Sedan juli 2006 har etiopiska styrkor, stödda av USA, ockuperat Somalia. Efter åratal av diktatur och krig mellan otaliga krigsherrar i landet befinner sig Somalia nu, under Etiopiens militära invasion, i ett katastrofalt läge. Landet på Afrikas Horn har under årtionden varit föremål för interna strider och utländsk inblandning, och än så länge verkar ingen lösning finnas i sikte.
Men vad är det som gör detta land, ett av Afrikas fattigaste och mest trasiga, så viktigt att krigen aldrig tar slut? Linn Hjort tar en titt på Somalia, och kommer till en föga förvånande slutsats.


Sedan juli 2006 har etiopiska styrkor, stödda av USA, ockuperat Somalia. Efter åratal av diktatur och krig mellan otaliga krigsherrar i landet befinner sig Somalia nu, under Etiopiens militära invasion, i ett katastrofalt läge. Landet på Afrikas Horn har under årtionden varit föremål för interna strider och utländsk inblandning, och än så länge verkar ingen lösning finnas i sikte.
Men vad är det som gör detta land, ett av Afrikas fattigaste och mest trasiga, så viktigt att krigen aldrig tar slut? Linn Hjort tar en titt på Somalia, och kommer till en föga förvånande slutsats.
Låt oss börja med att titta på den humanitära situationen, som den ser ut just nu. Enligt FN:s flyktingkommission, UNHCR, är en miljon människor interna flyktingar i landet. 60 procent av befolkningen i huvudstaden Mogadishu har flytt sedan februari, 200 000 enbart under två veckor i början av november. Dessutom är runt 400 000 somalier flyktingar i andra länder, skriver SIDA.
UNHCR rapporterar från några områden där många internflyktingar samlats, och beskriver förhållandena som otroligt svåra, där faller levnadsstandarden långt under även den lägsta acceptabla gränsen för flyktingläger. Sexuellt våld mot kvinnor är en del av vardagen i flyktingområdena. Barnadödligheten är bland den högsta i världen. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, är över 1,5 miljoner människor i södra och centrala Somalia i omedelbart behov av mathjälp.
– Vi har aldrig lidit så mycket som nu. Man skulle tro att utvecklingen gått framåt, men vi är på väg tillbaka till mörkertiden, säger Dini Yusuf, ordförande för Somaliska föreningen i Stockholm.
1967 hölls Somalias sista demokratiska val, som dock omintetgjordes av en kupp ledd av general Mohammed Siad Barre 1969. Sovietunionen stödde general Barres järnhårda diktatur under det kalla kriget, men upphörde med detta i slutet av 1970-talet. Siad Barre sökte sig i stället till USA. Stor misär och massivt missnöje skapades bland befolkningen.
1991 störtades general Barre av krigsherrar, och sedan dess har Somalia gått under beteckningen ”laglöst”, på grund av alla de interna stridigheterna över resurser och områden. Dessa interna krig trasade sönder matförsörjning, skolsystem, infrastruktur – ja, allt som ett samhälle är beroende av för att fungera. Och upp till en miljon människor dog under de femton år de interna krigen pågick. Lägg till naturkatastrofer i form av torka och översvämningar, och ordet ”kris” blir otillräckligt för att beskriva situationen i landet.
Efter ett par år av fredssamtal bildades år 2004 Somalias övergångsregering – Transitional Federal Government, TFG – som baseras på de olika stridförande klanerna. Regeringen är erkänd av FN, EU och USA, men Dini Yusuf är mycket kritisk till både regeringen och processen som ledde fram till dess skapande.
– TFG bildades på en konferens i Kenya. Men den är absolut inte vad somalierna vill ha – den har inget stöd någonstans. Parlamentet består av 275 personliga representanter som blev plockade från de olika klanerna, säger han.
Dini Yusuf vänder sig mot processen, som inte involverade Somalias befolkning utan som drevs och beslutades av internationella krafter samt landets krigsherrar, någon slags folklig demokrati har det inte varit tal om. Dessutom, menar han – och stöds av andra källor – hade övergångsregeringen mycket liten makt.
Placerad i den västra staden Baidoa sträckte sig regeringens auktoritet knappt utanför dess gränser. Vid tiden för dess bildande och de närmaste åren efteråt styrdes Mogadishu fortfarande av krigsherrar som spred död och förödelse omkring sig. De viktigaste krigsherrarna mottog mellan 100 000 och 150 000 dollar varje månad från CIA, rapporterar Green Left Weekly.

