En av aidspandemiens starkaste egenskaper är att den klär av verkligheten in på bara kroppen och blottar orättvisor och maktstrukturer i allt ifrån våra mellanmänskliga relationer till globala handelsavtal. Problemets grund finns på alla nivåer, varför även motståndet mot det måste finnas överallt. Vi kan kämpa tillsammans på alla dessa nivåer, om det så gäller en politisk kamp för global rättvisa genom
exempelvis förändrade regler för medicinproduktion och –distribution, eller om
det handlar om att utveckla nya metoder för att förhindra att fler människor smittas, skriver Kajsa Johansson från Moçambique, där hon deltog i en utbildning om aids och jämställdhet.

Länderna i Södra Afrika, där hiv är mest utbrett, har ”valt” olika strategier för att hantera aidsproblematiken. I vissa fall har politiska ledare med huvudet i sanden förhindrat en snabb reaktion, i andra länder har samhället enats i arbetet och lyckats hindra en ökande spridningstakt. Dock delar många av länderna i regionen de strukturella hindren mot ett effektivt svar: frånvaro av sjukvård som når alla, låg utbildningsnivå och en utbredd extrem fattigdom. I södra Afrika inträffar nio av tio nya hivfall på grund av oskyddat sex. Av dessa motsvarar mellan ett och två fall smitta från mamma till barn och resten är smitta överförd under själva sexualakten; en absolut majoritet sker mellan kvinna och man. På den allra mest grundläggande nivån borde vi alltså i vår kamp mot aids börja prata om sex och om relationer mellan kvinnor och män.
En av de organisationer i Moçambique som arbetar med detta som utgångspunkt är paraplyorganisationen Monaso som samordnar det civila samhällets insatser mot hiv och aids. Utbildningarna som Monaso ger på temat sexualitet, jämställdhet, hiv och aids har två faser. På det sättet finns möjlighet att följa upp det arbete som kursdeltagarna påbörjat efter den första fasen, reda ut frågetecken som uppstått och vidareutveckla påbörjade diskussioner.

Utbildning i litet samhälle
Vi ska nu göra en resa till distriktet Ribáuè där andra fasen just ska påbörjas. Med oss på resan har vi Roberto Paulo, koordinatör för Monaso i Nampulaprovinsen, som ska hålla i utbildningen.
Ribáuè är ett litet samhälle beläget i en bergig och vacker omgivning. Det består i princip av enda bred grusad huvudgata, mellan dess lyktstolpar finns banderoller uppspända med budskap om alltifrån bekämpande av byråkratin, välkomsthälsning till presidenten och om rätten till behandling med bromsmediciner. Solen steker klockan sju denna onsdagsmorgon, första dagen på utbildningen.
Redan första timman sätter diskussionerna igång när deltagarna får frågan vad som hänt sedan första utbildningen.
– Förra gången lärde vi oss att män och kvinnor kan göra samma saker. Vi pratade om att mannen måste arbeta lika mycket på fältet som kvinnan, att mannen har lika mycket ansvar för barnen och att det faktiskt inte har något med kön att göra vem som kan bära ett barn på ryggen. Vi är två i hemmet, en man och en kvinna, och även för att bekämpa aids måste vi arbeta tillsammans, säger Maria, en av kvinnorna på kursen. Susanna fortsätter:
– När vi ska gå hem från fältet kan det ju inte vara rätt att jag ska kånka på veden, ett barn på ryggen och ett annat i magen, maten och hackorna när min man bara bär radion. Det måste vara slut på det nu, säger hon bestämt.

Skapat förändringar
– Det är imponerande att se vilka förändringar utbildningen skapat, kanske allra mest i privatlivet, säger Roberto Paulo och fortsätter:
– Majoriteten av de kvinnliga deltagarna berättade att relationerna hemma har förändrats drastiskt, inte minst inom sexlivet men även inom andra områden, reflekterar Roberto Paulo glatt efter diskussionen. Han är mycket nöjd med att hans förklaringar om kvinnlig njutning från första utbildningen verkar ha gett goda och konkreta resultat.
– Det märks att det finns ett stort behov av att prata om frågor kring sexualitet och könsroller på ett öppet och ärligt sätt, men att det inte finns så mycket utrymme i samhället att föra denna diskussion. Ett utav få tillfällen är under initiationsriterna och då är det ju flickor och pojkar var för sig, berättar Roberto Paulo.
– Den information som ges vid dessa tillfällen är dessutom delvis problematisk ur ett rättighets- och jämställdhetsperspektiv. Flickor får exempelvis lära sig att de inom äktenskapet inte kan säga nej till sex. Flickorna får lära sig väldigt mycket om hur de ska tillfredsställa mannen men inget om sin egen sexualitet. Inte heller pojkarna får lära sig något om kvinnlig sexualitet under sina initiationsriter.
Roberto Paulo menar att det viktigaste är att våga lyfta fram frågor om till exempel kultur och vanor.
– Vi vill att folk själva ska börja ifrågasätta. Exempelvis att kvinnorna själva ska fråga sig vem det är som tjänar på att initiationsriterna ser ut på ett visst sätt. Och om de själva inte tjänar på det – varför ska de då bära upp traditionen?

