Det är lätt att tappa sugen inför den globala uppvärmningens fasor.
Är det alls möjligt att hejda den väldiga massa som satts i rullning av 150 års fossilförbränning? Om flödet av olja, kol och gas tvärt avbröts skulle följderna bli fasansfulla i det industrisamhälle som byggts på denna ändliga resurs.

Ett till synes olösligt dilemma: antingen fossilekonomins ryska roulett där klimatskredets patronkammare tickar allt närmare, eller en social och ekonomisk kris av aldrig upplevt slag. Ställd på så vis kommer svaret att bli passivitet och en förhoppning att problemet nog ska lösa sig med hjälp av tekniken, politikerna, marknaden...
Rent praktiskt är ett tvärstopp naturligtvis omöjligt; det finns ingen avstängningskran att vrida om. Vetenskapens ståndpunkt är dock att om uppvärmningen ska hållas under den kritiska tvågradersgränsen krävs, om inte ett tvärstopp, så en drastisk minskning av växthusgaserna inom ett par årtionden. Att det då inte räcker att byta till lågenergilampor eller en ”grön” bil är rätt självklart. Svaret på en sådan utmaning kan inte vara individuellt utan måste komma på samhällsnivå. Det skulle innebära den snabbaste förändring av det mänskliga samhället någonsin där den överordnade målsättningen är att bryta oss ur fossilberoendet.
Det största hinder en sådan omställning stöter på är de grundläggande drivkrafterna i dagens, kapitalistiska, värld: vinstmaximering och ständig expansion.

Varje kapital har en drivkraft att bli större genom att söka sig dit vinsten är störst. Inom varje område konkurrerar de olika kapitalen och den som förlorar mister inte bara förstapriset utan slås på sikt helt ut ur tävlingen. Alla förhoppningar om ”grön kapitalism” är därför fåfänga. En kapitalism utan ständig strävan till expansion är inte någon kapitalism och lika omöjlig som en kapitalism utan vinstjakt. Privata handlingar och politiska delstrider som dämpar växthuseffekten är steg i rätt riktning, men bara om den planlösa vinstdriften ersätts av en demokratisk resurshushållning har vi någon chans att göra den gigantiska omställning som krävs.
I den bästa av världar (eller en som vore det minsta förnuftig...) skulle frågan om vår överlevnad underställas demokratiska beslut. Resultatet skulle då vara självskrivet: fortsatt fossilekonomi med civilisationens undergång som följd eller en global omställning på tjugo år? Alla som röstar på undergången räcker upp en hand!
Dessvärre lever vi inte i en sådan god värld, utan i ett klassamhälle. Även om alla människors öden är oupplösligt förenade med biosfären sitter vi inte i samma båt. De som äger och kontrollerar de stora produktionsresurserna är så formade av detta att de omöjligt kan tänka tanken på att ge upp denna makt. Kapitalägare agerar inte som de gör av ondska utan för att de annars snart upphör att vara kapitalägare.

I klimatfrågan, liksom i alla politiska frågor, handlar det inte bara om att ha rätt utan om att få rätt. Världen förändras inte genom kloka argument utan av sociala krafter.
Den tekniska och ekonomiska revolution som en klimatanpassning innebär kan därför bara bli möjlig som en del i en politisk revolution som bärs upp av det stora folkflertalet, arbetarklassen, i direkt motsättning till dagens makthavare.
Och här finns den svaga punkten. I decennier har kapitalet skördat enorma i framgångar i världsskala, vilket har berott på och förstärkt arbetarklassens bristande självförtroende och politiska svaghet. Den kraft som behövs för att vrida makten ur händerna på kapitalet och ställa om ekonomin är inte i skick att göra detta idag.
För att skapa en massrörelse som kan lösa klimatfrågan måste väldigt många människor vinna ett grundläggande kollektivt självförtroende. Inte så att det går att vänta på att klassmedvetandet ska växa sig starkt och sedan ta upp klimatfrågan. Men en växelverkan mellan aktivitet kring omedelbara klassfrågor och debatt, strid och organisering kring klimatfrågan är helt nödvändig.
Även om det varken är önskvärt eller möjligt att försöka tvinga en socialistisk kostym på en bred klimatrörelse får det inte innebära att den blir klasslös – något sådant finns nämligen inte utan innebär bara en anpassning till det bestående. Även om en rörelse som betonar jämlikhet, rättvisa och solidarisk välfärd stöter bort en och annan borgerlig klimatvän väger det lätt mot att denna grund är nödvändig för att göra den till de stora löntagargruppernas rörelse.

