Internationalen: KUNSKAP, KÄRLEK & KAMP

Den så kallade väskdebatten om kvinnors rätt att ”konsumera sig till frigörelse”, rasade som värst förra sommaren. Frågan fortsätter att engagera. Men några enkla svar finns inte, skriver Ellen Söderblom Saarela.

Du känner nog till debatten som rör kvinnans konsumerande. När kvinnan blir mer ekonomiskt självständig börjar hon, precis som mannen alltid gjort, slösa pengar på onödiga saker. Samtidigt som Al Gore åker runt världen i sitt jetplan och pratar om miljöhot köper västvärldens kvinna massvis med kläder. Vi blir mer och mer medvetna om vad massproduktion gör mot världen, ändå hamnar vi där i butiken och velar mellan olika glamorösa kappsäckar. Kanske slutar det med i att vi åker hem med allihop, och ännu ett lån att betala av.
Men det sägs också att kvinnan har nått en milstolpe i frigörelsen. Modet rör sig allt mer från att behaga mannens öga till kvinnans. Kvinnan bär kläder, accessoarer och sminkar sig för att göra sig vacker inför andra kvinnor. Det skapas en åtrå kvinnor emellan. Männen spelar istället en biroll i kvinnans värld, han liknar numera en accessoar jämte skor och väskor.
Man markerar också att även mannen slösar. Han handlar främst elektronik och bilar, vilket även det är tecken på konsumtionshysteri.

Jag minns då min vän introducerade mig i debatten. Hon visade mig en nyköpt märkesväska och jag höjde moraliskt på ögonbrynen. Då berättade hon om kampen om konsumtionen. Jag blev omedelbart frälst; en frisk, feministisk vind blåste genom rummet och jag kände svalkan och friden – feminismen var varken inaktuell eller död. Mitt dåliga samvete som jag lidit av på grund mitt intresse för mode renades.
Jag har alltid levt med den politiskt korrekta uppfattningen i landet lagom att vara för feminism – eller jämställdhet som det kallas här, ”feminism är fel ord” – samtidigt som jag varit fixerad vid kläder och accessoarer.
Nu blev det rättfärdigt för mig att ägna mig åt denna dubbelmoraliska livsstil. Jag kunde rycka på axlarna och kalla mig delaktig i den moderna frigörelsen. Tänk så bekvämt!

Efter ett tag blev jag istället arg på hela debatten – feminister debatterade ju i samma läger som sina motståndare. Krutet lades i debattartiklar och bloggar på kvinnans rätt att konsumera kläder, skor och väskor. Kvinnorörelsen talade för kvinnans rätt att objektifiera sig själva, passivisera sig själva.
Okej, så mannen slösar pengar på elektroniska saker. Dessa ting kan mycket väl ses som onödiga. Vad som är anmärkningsvärt med dessa inköp är att man handlar saker med aktiva funktioner. Man kan ringa, köra, fotografera och så vidare. Tingens värde skapas i konsumentens aktivitet.
Ska vi prata istället om kvinnans slöseri; väskan, så kan vi ju säga på en gång att denna vara inte har någon annan funktion än vad din kasse från Ica har. Vad som värderas är dess estetik. Hur vacker är den? Detta är inte en vara man använder aktivt, tvärtom. Man hänger den på axeln och den får sitt värde i andras beundran, åtrå. Det är en passiv vara.
Det intressanta är hur dessa köp reflekterar oss, och då menar jag inte att man är sofistikerad i pennkjol och på partyhumör i pumps. Nej, jag talar om teorin om man och kvinna som subjekt och objekt.

Simone de Beauvoir skrev i Det andra könet om att mannen är subjektet i samhället – allt utgår från honom själv, ur hans ögon. Kvinnan, det Andra, är objektet. Hon lever sitt liv genom att se sig själv utifrån. Alltså är det naturligt att i konsumtionssamhället fokuseras hennes inköp på saker som bidrar till den ständiga objektifieringen. Oavsett om man talar om att kvinnor smyckar sig för varandra och att mannen suddas ut, kan man inte bortse från hennes strävan att uppfylla sin uppgift som objekt. Man kan självklart säga att mannen strävar efter att hävda sig i sina prylar, men inte på samma sätt som kvinnan. Som innan nämnts, mannen använder aktiviteten. Det är han som håller i spakarna, har kontrollen.
Kvinnan köper främst ting som räknas som kvinnliga; smink, kläder och accessoarer. Saker som döljer hennes individ och framhäver henne istället som kvinna. Hon blir passiv då hon väntar på att andra ska tolka hennes maskering. Det är omgivningen som håller i spakarna, oavsett hur mycket vissa talar romantiserande om modets utveckling som kvinnorörelsens utveckling.
Min vän säger att det bästa man kan göra som kvinna idag är att utnyttja förtrycket, sin kvinnlighet, för att nå sina mål. Jag kan inte säga emot henne, eller slå med den moraliska pekpinnen på hennes fingrar.

Vem vet, kanske är feminismen död trots allt, eller så är det bara fel ord. För oavsett hur arg man kan bli på att Blondinbella tjänar massvis med pengar på att blogga om nya inköp och rosa dammsugare, kan man inte blunda för att hon är framgångsrik. Hon tjänar på andras uppfattning om henne, hon tjänar på att objektifieras.
Så inom funderingarna hur man som kvinna ska förhålla sig till sin situation måste jag ställa frågan: Är Blondinbellas sätt det rätta sättet eller den enda utvägen?
...tillbaka.