Positiva sidor av sex
Istället för att endast fokusera på negativa konsekvenser av sex, så som oönskade graviditeter, hiv och könssjukdomar, vilket är tämligen vanligt i det preventiva arbetet mot aids, försöker man lyfta fram de positiva sidorna: Varför har vi sex, vilka positiva konsekvenser har det? För att vi bättre ska förstå vår sexualitet måste vi även känna till vår egen anatomi och hur kroppen fungerar. Det är få deltagare på kursen som kan redogöra för exempelvis hur menscykeln ser ut.
– Generellt kan man säga att deltagarna har en ganska låg kunskapsnivå; om sin egen kropp men även om de grundläggande kunskaperna om hiv och aids, kommenterar Roberto Paulo.
– Det är inte konstigt, eller ovanligt, eftersom de flesta kursdeltagarna har ungefär tre-fyra års utbildning och många av dem kan inte läsa eller skriva.

Under första dagen på kursen läggs mycket tid på att återigen förklara hur viruset sprids, hur det förökar sig i kroppen och hur vi kan skydda oss. Varje deltagare får förklara inför gruppen hur en kondom används korrekt. Diskussionen fortsätter under andra dagen då kursdeltagarna tar upp de myter om hiv och kondomer som de möter när de är ute i byarna och informerar. Det är alltifrån att hiv över huvud taget inte existerar, att det är ett program som regeringen kommit på för att få folk att använda kondom, till att viruset finns inuti kondomerna. Många myter har en politisk underton: att det är de vita som lägger viruset i kondomerna för att de vill göra slut på Afrika och samtidigt tjäna pengar på att sälja kondomerna.
En kvinna, Luisa, berättar att där hon bor säger man att det är den vita mannen som uppfunnit viruset för att de vita kvinnorna inte ska vilja ha de svarta männen – om det inte vore för viruset skulle de minsann vilja det! Hon berättar på sitt lokala språk och ler förläget mot mig när jag får historien översatt för mig. Just detta med lokalspråk är en nyckel under utbildningarna menar Roberto Paulo.
– Ofta när det kommer folk och håller utbildningar på landsbygden är det på portugisiska och man utgår ifrån att folk kan läsa och skriva utan problem. Allt detta gör att deltagarna hamnar i underläge och att man nedvärderar den kunskap de har. När de får använda vilket språk de vill blir de själva drivande i processen, säger han.
– Att inför en grupp på modersmål få visa hur en kondom funkar eller uttala alla de ord som egentligen betraktas som ”fula” hjälper att öppna upp diskussionen – det ska vara möjligt att prata om och fråga vad som helst. Vi får absolut inte komma hit och tala om för dem hur de har det här, inte heller hur de borde ha det, säger Roberto Paulo bestämt.

