan man tolka de reaktioner som detta debattinlägg utlöste på ett antal borgerliga bloggsidor. Debattörerna kallades ”våldsromantiker”, Anton Nilsson och hans kamrater benämndes ”politiska mördare” och Amaltheasprängningen stämplades som ett ”terroristdåd”. Striden om Amalthea är långtifrån över. Den får ny näring av de ökade motsättningarna i vår egen tid. Socialistiska partiet i Malmö ger sitt stöd åt kraven på ett minnesmärke. Ett minnesmärke som inte glorifierar strejkbrytarhanteringen.
...tillbaka.