En rörelse för klimatanpassning måste hålla rågången fri mot den sorts ”gröna” resonemang som pekar ut arbetarklassens konsumtion som boven och lägre löner som lösningen. Säkert kommer det att krävas förändringar i vad och hur mycket vi väljer att producera i ett samhälle där sådant kan avgöras med förnuftet och inte av vinstintresset. Men eftersom det i Sverige årligen läggs 50 miljarder på att få oss att konsumera mera är det inte troligt att dagens konsumtionsnivå är den vi spontant skulle välja.
Sänkta löner berikar bara kapitalägarna och överklassens konsumtion är så mycket mer klimatskadlig, särskilt som en betydligt större del av lönerna än vinsterna går till den gemensamma sektorns välfärdstjänster.

Men framför allt kan klimatkrisen inte lösas genom att arbetarklassen sänker sin levnadsstandard, det krävs en förändring av hela produktionen, dess inriktning och organisering. Dragkampen om produktionsresultatet är dessutom inbyggd i kapitalismen och kommer alltid att vara ett område där klassmotsättningar kommer till ytan och som arbetarklassen organiserar sig kring.
Vår utmaning är att finna en väg där arbetarklassens dagliga intressen och kamp kuggar i den ekologiskt nödvändiga förändringen. Att formulera och organisera kring fackliga krav som är klimatsmarta och pekar i riktning mot ett hållbart samhälle.
Ett sådant krav är sänkt arbetstid. Att mer ta ut produktivitetsökningar i ledig tid istället för materiell konsumtion – eller låta dem komma kapitalet till del – skulle vara ett stort steg framåt.
Ett annat är att slåss för rimliga villkor under den tid man är på jobbet. Idag finns knappast någon som inte klagar på stress, underbemanning och överbelastning. Att ta strid för ett gott arbete är ett område där klimatanpassade fackliga krav, frågor om makten på jobbet och rätten till ett anständigt liv går hand i hand.
Även om klimatrörelsen måste vara oberoende av kapital, stat och makthavare behöver den ha ett aktivt samarbete med andra folkrörelser. Att föra in debatten på arbetsplatserna, där löntagarna finns samlade och kan agera kollektivt är centralt, särskilt som dessa till övervägande del är fackligt organiserade i Sverige.
Ett stort problem är dock att de flesta fack är toppstyrda av ledare som lever och verkar långt från medlemmarnas vardag och kontroll. Inom industrin går de dessutom ofta i armkrok med företagen för att försvara ”konkurrenskraften” (det vill säga vinsterna) och reflekterar sällan eller aldrig över produktionen och dess inriktning. Hur viktigt det än kan vara att få med fackliga representanter i rörelsen är inte mycket vunnet om man inte når medlemmarna på arbetsplatserna.

Ett område där miljörörelser och fack kan hamna i konflikt är frågan om jobben. Frågan är svår eftersom produktionen i ett kapitalistiskt samhälle inte kan styras efter behov eller förnuft. Men att därför passa i frågan hur de anställda i bil-, flyg eller krigsindustrin – från montör till ingenjör – ska försörja sig när sådana sektorer ställs om, är att ge onödiga straffsparkar till motståndarna. Klimatrörelsen kan ta upp detta i alltifrån konkreta kampanjer för omställning av en viss verksamhet till mer omfattande skisser på alternativ produktion. Men det krävs att det sker tillsammans med dem som arbetar, för att dra nytta av deras sakkunskap och hindra att kapitalet använder arbetslöshetshotet för att vända dem mot klimatkraven. Detta kan också vara frågor att utmana de fackliga ledningarna kring. Att inför medlemmarna ställa frågan hur fackets ska slåss för vår överlevnad på sikt genom att ifrågasätta kapitalets makt över produktionens inriktning.

En annan front att bygga klassmässiga klimatallianser kring är försvaret av den gemensamma välfärden. Kollektiv konsumtion, baserad på behov och styrd av politiska beslut, har långt större förutsättningar att klimatanpassas än privat och vinststyrd. Här är nätverk som Gemensam Välfärd och fack som Seko med sitt arbete mot privatiseringar naturliga partners.
Krav på utbyggd kollektivtrafik och klimatanpassad stadsbyggnad är frågor där klimatrörelsen både kan finna allierade i offentliganställdas fack och lokalt i bostadsområden.
De konkreta exemplen kan mångfaldigas. När vi ger oss i kast med klimatfrågorna med ett klassperspektiv och fler dras med i arbetet kommer vi allt eftersom att upptäcka både frågor, krav och möjliga allianser som kan förena klasskamp med klimatkamp.
”Ingen klimatkamp utan klasskamp – ingen klasskamp utan klimatkamp” är ingen käck revolutionär fras utan en sammanfattning av klimatfrågans politiska dilemma – och dess lösning.
...tillbaka.