När Lars Ohly för ett par år sedan i en TV-soffa deklarerade att han föredrog Tony Blair före Fidel Castro väckte det en viss uppmärksamhet. Personligen känner jag en dåvarande vänsterpartimedlem som omedelbart tog telefonluren och anmälde sitt utträde. Och det fanns naturligtvis många andra inom vänsterpartiet som med sorg eller vrede tog del av sin partiordförandes preferenser.

Att föredra den brittiska imperialismens ledare före den kubanske revolutionsledaren är ju ingen ovidkommande sak. När man dessutom betänker att Tony Blair vid denna tidpunkt utan hänsyn till det brittiska folkets motstånd och med totalt förakt för demokratin deltog i det USA-ledda kriget i Irak så inser man ju vidden av Ohlys ståndpunkt. Men Ohly är inte ensam. Att avfärda Kuba som en ”diktatur” är en vanlig attityd även hos människor som betecknar sej som vänster, till och med som socialister.
Så var det inte vid tidpunkten för Ches tragiska död. Till och med inom socialdemokratin var en prokubansk ståndpunkt vanlig. Idag beklagar ledande socialdemokrater Olof Palmes resa till Kuba och vänskapen med Fidel Castro. Men Urban Ahlin (socialdemokraternas utrikespolitiske talesman) kan trösta sig med att det med Göran Persson definitivt sattes stopp för kubavänliga utspel från det socialdemokratiska partiet.

Hopplös diktatur?
Men det kanske är så att Kuba har förändrats från något hoppingivande till en hopplös diktatur? Det kanske var rätt att för 30 eller 40 år sedan stödja Kuba, men rätt att idag ta avstånd från regimen? Det är kanske så Ohly ser det? Det är ju i alla fall så han har utvecklats i sin syn på landet. Eller är det så att Kuba alltid varit en hemsk diktatur värd att fördöma, fast vänstermänniskor i sin ungdomliga naivitet inte insett detta? Så resonerar ju en del.
Att den kubanska revolutionen gått genom olika faser är självklart. Att misstag och korrigeringar har skett likaså. Kubanerna själva är de första att poängtera detta. Men Ohlys och andras förändrade syn på Kuba är i huvudsak baserad på orsaker utanför Kuba.
I de högervindar som blåst i Sverige och världen har det helt enkelt blivit allt mer olämpligt att stöda den kubanska revolutionen. Speciellt efter sovjetblockets sammanbrott har den smutsiga propagandan mot Kuba nått nya höjder. Inte så konstigt. Imperialismen, högern, den exilkubanska Miami-maffian, har krävt den kubanska planekonomins demolering. När inte detta skett, när Kuba mirakulöst tog sig igenom 90-talets första del då landet förlorade sina handelspartners och BNP sjönk med nära 40 procent så har desperationen ökat inom högern.

I Sverige står högern enad bakom den hatpropaganda som främst leds av folkpartister.
Socialdemokratins utrikespolitiske talesman Urban Ahlin går inte heller av för hackor. Ohlys preferens för imperialisten Blair blir i detta sammanhang en naturlig anpassning, speciellt som han gett upp alla tankar på att utmana kapitalismen som system och när hans mål är regeringssamarbete med Ahlins parti.
Jag har här tagit Ohly som exempel. Men han är ju inte ensam bland vänsterfolk i denna attityd. Inte i Sverige, inte i Europa. Denna attityd är bra att ha om man vill bli accepterad och kanske få lite inflytande.
Men det finns även inom vänstern människor som inte kan beskyllas för att ha anpassat sig till det borgerliga samhället och som för fram kritiska, i en del fall rent avfärdande, åsikter om Kuba. Kuba lever helt enkelt inte upp till dessa personers krav på hur socialism ska se ut. Dessa kritiker vill jag svara: Nej, Kuba är inte socialistiskt. Kuba är på väg att bygga socialismen under extremt svåra förhållanden. Isolerat och under historiens längsta blockad, som Sverige genom EU deltar i. En planekonomi på en isolerad ö kommer alltid att begränsas av den kapitalistiska omvärlden. Att den kubanska revolutionen trots de givna villkoren uppnått det man har är enastående och just tack vare att man brutit sig ur det koloniala beroendet och börjat tillämpa socialistiska lösningar.