I juni 2006 fördrevs krigsherrarna av de så kallade islamiska domstolarna efter ett krig som dödade hundratals civila. De islamiska domstolarna införde strikta sharialagar i södra Somalia och bröt mot otaliga regler om mänskliga rättigheter, skriver Amnesty. Men stridigheterna avstannade, och för första gången på åratal öppnades Mogadishus flygplats och hamn igen. Kliniker och andra sociala inrättningar öppnades för befolkningen, och därmed vann domstolarna visst stöd, trots de hårdföra lagarna.
Övergångsregeringen och de islamiska domstolarna försökte komma till en överenskommelse om hur makten skulle fördelas dem emellan, men samtalen bröt ihop i slutet av 2006 och övergångsregeringen kallade in trupper från Etiopien. I december 2006, efter svåra stridigheter, placerades övergångsregeringen vid makten även i Mogadishu med hjälp av Etiopien, och de islamiska krafterna flydde.
Och det är där läget ligger nu: Somalia styrs av en i stort sett maktlös regering understödd av ett annat lands trupper. Osäkerheten och de interna konflikterna fortsätter: i november utsågs en ny premiärminister och den tredje december avgick fyra ministrar ur övergångsregeringen bara ett dygn efter att ha tillträtt ämbetena, i protest mot att deras klaner var underrepresenterade i regeringen. Ungefär samtidigt demonstrerar människor i Stockholm mot Etiopiens övergrepp och dödande av civila – nu sist tvingades 200 000 människor att fly den etiopiska arméns härjningar, en hämndaktion av massiva proportioner sattes in efter att några etiopiska soldater dödats.
Officiellt heter det att Etiopien inte kan lämna Somalia, eftersom totalt kaos på nytt skulle bryta ut. Etiopiens premiärminister, Meles Zenawi, menar att splittringarna i övergångsregeringen gör det ”omöjligt” för hans land att dra sig ur, eftersom tillräckligt med fredsbevarande styrkor inte satts in. FN har inte bidragit med några fredsbevarande styrkor, FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon säger att det är för farligt i Somalia för att skicka FN-styrkor dit. Hittills har Uganda genom Afrikanska Unionen skickat in runt 1 500 militärer. Det är allt. Dini Yusuf säger med neutral självklarhet:
– Somalia består av svarta människor som också är muslimer – så västvärlden bryr sig inte.
Trots att svält, dödande – Dini Yusuf använder ordet massakrer – och övergrepp pågår varje dag i landet har Somalia inte blivit föremål för omfattande räddningsaktioner.
Men visst har Väst intressen i landet, framförallt USA är djupt inblandad i konflikten, om än främst genom Etiopien som mellanhand. Grannlandet Eritreas informationsminister, Ali Abdu, hävdar detta öppet: ”Detta krig är mellan amerikanarna och det somaliska folket” sade han nyligen till Reuters.

