Åsa Linderborg föddes i maj revolutionsåret 1968 och fick vänsterpolitiken i nappflaskan. Dels från sin grovarbetande pappa som hytte med näven mot politikerna i teve, men som var rädd att bli kommunistanklagad när han skrev under lönechecken med rött bläck. Dels från sin universitetsutbildade mamma som var engagerad vänsterpartipolitiker.
Åsa Linderborg själv tog sin doktorsexamen i historia vid Uppsala universitet 2001 med avhandlingen Socialdemokraterna skriver historia: Historieskrivning som ideologisk maktresurs, om de svenska socialdemokraternas historieskrivning.
Sedan dess har hon gett ut den prisbelönta uppväxtskildringen Mig äger ingen, initierat Historieuppropet tillsammans med medlemmar ur Socialistiska partiet, och blivit chef för kultursidorna på Aftonbladet.
Internationalen har träffat henne för en pratstund.

Inte långt från Internationalens oansenliga lilla redaktion ligger Aftonbladets dito. Där inne finns Åsa Linderborg. Men vem som helst kan inte klampa in hur som helst, deras besökssystem är avancerat och respektingivande. Man måste anmäla sig, sitta ned och vänta.
Det känns stort när jag får en besöksbricka utskriven och inplastad med mitt namn och dagens datum, som om jag skulle träffa presidenten. Måste jag ha på mig den under hela intervjun? Får jag problem annars?

Åsa Linderborg är inte som presidenten. Hon tar emot mig glatt och vänligt och börjar med att visa runt Aftonbladets öppna myllrande redaktion. Min besöksbricka slinker ner i fickan.
Åsa har precis fyllt fyrtio men ger ett flickaktigt intryck med sin väna röst och sitt lättsamma sätt. Hon har nära till skratt, men ilsknar till lika lätt när förtryck och orättvisor kommer på tal. Jag börjar med att fråga om någonting brinnande dagsaktuellt.

Vad har du att säga om FRA-lagen?
– Skrämmande. Jag är emot det av hela mitt hjärta. Samtidigt är jag glad över motståndet, att det sträcker sig från höger till vänster. Här kan man verkligen bygga en folkfront – där liberalerna faktiskt är den svagaste länken.

Vad säger den här lagen om vårt samhälle?
– Det är ett exempel på hur svag demokratin är. Och hur terroristnojan perforerar demokratin. Det här är faktiskt folkvalda politiker, men den här typen av övervakning är bara möjlig i diktaturer. Vi lever i en omtumlande tid. Det är mycket som händer som vi inte ser, som vi kommer förstå konsekvenserna av först längre fram, säger Åsa och drar en djup suck.

Vad är det liberalerna vill ha för sorts frihet egentligen?
– Det vet inte jag, säger hon och skakar på huvudet. Det är ju makthavarnas, USA-imperialismens frihet. Det är löjligt! Löjligt att det hänger på fyra borgerliga ledamöter. Men det blir svårt för dem att hävda efter det här att vänstern var emot frihet. För vänstern är det en strävan att alla ska ha det bra. Det är människans frihet, ja till och med individens frihet. Men för högern är det kapitalismens frihet, och det är motstridiga intressen: deras frihet innebär vår ofrihet. Därför är frihet ett klassbegrepp.

Hur skulle du beskriva den sittande regeringen, vad kännetecknar den?
– Den är oerhört klassmedveten! De för en tydlig klasspolitik, men förstås utifrån den klass de själva tillhör och värnar om. De föraktar öppet de svaga, vilket kännetecknar den nyfascistoida tid vi lever i där föraktet mot sjuka, svaga och arbetslösa är utbrett.
– Sedan har de en retorik som kan tyckas genialisk, där de talar om just utanförskap. Men de skapar ett vi och ett dom, som ”varför ska vi betala åt dom?” istället för ”hur ska vi göra med våra arbetslösa?” Den här tanken skär genom omfördelningspolitiken.

