Internationalen: KUNSKAP, KÄRLEK & KAMP

Äntligen. Den 21 april började vårdarbetarna att strejka. Hoppas att de fortfarande håller ställningarna eller redan har fått igenom sina krav om du läser detta efter Första majdemonstrationerna. Naturligtvis stödjer jag dem.

Min mamma dog för ett par månader sedan, efter en stroke som tvingade henne att i en halvårsperiod flytta runt mellan olika sjukhus och rehabiliteringshem.

Hur min mamma behandlades har jag en del synpunkter på, som att jag aldrig kunde tala med en enda person, vare sig läkare, föreståndare eller kurator som hade koll på och befogenheter att påverka hela hennes situation. Alla arbetade mycket effektivt inom sitt lilla område, men ingen kunde lägga fram en trovärdig rehabiliteringsplan för henne. Inte heller fanns det någon som vågade ta sitt ansvar och berätta för mig att hon inte hade några chanser att bli frisk igen eller informera om vilka konkreta steg jag måste ta inför hennes död; allt fick man klara och reda ut på egen hand. Det rådde ständig underbemanning både på rehabiliteringshemmet och på sjukhuset, och gång på gång fick man se hur kommunen försökte ersätta den bortrationaliserade personalen med platta bildskärmar och blänkande mikrovågsugnar som ändå ingen hade tid eller ork att använda. Kvalité i nyliberal tappning: hårdvaran går före människan.

Men ingenting av detta hade med vårdpersonalen att göra. För sköterskorna och undersköterskorna har jag bara lovord. Jag har sett dem springa från ena salen till den andra på sjukhusets strokeenhet och försöka hinna med att vända den ena patienten, mata den andra och byta sonden för den tredje, och att mitt i all stressen försöka vara hövliga och bekräftande. Det var från dem jag fick tips och råd med konkreta saker och det var de som blev oroliga när min mamma inte ville äta, och glada när hon verkade pigg. Det var de som försökte lära sig spanska för att kommunicera med henne trots att inte ens jag fattade vad min mamma sade på grund av stroken.
När allt kommer omkring så hade jag bara min mamma att ta hand om. Men personalen måste ta hand om flera gamla patienter dag ut och dag in. På oregelbundna tider. För en usel lön. Med varierande grader av utbildning i hur man hanterar de situationer som uppstår. Med oron att klanta till det, att ge fel medicin eller att strunta i någonting viktigt. Det jag tycker är viktigast lärde jag mig från vårdpersonalen: Det är vanliga människor och inte övermänskliga änglar som gör deras jobb. Trots propagandans ihärdiga ansträngningar att brutalisera samhället, att övertyga oss alla att det är ok att vara rasist, att bara bry sig om sitt och i ensamhet titta på Big Brother, eller att det bor en Al Quaida-ledare i varje förortslägenhet, så har Svenska Arbetsgivarföreningen inte lyckats utplåna människors ”ohälsosamma” tendens att bry sig om varandra.

Enligt rapporter stödjer 73 procent av svenskarna Vårdförbundets strejk. Detta får säkert Reinfeldt att svida inombords. Hur kan det komma sig att folket inte drabbas av samma marknadshybris som han och hans skräckkabinett i Rosenbad? Många av dem som ingår i dessa 73 procent röstade för alliansens ”arbetarpartier” – men inte av nyliberal övertygelse utan snarare av uppgivenhet.
Men för nyliberalerna är behovet att vara älskade mycket större än vad man vanligen tror. Hur mycket de än älskar sina obligationer och aktieportföljer så är de medvetna om att det de gör skapar motstånd, och detta har de all anledninga att frukta. De behöver folkets underkastelse som de kallar för ”kärlek” – alternativet till detta är folkets revolt. Det är hemligheten bakom nyliberalernas narcissism – glöm Freud.

Hur det kommer att gå med vårdarbetarnas strejk vet jag inte. Som sagt vill jag att de vinner, och jag ställer gärna upp som strejkvakt om någon ber mig. Men erfarenheterna från till exempel Kommunals strejk för några år sedan är inte särskilt uppmuntrande. ”Jag hoppas att de inte säljer oss billigt”, var en av de strejkandes kommentar om den fackliga ledningen häromveckan. Trängda som människorna är mellan sossar som köper herrgårdar, privatiseringsfanatiska ”arbetarpartier” och medier som hela tiden upprepar ett oändligt utbud av samma smörja, är det inte konstigt att man tar till kamp med en känsla av gröt i huvudet. Men kämpa är det enda man kan göra. Det och stänga av teven en stund.
...tillbaka.