Fredagen den 8 augusti invigs de olympiska sommarspelen i Peking.
Och i svallvågorna efter de kinesiska övergreppen mot den tibetanska befolkningen bryts nu argument för och emot en bojkott. Det är inte första gången en bojkott mot OS har varit aktuell, skriver Kjell Pettersson.

Frågan om en bojkott av de olympiska spelen är inte av dagsfärskt datum. Den första gången den fördes på allvar var i samband med att Nazi-Tyskland arrangerade spelen i Berlin 1936. I slutändan bojkottades spelen av vissa enskilda idrottare, men i stort blev de en enorm propagandatriumf för nazisterna.
I skiftet november/december 1956 hölls OS i australiska Melbourne. Några veckor tidigare hade de sovjetiska stridsvagnarna rullat in i Ungern för att krossa den ungerska revolten. Röster höjdes snabbt för att bojkotta spelen som en markering mot Sovjet och ett stöd för Ungern. Inte heller den bojkotten fick något gehör.
Den mest uppmärksammade bojkotten är den mot Moskvas värdskap 1980. Ett stort antal västländer med USA i spetsen – dock inte Sverige – bojkottade spelen i protest mot att Sovjet hade trupper och förde krig i Afghanistan. Svaret från de stater som ingick i det sovjetiska östblocket blev att bojkotta spelen fyra år senare när de hölls i Los Angeles.

Kraven på bojkott har kommit och gått genom åren, och visar att idrott och politik är djupt sammanflätade.
Årets OS var omdiskuterat från början, på grund av den kinesiska statens totalitära natur och strukturen på dess arbetsmarknad. Den kinesiska arbetarklassen, som uppgår till hundratals miljoner människor, arbetar under hemska förhållanden. Barnarbete är vanligt, anställda arbetar i stort sett varje dag, ofta i tolvtimmarspass. De fackliga rättigheterna är lika med noll, likaså de anställdas inflytande över arbetet. Arbetsmiljön är totalt åsidosatt. Många filmdokumentärer, tidningsartiklar och sociala organisationer har beskrivit dessa förhållanden.
Redan 2001 beslutade den Internationella Olympiska Kommittén, IOK, att de olympiska spelen 2008 skulle hållas i Peking. Då höjdes knappast någon officiell röst i protest, varken på politisk eller idrottslig nivå.

Men så bröt oroligheterna i Tibet ut, och den kinesiska statens förtryck gjordes uppenbart för alla. Och så började diskussionen om bojkott, där diverse folkpartister helt plötsligt började värna om de mänskliga rättigheterna och förespråkade en bojkott.
Den ljudligaste och mest synliga i debatten för en bojkott är det liberala ungdomsförbundets ordförande, Frida Johansson Metso. Lördagen den 22 mars skrev hon i Expressen: ”Olympiska kommittén (IOK) hävdar att Kina kommer att förbättras på grund av OS, det är så man försvarar att diktaturen fick spelen. Om det verkligen var IOK:s syfte, hur kan de då säga att idrott och politik är skilda från varandra? Det sägs att bojkott inte ger resultat. Nej, bojkott ger inte demokrati direkt. Men det innebär att inte hylla regimen, att inte blunda för brotten.”

Journalisten Jan Söderqvist är också för en bojkott, men tillhör inte samma sida som Frida Johansson Metso. I en radiodebatt med höjdhopparen Stefan Holm sade Frida Johansson Metso att hon är beredd att offra vad som helst för att genomdriva en bojkott.
”Men det är inte sant”, kommenterade Jan Söderqvist. ”För om det vore sant, skulle Frida Johansson Metso omedelbart avgå som ordförande för Luf, lämna folkpartiet och använda den mediala uppmärksamheten till att kritisera de forna partikamrater och den regering som agerar dörrmatta i den här frågan. Hon skulle skoningslöst angripa EU-parlamentarikern Cecilia Malmström, som i opposition krävde en svensk OS-bojkott men som samtidigt i regeringsställning smidigt har vänt sin kappa, och statsminister Fredrik Reinfeldt, som försöker skyla sin hållningslöshet med floskulösa fraser om “dialog” och som har mage att mana bägge parterna i den tibetanska konflikten till besinning.”
Alla riksdagspartier tycks vara överens om att spelen inte ska bojkottas, utan istället ska en dialog föras med den kinesiska regimen.

Denna konsensusinställning bekräftas av den politiskt sakkunnige moderaten Erik Kristow som arbetar på idrottsminister Lena Adelsohns departement:
– Ser man bilderna från demonstrationerna i Tibet är det förståeligt att man blir upprörd. Men det råder en bred enighet inom Sverige och resten av världen, att dialog är bättre än bojkott. Till och med Dalai Lama anser att OS ska genomföras som planerat, säger han till tidningen Stockholm City.

