Under senare år har en rad mer eller mindre vänsterbetonade regeringar kommit till makten i Latinamerika. Utan tvekan var det valet av det brasilianska arbetarpartiets (PT) presidentkandidat Lula da Silva 2002, som ingav de största förhoppningarna.
Men nu har drömmarna bytts till besvikelse, skriver Göran Kärrman.

Förhoppningarna var höga inte bara för att Brasilien är kontinentens största land och dess viktigaste ekonomi, utan kanske framför allt för att Lula och PT kunde ses som ett genuint arbetarparti, baserat på fackföreningar som bildats i kamp mot en militärdiktatur och med en klart socialistisk inriktning, till skillnad från till exempel Evo Morales bondebaserade MAS i Bolivia eller Hugo Chavez i Venezuela, med rötterna i militären.
Det är viktigt att komma ihåg att när Lula och PT kom till makten i Brasilien, var det inte i första hand resultatet av en framgångsrik masskamp, utan tvärtom hade PT och de fackliga organisationerna lidit en rad nederlag under 90-talets nyliberala offensiv. Valet av Lula var snarare resultatet av att det nyliberala experimentet kollapsat och att stora delar av högerns traditionella valde Lula. Lula hade också innan och under själva presidentvalskampanjen betonat att det var hans ”måttfulla” reformpolitik som gällde, inte PT:s socialistiska visioner.

Samarbete med högern
I valet 2002 blev PT största partiet i parlamentet, men med 92 mandat var man långt ifrån en egen majoritet. Dessutom hade Lula redan i valkampanjen talat om en bred koalition, tydligast markerat genom att vicepresidentkandidaten kom från det lilla högerpartiet Partido Liberal. Även många av de ministrar som kom från PT var uttalat marknadsliberaler, till exempel finansministern Antonio Paloccio. Till chef för riksbanken utsågs en högerliberal före detta bankdirektör.
Den politik man slog in på innebar ett fullföljande av den tidigare ekonomiska politiken i alla viktiga avseenden. I ett avgörande fall drev man igenom den gamla regeringens ”reform” av det statliga pensionssystemet med kraftigt försämrade pensionsvillkor för statligt anställda. Samma ”reform” som PT och fackföreningsrörelsen tidigare lyckats stoppa.
Men det allvarligaste för PT som parti var att man i parlamentet gav sig in i det gamla politiska systemet med kohandel, mutor och rena uppköp av parlamentsledamöter, som traditionellt präglat de kapitalistiska partierna i Brasilien. En anekdotisk, men minnesvärd, händelse var när en bror till Lulas högra hand, José Dirceu, stoppades i tullen med kalsongerna fulla med dollarsedlar.
Skandalerna resulterade i att en stor del av Lulas pålitligaste kollaboratörer i PT:s ledning tvingades avgå och PT kom att betraktas som ett ”vanligt” parti i den borgerliga brasilianska politiken.
En kapitalistisk högkonjuktur
Sedan Lula tillträdde sin första period i januari 2003 har det i princip rått en kapitalistisk högkonjuktur, främst pådrivet av det stora suget efter råvaror från Kina. Detta har gynnat den brasilianska ekonomin, liksom de flesta ekonomier i Latinamerika och Afrika. Lulas politik har varit att försöka kratta manegen för de brasilianska storföretagen, inte minst genom sitt flitiga resande över världen. Det är också en strategi som varit lyckad för det brasilianska kapitalet och som gett landet en stadig tillväxt, men som naturligtvis inte alls har någonting med socialism att göra.
Tvärtom stärker det det kapitalismen som system. Efter valet 2006, då Lula återvaldes, har högerns inflytande i regeringen stärkts och i praktiken är det bara det ”socialdemokratiska” högerpartiet PSDB, som utgör ”opposition”.
Högerns inflytande i regeringen syns också tydligt i de förslag på nya försämringar i de statligt anställdas pensioner och inskränkningar i strejkrätten som förbereds.