2005 och 2006 sålde USA vapen till Etiopien värt 19 miljoner dollar, skriver Green Left Weekly. Counterpunch berättar att USA ”bistod med träning, underrättelse och konsultering till minst 8 000 etiopiska soldater” som forslades in i landet innan den stora invasionen i december förra året. USA lyckades också stoppa FN från att tvinga fram ett eldupphör innan Mogadishu togs över. Det har rapporterats om att amerikanska trupper understödde Etiopien i december och ”bistod” med bombningar, vilka fortsatte och har dödat kanske hundratals civila även efter att Mogadishu säkrats åt övergångsregeringen.
Det finns några enkla svar på varför Somalia är av så stort intresse för USA och Etiopien kommer att ha hört dem alla förut: olja, strategisk placering och terrorism. En önskan att skapa ett stabilt samhälle som styrs av respekt för mänskliga rättigheter har lite med saken att göra.
– Vi förväntar oss ingenting av USA. Bushs politik är absolut katastrofal, och de bryr sig inte ett dugg om mänskliga rättigheter, kommenterar Dini Yusuf.
Till att börja med ligger Somalia mycket strategiskt till, med närhet till Indiska Oceanen och Röda Havet, nära Mellanöstern och oljeflödena i det området, vilket utgör ett av Etiopiens – vars landmassa inte har någon kontakt med hav – främsta motiv för invasionen. En svag regering som är beroende av Etiopien – av typen den existerande övergångsregeringen – kan bli en fördelaktig allierad.
Och så har vi ”kriget mot terrorismen” och oljan, allt i ett. Efter bombingarna av USA:s ambassader i Kenya och Tanzania 1998, och efter 11 september har USA alltmer riktat blickarna mot Afrika. 2002 pekades det islamiska Somalia ut av USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell som ett område av särskilt intresse för al-Qaida grupper, och rapporter kom in om utökade amerikanska underrättelseaktiviteter i och omkring landet.
ZNets Ricky Baldwin menar att när försvarsminister Donald Rumsfeld i januari samma år sade att USA uppmanar länder att hantera terroristhotet ”internt” betydde det egentligen: ”USA uppmuntrar krig genom ombud mot terrorism i Filippinerna, Jemen och Somalia genom att i tysthet bidra med underrättelse, träning och vapen medan de infödda står för det mesta, om inte allt, stridande”. Kan den framtidsvisionen passa bättre in på något annat land än Somalia 2006-2007?

2004 hölls en stor konferens om USA:s säkerhetsintressen i Afrika. Där konstaterades ”oroväckande tecken” på att afrikanska muslimer började ”radikaliseras”. Och det under en tid då ”Amerika blir allt mer beroende av afrikansk olja, som redan utgör 15 procent av USA:s import och som förväntas bli ännu vikigare under de närmaste tio åren”. I tysthet, berättades det, hade Pentagon sänt 1 800 soldater för att bekämpa terrorism till Afrikas Horn sedan 2002, och konferensen ställde frågorna: ”Hur kan tillgängligheten till Afrikas stora rikedom av naturresurser påverka den globala maktbalansen?… Kan Afrikas olja och gasreserver rädda USA från beroende på Mellanöstern?”. Ordföranden för oljebolaget ChevronTexaco Exploration svarade: ”…för våra egna vitala intressen, tror jag att den amerikanska regeringen måste fortsätta att betrakta Afrika som en strategiskt viktig region”. Och i ett perfekt exempel på cynism och brutalitet länkades därmed begäret efter olja ihop med maktkriget mot terrorismen till en obruten kedja av massakrer och mänskligt lidande.

I Sverige sitter Dini Yusuf och tiotusentals andra somalier och följer utvecklingen i sitt hemland. Han menar att ingenting kan göras innan Etiopien tvingats ut ur Somalia, det måste vara det första steget. Sedan måste en försoningskonferens mellan landets alla olika civila rörelser och organisationer hållas – somalier i landsflykt, kvinnogrupper, intellektuella, religiösa rörelser och sociala rörelser. Försoningskonferensen ska leda till att ett somaliskt styre väljs demokratiskt och med inflytande från befolkningen, inte som den nuvarande övergångsregeringen som aldrig valts av någon den ska representera. Och så måste försoningsprocessen stödjas av en neutral internationell fredsstyrka som aldrig deltagit i några massakrer. Den svenska regeringen borde stödja en sådan process, inte bara följa USA och ge stöd till den illegitima och ickefungerande övergångsregeringen.
Frågan är vilka som kommer att stödja en sådan process? Med USA:s starka intressen som driver på blodutgjutelser och stärker den extremism som redan såtts i Somalias jord, och med västvärldens vanliga likgiltighet inför ”de andra” som befinner sig i det stereotypiskt skildrade afrikanska kaoset.
Medan den frågan fortfarande söker svar går katastrofen från klarhet till klarhet i Somalia.

Linn Hjort
linn@internationalen.se



...tillbaka.