Denna inställning har också statsminister Fredrik Reinfeldt gett utryck för i ett antal intervjuer i radio och TV den senaste tiden.
Dalai Lama har för övrigt så sent som i mitten av mars vid en presskonferens förklarat att ”spelen bör arrangeras i Peking som planerat, men det innebär också ett moraliskt åtagande för myndigheterna”.
En som inte vill bojkotta OS är religionshistorikern och författaren Johan Engblom. På Aftonbladet Debatt konstaterar han bland annat att Dalai Lama aldrig krävt självständighet för Tibet, utan självstyre, vilket innebär en viktig skillnad.
Han är också av den åsikten att ”alla människor och platser tjänar på att avmystifieras”: ”Tibet (det vill säga före Kinas maktövertagande 1950) var aldrig något Shangri-La där människor var snälla mot varandra. Det var en teknokratisk diktatur och därmed en anomali. Det var ett tekniskt efterblivet samhälle. Människor var fattiga och levde under miserabla förhållanden. Det fanns ingen utbildning utom den inom klostren som naturligtvis främst fostrade nya munkar, inte ingenjörer. Men från att erkänna att det inte var bättre förr till att säga att dagens situation är bra, är det långt. En kommunistisk diktatur tar inte mer hänsyn till den lilla människan än något annat envälde”, konstaterar Johan Engblom.

Den slutsats han drar är att OS presenterar ett utmärkt tillfälle att sätta press på Kina. Han menar att det ligger en enorm prestige i att OS kan genomföras utan politiska störningar. Därav följer enligt Johan Engblom uppmaningen: ”Bojkotta inte OS, utan åk dit och säg vad vi tycker. Sannolikt hjälper det mer än något annat”.
IOK å sin sida väljer att som vanligt att ligga lågt. IOK:s ordförande Jacques Rogge har till dags dato nöjt sig med att konstatera att ”IOK är medvetet om behovet av att respektera mänskliga rättigheter”. Samtidigt tillägger han: ”Men IOK är en sportorganisation och inte en aktivistgrupp”.

Nu är inte Kina vilken småhandlare som helst på den internationella marknaden. Det förklarar också varför de vanligtvis så talföra representanterna för Svenskt Näringsliv är knäpptysta. De vill inte riskera sina omfattande handelsförbindelser med Kina, en marknad som har över en miljard framtida köpare av olika produkter.
Enligt Exportrådet är Kina Sveriges största asiatiska handelspartner sedan våren 2003. Den svenska exporten till Kina uppgick 2004 till totalt 18,6 miljarder kronor, vilket var en ökning med tre procent jämfört med 2003. Importen från Kina uppgick till 22,8 miljarder 2004, vilket var en ökning med 16 procent jämfört med föregående år. Omkring tio miljarder beräknar Exportrådet har investerats av svenska affärsintressen i Kina. Cirka 200 svenska företag är aktiva i landet idag och det finns över 450 svenska etableringar i Kina.

Idag har endast Japan, USA och Tyskland en större bruttonationalprodukt än Kina. Kinas BNP-tillväxt har överstigit elva procent på senare år och landets BNP var 3 420 miljarder dollar 2007; en siffra som motsvarar ungefär sex procent av världens totala BNP. Till detta ska läggas att Kinas export av varor ökat i rasande fart under de senaste sex åren. Kina står idag för sju procent av världshandeln, enligt Svenska Dagbladet.

De svenska exportföretag som nu satsar för fullt i Kina skulle inte vilja äventyra några lönsamma affärsprojekt. Det land eller företag som eventuellt skulle fatta ett beslut om en bojkott löper en hög och högst påtaglig risk att förlora sina affärsförbindelser för många år framåt. Och då handlar det inte bara om att komma in på den högattraktiva kinesiska marknaden, utan också om att få tillgång till den svällande importen av billiga kinesiska varor tillverkade av billig kinesisk arbetskraft.

Politikerna, regeringen, opposition, näringsliv, IOK ligger lågt. Vägrar att säga bu eller bä och hoppas på en fortsatt dialog med Kina. Nu läggs ansvaret för ett deltagande eller ej i OS på den enskilde idrottaren. Höjdhopparen Stefan Holm tvingas att gå i svaromål på varför han tänker delta i spelen. Och så läggs det moraliska ansvaret på honom och alla andra idrottare runt om i världen, medan andra undviker det.

Men alldeles oavsett om man är för eller emot en bojkott är en av de ursprungliga och bärande idéerna i de olympiska tankarna fredstanken och fredsbudskapet. Skulle detta tillämpas idag är det rätt många nationer, med den krigförande USA-alliansen i spetsen, som skulle kunna utestängas från OS.
Det lär dröja åtskilliga år innan en sådan debatt kan föras på allvar.
...tillbaka.