Kubanska revolutionen
Den kubanska revolutionen föddes i gerillakriget 1956-59. Organisationen som ledde revolutionen, 26-julirörelsen, var heterogen. Visst fanns det marxister inom den, men rörelsen bör nog definieras som nationalistisk-demokratisk, liksom många andra folkrörelser i tredje världen vid denna tid. Det som skiljde 26-julirörelsens ledare från många andra var att när det stod klart för dem att imperialismen inte accepterade de demokratiska förändringar man kämpat för (jordreform, till exempel) så tog man konfrontationen och baserade sig på arbetarna och de fattiga bönderna.
De kubanska revolutionsledarna reste också internationalismens fana. Kampen gällde all världens förtryckta.
Att denna revolution var något helt annat än de av Stalin tillsatta regimerna i Östeuropa borde vara glasklart. Det är sant att kubanerna under många år hade ett nära samarbete med sovjetblocket. Det är till och med sant att man under en lång period tillämpade många sovjetinspirerade metoder i den ekonomiska planeringen. Men detta samarbete och dessa metodkopieringar (som kritiseras hårt i dagens Kuba) ledde aldrig till att den ursprungliga revolutionära basen och drivkraften försvann. Det är denna sanning som är så smärtsam för exilkubanerna, Urban Ahlin och George Bush.
Det sammanbrott som de tycker borde vara så självklart infinner sig inte. Landet har fått nya samarbetspartners i Venezuela, Bolivia och Ecuador. I Hela Latinamerika är det bara ett fåtal regimer, som Paraguay och Colombia, som högern kan räkna med som allierade i korståget mot Kuba.

Positivt resultat
Perioden efter östblockets fall ledde till att kubanerna tvingades att lägga om sin energianvändning och sitt jordbruk, men ur denna kris har oerhört positiva resultat rest sig. Ett ekologiskt jordbruk har sett dagens ljus och stora energibesparingar genom byte till energisparlampor och utveckling av solenergi har genomförts. Kuba intar en ledarposition i kampen för en hållbar utveckling. När det gäller den internationella solidariteten med sjukvårdhjälp och annat socialt stöd till andra fattiga länder är Kuba enastående.
Visst finns det och har funnits problem med byråkrati och maktmissbruk. Men utvecklingen har inte blivit den som i Östeuropa, där en privilegierad byråkrati de facto blev det härskande skiktet. Den kubanska politiken visar att det är arbetarnas intressen som gäller.
Imperialismen ställer stora förhoppningar på att den dag Fidel inte finns längre ska andra krafter kunna ta över. Krafter som man ska kunna pressa. Naturligtvis kan en byråkratisering och en framväxt av ett privilegierat skikt som till exempel skulle kunna bli en drivkraft för en utveckling liknande den i Kina inte uteslutas. Men det finns som tur är inget som idag pekar på det. Kuba håller på att bryta sin isolering. Erfarenheterna från den östeuropeiska stalinismen diskuteras.
Fidel Castro har redan idag en ny roll. Med sina artiklar och diskussionsinlägg om allt från miljöfrågan till hur kubanerna förhindrade ett attentat på president Reagan (!) spelar han idag en roll som debattör, inspiratör och ideologisk mentor. Kuba är ett genomorganiserat samhälle, inte en personlig diktatur, som högern försöker slå i oss. Arbetarklassen är välorganiserad.
Men det handlar om en kämpande arbetardemokrati. Kuba är under hot: USA har deklarerat sin målsättning att störta regimen. En koordinatör, Caleb McCarthy, är redan utsedd som ska hålla i övergången till kapitalism. Metoderna för att säkra ”övergången” finns på papper.

Den del av vänstern som idag tvår sina händer och tar avstånd från den kubanska revolutionen kan alltså inte peka på någon negativ utveckling. Deras distansering har helt andra orsaker, behovet av att bli rumsrena i de salonger de trängtar till. Har man dessutom gett upp alla visioner av en socialism värt namnet (som faktiskt överför produktionsmedlen i de arbetandes händer) så blir den kubanska revolutionen ett bondeoffer man har råd med.
För de utsugna i Latinamerika och hela tredje världen ter sig frågan på ett annat sätt.
...tillbaka.