Förra året kom Åsa Linderborg ut med sin litterära debut, den självbiografiska Mig äger ingen. Den blev mycket kritikerrosad och nominerades bland annat till Augustpriset. Boken skildrar Åsas uppväxt med sin far, metallarbetare Leif Andersson, en karismatisk man med starka åsikter men vacklande självkänsla som tillslut går under av arbetslöshet och alkoholism. En återkommande sekvens är när Leif Andersson förbannar att samhället blivit alldeles för högervridet. Vad hade han tyckt om han hade levt idag?
Åsa skiner upp när hennes far kommer på tal, men leendet förbyts direkt mot en sorgsen ilska.
– Jag är glad att han är död. För hans skull. Det finns inga jobb för en man i 60-årsåldern utan tänder, säger hon allvarligt. I 37 år gjorde han vad han kallade ”världens starkaste stål”. Han trodde att han skulle ha jobb hela livet. När han avskedades från stålverket – vilken mänsklig tragedi det var.
– När jag får höra att arbetslösa är lata och inte vill ha jobb blir jag fysiskt aggressiv, säger Åsa upprört.
– Jag vill slåss, jag vill skapa Ådalskravaller! Jag är vanligtvis en stillsam person, men det är enda gången jag verkligen vill bruka våld. För det är ett så totalt jävla hån att påstå något sådant.

Hur kan man vända opinionen mer mot vänster?
– Hela välfärdsidén med en skattefinansierad generell välfärd är välförankrad i Sverige. Folk vill ha det, liksom kollektivavtal, strejkrättigheter och så vidare. Det finns en folklig opinion för detta, men hur ska man få den på fötter? Det vet inte jag. Man måste organisera den, och jag tror att facket behöver stå mer självständiga från socialdemokratin för att kunna mobilisera bättre.

Tror du sossarna kommer att kunna vända trenden ifall de vinner nästa val?
– Nej, jag tror inte det. De kan inte bedriva någon vettig opposition mot borgarna för deras politik är inte radikalt annorlunda. Nyckeln ligger i fördelningspolitiken. Folk kommer att bli jättebesvikna på socialdemokraterna när de märker att kapitalet inte omfördelas mer rättvist. Och då leker man verkligen med elden för då kommer högerextremismen att bryta igenom på allvar. Socialdemokraterna förstår inte sitt ansvar i det här. Lösningen är en progressiv vänsterpolitik som ger människor hopp.

Du fick ta emot en hel del kritik för historieuppropet. Varför blev reaktionerna så starka?
– Jag har skrivit om det sedan 1999, i snart tio år, och hela tiden har jag blivit kallad saker som diktaturkramare och förintelseförnekare. Man försvarar ju inte Gulag för att man är emot ett statligt kampanjjippo på skolorna! Jag har varit så ensam i debatten, men jag tycker varenda demokrat borde stå på min sida.
– Det var jag och Håkan Blomkvist och Kjell Östberg som startade uppropet. Vi hoppades på tjugo namnunderskrifter och nu har vi femhundra. Det är helt fantastiskt.
Åsa konstaterar att det är viktigt med historiemedvetande hos folket. Kan man sin historia har man också lättare att se nuet och framtiden.
– Enligt högern är det bara vänstern som hyllar diktaturer, bara vänsterpolitik som inneburit folkmord. Själva går de fria. Jag förstår att liberalerna inte vill prata om Irak, Israel, USA, folkmordet i Indonesien, världsfattigdomen – för då måste de prata om vad kapitalet gör i namn av liberalismen.

Vad händer med historieuppropet nu?
– Jag tror betydelsen ligger i framtiden. De kan inte initiera en ny kampanj nu, det har vi omöjliggjort. De har blivit påverkade av vår kritik. Men framför allt känns det bra för alla de lärares skull, de som hade tvingats undervisa med ett förhandsbeställt Kalle Anka-material på uppdrag av regeringen.