Livslinjeövning
Under första fasen gjordes en livslinjeövning som har hjälpt mycket under de två faserna. Vi klistrade lappar med åldrarna 0 till 70 år på väggen. Kursdeltagarna delades in i par, en kvinna och en man, som fick tre papperslappar med saker som händer i livet exempelvis ”att skaffa barn”, ”bli kär för första gången”, ”att kunna tillgodogöra sig information om sex” med mera. Paren diskuterar vid vilken ålder de olika sakerna inträffar och sätter sedan lappen där de tycker att det passar. På slutet finns en vägg fylld av information om hur det ser ut just i detta samhälle. Flera lappar, som exempelvis en om första sexuella relationen, placeras olika för killar och tjejer. Det framkom exempelvis att flickorna i Ribáuè har sin första sexuella relation vid 10-12 års ålder, pojkarna vid 15 års ålder. På detta sätt kan man genom den kunskap som deltagarna själva har inleda en diskussion om tidiga graviditeter, vems ansvar det är och varför det förekommer. Är det exempelvis rätt att flickan blir tagen ur skolan på grund av att hon blivit gravid när pojken, som ju varit lika delaktig, får gå kvar?
Både kvinnorna och männen visar ett stort intresse att diskutera. Roberto Paulo tror att en av anledningarna till det starka deltagandet från kvinnorna är att gruppen består av lika många kvinnor som män, det vanliga är att det är fler män. Å andra sidan tvingar dessa utbildningar männen att reflektera över jämställdhet, något som i många fall blir en kvinnofråga.
– Det är lättare med kvinnorna, för dem är det ingen prestigeförlust att säga att de inte vet, de frågar om vad som helst. Männen vill ofta inte visa att de inte kan, berättar Roberto Paulo. Han menar att det är lättare att skapa diskussion om sexualitet än om könsroller och jämställdhet, även om den förra frågan är mer intim.
Den tredje dagen inleds med en presentation av grupparbeten, varefter Roberto Paulo ber gruppen att räkna antalet arbetstimmar på de två scheman de har framför sig. Männen räknar ihop till 1 timma och 40 minuters arbete. Kvinnorna till 16 timmar. Naturligtvis följer en livlig diskussion. De som är mest förvånade är kvinnorna, en av dem kommenterar:
– Det enda jag ser här är att det är vi som är arbetarna hemma. Och ändå säger de att männen är viktigast! Herr Limoa förklarar sig och får medhåll av de andra:
– Vi vill alltid hjälpa till men vi får inte det för våra fruar!
Kvinnorna i gruppen tittar skeptiskt och inte särskilt övertygande på dem.
Utbildningen avslutas med ett långt pass som handlar om homo- och bisexualitet. Flera deltagare har aldrig hört talas om detta tidigare. Andra har hört talas om att det är någonting som finns någon annanstans, i andra länder eller i städer långt borta. Roberto Paulo förklarar det allra mest grundläggande: att vår sexuella läggning har med vår identitet att göra, att vi alla har rätt att välja vem vi är kära och att ingen har rätt att döma någon annan för dess val.

Diskuterar homosexualitet
Efter genomgången får deltagarna tillfälle att fundera enskilt. De får alla ett fiktivt brev skrivet av en av deras närmaste vänner som berättar att hon/han är homosexuell, att mottagaren av brevet är den första som får reda på detta. Brevskrivaren berättar att hon/han har ett förhållande med en person av samma kön men än så länge inte vågat berätta det för någon. I slutet av brevet finns en förfrågan om råd och det avslutas med att brevskrivaren hoppas att deras nära vänskap inte förändras av detta. Brevet läses upp ett antal gånger. Efter det sätter sig deltagarna var och en för sig för att svara. Det behöver inte vara skrivet, det går lika bra att fundera fram sitt svar och ge det muntligt. Det märks att deltagarna behöver tid, det är en svår nöt att knäcka och först efter en timma har de flesta sitt svar klart och de diskuterar i grupp.
– Det viktigaste är att de får sina familjer med sig. De måste berätta för familjerna! säger Silvestre och många håller med.
– För mig skulle det vara svårt att svara på detta på ett sätt som skulle göra brevskrivaren nöjd, det är så okänt och underligt för mig säger Marcelo fundersamt.
– Jag har aldrig hört talas om detta men om det kommer någon hit som är homosexuell så skulle jag gärna lära känna och förstå bättre. Jag får vänta tills den personen dyker upp, säger Inacio.
– Just det här med homosexualitet är verkligen något som tvingar oss att tänka om, säger Roberto Paulo.
– Härom dagen var jag på en fest för en nybildad organisation för homo- och bisexuella i Nampula. Aldrig har jag sett en man hålla om en annan man på det sättet. Det var nyttigt för mig, säger han.
Under festen träffade han för första gången kvinnor som valt att leva med kvinnor på grund av de negativa erfarenheter de har av att leva med män. Jag berättar om en rapport som jag läst samma dag om våld mot kvinnor i Moçambique som visar att över hälften av alla kvinnor har upplevt våld i hemmet. Roberto Paulo blir mycket bekymrad.
– Är det verkligen så illa, är vi moçambikiska män sådana?
Vår diskussion blir lång, svävar ut och kommer att handla om livet och relationer i allmänhet, precis på det sätt som ofta sker på utbildningarna. Det blir tydligt hur frågor kring relationer mellan människor, jämställdhet och makt på en mellanmänsklig nivå är centrala inte bara för bekämpandet av hivpandemien som sådan men även i en mer generell utvecklingsdiskussion.

Med enkla medel kan man öppna upp för en livlig och ärlig diskussion med stark verklighetsanknytning som verkligen gör skillnad. Så låt oss kämpa tillsammans för att skapa detta utrymme. Det innebär en kamp mot en värdekonservativ politik, såsom Bushadministrationens aidsprogram och katolska kyrkans fördömande av kondomanvändning. Det är en kamp för sexuella och reproduktiva rättigheter – för kanske den mest grundläggande av alla rättigheter – att alla ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp.
...tillbaka.