Fackföreningsrörelsen
Den strejkvåg som födde Arbetarpartiet 1979-81 gav också upphov till Latinamerikas starkaste fackföreningscentral, CUT, nära lierat med PT. För en socialist som vill utvärdera PT:s år i regeringen är det självklart att titta på hur den organiserade arbetarrörelsen utvecklats, om den brasilianska arbetarklassen idag står starkare än vad den gjorde 2002.
Som nämndes inledningsvis var inte valet av Lula toppen på en mobiliseringsvåg inom arbetarklassen. Den organiserade arbetarrörelsen hade lidit en rad nederlag under den extrema nyliberalismen på 90-talet.
Valet av Lula kom inte att förändra detta. Tvärtom kom CUT mer och mer att få rollen som regeringens språkrör inom den organiserade arbetarrörelsen. Ett av de tydligaste exemplen på detta är frågan om minimilönen.
Idag ligger minimilönen på ca 400 real (ca 1 500 kronor) i månaden. Sedan länge har CUT (och PT) drivit frågan om en minimilön på 1 000 real. Vid ett tillfälle, för ett par år sedan, lyckades högern i parlamentet (!) få majoritet för att höja minimilönen mer än vad regeringen föreslagit, vilket ställde CUT:s ledning inför bryderier. Nu behövde aldrig CUT bekänna färg fullständigt, eftersom den tillfälliga majoriteten för den högre minimilönen var just tillfällig.
Men CUT:s ordförande, Luis Marinho, blev arbetsmarknadsminister och uttalade sig omedelbart mot kraven på ökad minimilön, av hänsyn till den brasilianska kapitalismen.
Men det allvarligaste resultatet av CUT-ledningens anpassningspolitik har varit den fragmentering av CUT som nu går allt snabbare. Hundratals fackliga organisationer har lämnat CUT, främst för att gå till den socialistiska vänsterns mer regeringskritiska centralorganisationer som CONCLAT och Intersindical. Men det senaste är att också det regeringstrogna kommunistpartiet PCdoB brutit med CUT och upprättat en egen facklig centralorganisation.
En liknande utveckling pågår inom studentorganisationen UNE.
Med Lula som president har fackföreningsrörelsen tillfogats nya nederlag.

PT-vänsterns anpassningspolitk
När Lula efter valet 2002 började utnämna ministrar och formulera en praktisk politik fanns det en högljudd och stark vänster inom PT, som kraftfullt opponerade sig mot marknadsliberalismen i den ekonomiska politiken och samarbetet med högern. Slutet för denna starka vänsteropposition inom PT inleddes med uteslutningarna av parlamentariker som röstat emot försämringarna av de statligt anställdas pensioner.
Detta gäller framför allt för den socialistiska vänster som varit knuten till strömningen Democracia Socialista och som utgjorde Fjärde Internationalens anhängare i Brasilien. De uteslutna bildade tillsammans med andra, utanför och inifrån PT, vänsterpartiet PSOL vars presidentkandidat Heloisa Helena fick runt sju procent av rösterna i presidentvalet 2006.
I sin iver att ”stå bakom Lula” rabblar numera PT-vänstern ett mantra om en utveckling under Lula ”bort från nyliberalismen” och ”mot ett socialistiskt Brasilien”, som ingen vettig människa kan tro på. Lulas regering har inte brutit med nyliberalismen, tvärtom. Utvecklingen i Brasilien är inte en milimeter närmare ”socialismen”, idag än den var 2002.
En verklig vänster inom PT kan inte stå bakom Lula, det är den enkla sanningen, utan måste slåss för en annan politik i direkt konfrontation med partiets historiska ledare.
Men någon sådan vänster inom PT finns inte idag.
Lula själv har fört fram förslag om att ändra i författningen för att möjliggöra för honom att kandidera för en tredje period. Detta eftersom ingen av de nuvarande ledarna inom PT har den auktoritet inom partiet som Lula har och inte heller den folkliga popularitet som skulle kunna ge en valseger.

En oviss framtid
Den relativt stabila utvecklingen i Brasilien under Lulas fem år som president vilar helt och hållet på den kapitalistiska högkonjukturen. Den politik som Lula och PT driver har inte på något sätt utmanat den kapitalistiska ordningen och är helt integrerad i den imperialistiska ekonomin. När den ekonomiska krisen kommer, och det vet vi att den gör förr eller senare, kommer därför landet att drabbas med full kraft och som vanligt blir det miljontals arbetare och fattigbönder som drabbas värst.
De program för stöd till de allra fattigaste som finns idag kommer att sopas undan på ett ögonblick. Det hopp om en verklig förändring som drog över Brasilien när Lula valdes 2002 har förbytts till besvikelse.
...tillbaka.