Åsa Linderborg har skrivit till och från i Aftonbladet sedan 2003. För tre månader sedan utsågs hon till biträdande kulturchef på heltid. Åsa tycker om sitt nya jobb och talar glatt och inspirerat om sina ambitioner med de populära kultursidorna.
– Jag är uppvuxen med Aftonbladet. Jag är förtjust i kvällspress som journalistisk produkt. Här har man dels det sliskigaste skvallret och en jätteavancerad kulturdebatt, det är unikt för Sverige. Vi når de som aldrig skulle öppna en kulturdebattsida i vanliga fall så vi måste skriva så att alla förstår.
– Den typiska Aftonbladetläsaren är en kvinna i fyrtioårsåldern som bor i en mindre stad, typ Avesta. Och det är jäkligt kul! Det finns de som bara köper Aftonbladet för sporten och råkar komma över en debattartikel om Irakkrigen som de aldrig skulle ha läst annars. Jag ser det här som ett folkbildande uppdrag.
Aftonbladet har som enda svenska dagstidning en vänsterradikal kultursida och så vill Åsa att det ska fortsätta:
– Händer det någonting med strejkrätt eller fattigdom är det självklart att du ska få förklaringarna här. Jag vill att vi ska vara en folktribun, en organisatör mot orättvisor som har med klass, kön och etnicitet att göra.

Politiken åsido: hur mår litteraturen idag? Finns det några bra svenska romaner egentligen?
– Jag skulle säga att facklitteraturen mår bra, poesin mår bra. Romankonsten å andra sidan… Den gör mig sällan engagerad. Normen i svensk romanlitteratur är fortfarande medelklass. Det finns ett stort sug efter författare som Elsie Johansson, eller som min bok.

Tror du att din bok blev så populär för att det är en arbetarklasskildring?
– Absolut! Det finns ett otroligt behov. Och arbetarklasslitteraturen mår faktiskt bra i Sverige också.
Åsa nämner namn som Anneli Jordahl, Susanna Alakoski och sig själv, som alla skildrat sina uppväxter och klassresor från arbetarklassen. Alla råkar vara kvinnor.
– Arbetarförfattaren idag är en kvinna. Det kan ha att göra med att arbetarklassen har feminiserats. Kommunal är störst inom LO.

Vad inspireras du av i ditt skrivande?– Jag är en så rastlös människa, jag vill lära mig nya saker hela tiden. Jag tycker det är roligt med populärkultur, för jag är intresserad av att tolka samtiden. Det är svårt att skriva om populärkulturen, för ofta landar det bara i ett tyckande med väldigt lite analys. Ska man skriva någonting vettigt om till exempel dokusåpakändisar måste man först ha koll på teorin.

Vad är intressant inom populärkultur just nu?
– Just nu är jag intresserad av uppfostringsteve. Det är teveprogram som ska lära människor om barnuppfostran, städning, ekonomi, ätande och motion. Det är mycket en fråga om klass.

Anser du att du har gjort en klassresa själv?
– På sätt och vis. Delvis levde jag med pappa som var metallarbetare och så har jag stått med andra benet i medelklassen i och med mamma som gjorde sin klassresa långt innan mig. Jag har alltid varit socioekonomiskt tvåspråkig.
– Jag har en stark underdogkänsla i mig. Det beror nog inte bara på klass, utan på mina aparta åsikter. Det känns som om jag alltid tycker annorlunda än alla andra. Om jag inte är på en stor Irakdemonstration förstås. Jag tycker så konstiga saker, säger Åsa brister ut i ett stort skratt.

Vad kostar det att alltid ha aparta åsikter?
– Jag har ju faktiskt gjort karriär på mina åsikter, kan man säga. Men det kostar på på så vis att jag alltid är misstänkliggjord. Det finns en allmän uppfattning om mig att jag är arg och konfrontativ, att jag inte har några vänner för jag är så polemisk... Men jag är faktiskt en rätt behaglig person, säger hon och skrattar igen.
– Jag tycker det var jobbigt när P M Nilsson kallade mig fascist i Expressen, säger hon och blir allvarlig. Det var riktigt jobbiga dagar…
Hon tystnar och tänker efter.
– Vänstern får aldrig ha fel i detaljer. Vänsterskribenter är så oerhört hårt granskade på ett sätt som liberalerna inte är. Har jag fel på ett årtal, så diskvalificeras allt jag sagt direkt. Då struntar man i sakfrågan och ser bara det. Det är bra på så vis att vi måste vara grymt pålästa, men det blir nervöst att skriva. Man måste alltid vara rustad till tänderna.
...tillbaka.