I sin nyutgivna bok Chockterapin beskriver den kanadensiska författarinnan Naomi Klein på ett förtjänstfullt sätt hur den nyliberala politiken inleds dagarna efter militärkuppen i Chile 11 september 1973. Med ekonomen Milton Friedman som gudfader får ”The Chicagoboys” fritt fram att påbörja ett fullskaligt, nationellt experiment med miljoner förtryckta människor som ofrivilliga försökspersoner. Hon framhåller hur fängslandena, morden och tortyren i Villa Grimaldi och andra koncentrationsläger var en förutsättning för denna kapitalistiska politik. En politik som sedan fortsatte i Argentina, Bolivia, Uruguay…
Men den politiken har utmanats och försvagats kraftigt de senaste åren, skriver Rolf Bergkvist.

1980- och 90-talen innebar en massiv kapitalistisk offensiv mot arbetarklassen på global nivå. Runt hela Latinamerika deltog den lokala kapitalistklassen aktivt i denna offensiv. Internationella finansinstitutioner utnämnde några av regionens regeringar till mönsterelever för den nyliberala politik, som de ansåg borde föras över hela världen.
Men resultatet blev inte bara kraftigt ökad arbetslöshet, fattigdom och social nöd för majoriteten av befolkningen. Den medförde samtidigt problem för de ekonomiska makthavarna. Vitala ekonomiska sektorer övertogs av nordamerikanska och västeuropeiska storbolag. Och avregleringarna bidrog till en förlust av konkurrenskraft på världsmarknaden. Den finansiella krisen under 1990-talets sista år (och den utbredda korruptionen på toppnivå) ledde till att den politiska trovärdigheten för kapitalisternas nyliberala politiker var helt förbrukad, och de kom att förlora sin direkta kontroll över flera regeringar. Idag befinner sig det nyliberala projektet i kris på stora delar av kontinenten.

Motstridiga tendenser
För närvarande har vi två motstridiga tendenser. Å ena sidan har vi USA och EU som försöker sluta frihandelsavtal med länderna i regionen, som är förmånliga för de kapitalistiska storföretagen på norra halvklotet. Detta är en uppföljning av de tidigare privatiseringarna. Samtidigt fortsätter den gamla vanliga värdeöverföringen till USA och EU: genom betalningar av utlandsskulden, vinsthemtagningar till moderbolagen och ren kapitalflykt.

Å andra sidan har de otaliga folkliga protesterna och upproren mot nyliberalismen de senaste tio åren övergått i val av regeringar, som – i olika hög grad – uttalat sig mot den trettio år gamla politiken. Gemensamt för dessa regeringar är att de använder en del av de ökade ekonomiska marginalerna, som den internationella högkonjunkturen och den stora efterfrågan på mineraler, jordbruksprodukter och andra råvaror medfört, till sociala nödhjälpsprogram för att mildra konsekvenserna av den tidigare politiken. Mest omfattande har de varit i Venezuela, Brasilien och Argentina. Men även i Bolivia, Ecuador, Nicaragua och Uruguay har liknande program inletts. I Venezuela, Bolivia och Ecuador har samtidigt – med val av konstituerande församlingar – en process inletts för att demokratisera ländernas grundlag.

Återtar nationell kontroll
Den folkliga kampen har också öppnat för ett större brott med de imperialistiska staterna. Några av regeringarna har börjat återta den nationella kontrollen av naturresurser som sålts ut och ifrågasätter USA:s strategiska projekt för området. Frihandelsavtalet ALCA – som USA:s regering försökte driva genom – stoppades i november 2005. Det ”bolivarianska alternativet för Latinamerika” (ALBA) – med Venezuela, Kuba, Bolivia och Nicaragua som medlemmar och Ecuador som observatör – har lanserats som ett alternativt, solidariskt handels- och utvecklingsprojekt. Till det ska läggas den nya bank – Banco del Sur – som ska starta sin verksamhet i slutet av det här året med bland andra Venezuela, Argentina, Brasilien, Ecuador, Bolivia, som initiativtagare. Regeringarna i Venezuela, Ecuador och Bolivia har även gått mot den ensidiga militaristiska lösningen i Colombia – Plan Colombia – som USA försökt genomföra.

De folkliga protester som skapat dessa nya styrkeförhållanden – både inom länderna och i förhållande till de imperialistiska staterna – har varit ojämn och gett olika resultat. I Bolivia, Ecuador, Venezuela och Argentina har regeringar avsatts och massmobiliseringarna tvingat fram nya regeringar som i ord och handling agerat mot imperialismen och delar av den egna kapitalistklassen. I Brasilien och Uruguay har ett utbrett missnöje resulterat i valsegrar för ”vänsterregeringar” som i stora drag fortsatt den tidigare förda ekonomiska politiken, och som aktivt försöker upprätthålla ”affärsmässiga” relationer med USA (genom nya handelsavtal), men lagt till sociala nödhjälpsprogram.

Den gemensamma nämnaren för den kamp som förts är att den organiserats av de som drabbats brutalast av den nyliberala politiken. Däremot är det skillnader på vilka dessa grupper är. I Bolivia, Ecuador och till viss del Mexiko, är det ursprungsfolkens organisationer som varit motorn i de uppror som genomförts. I Brasilien, Peru och Paraguay är det snarare bondeorganisationer som gått i spetsen. I Argentina och Uruguay har det varit, dels fackligt organiserade arbetare och/eller arbetslösa som stått för protesterna. Längre norrut, i Centralamerika, Karibien och Venezuela, har det varit de fattiga i städernas ”informella sektor” som utgjort kärnan i proteströrelserna.
Trots skillnaderna finns det en gemensam trend: de traditionella fackliga organisationerna inom industrin har spelat en betydligt mindre roll än tidigare. Den rollen har istället övertagits av nya sociala rörelser som arbetslöshetsorganisationer (piqueteros i Argentina) eller kvartersorganisationer (i Venezuelas barrios liksom Bolivianska El Alto) och ursprungsfolkens organisationer. Skillnaderna återspeglar en del av den förändrade sociala struktur 25 år av nyliberalism medfört.
I de länder där folkliga uppror avsatt nyliberala regimer går utvecklingen lite skilda vägar.

Uppsplittrad vänster
I Argentina har kapitalistklassen genom Peronistpartiet, Partido Justicialista, återupprättat den gamla, borgerliga ordningen. En uppsplittrad vänster präglad av organisatorisk sekterism har inte lyckats behålla det stöd, som fanns för en grundläggande samhällsförändring under 2001 och 2002. I stället har presidenten, Néstor Kirchner, med omfattande nödhjälpsprogram, omförhandling av (den obetalbara) utlandsskulden (plus skarp kritik av Internationella valutafonden) och genom att ställa tidigare militära mördare inför rätta vunnit ett brett stöd bland de fattiga som var motorn i upproret 2001-2002.

Den medelklass som i slutet av 2001 – då deras besparingar var inlåsta på bankerna – deltog i protesterna med egna kastrull-demonstrationer har de senaste åren politiskt gått högerut. Segern för affärsmannen Mauricio Macri i borgmästarvalet 24 juni i staden Buenos Aires uttryckte denna förändring. Macri står långt ut till höger och vann med stöd från medelklassen. Segern i presidentvalet för Cristina Fernandez de Kirchner i oktober underströk det än mer. Hennes seger vanns i förortsortsområdena och i de fattiga nordöstra och nordvästra delarna av landet. I de stora städernas medelklasskvarter fick hon ingen majoritet.

I Bolivia har läget ytterligare polariserats. Jordägarna och kapitalisterna – med geografisk bas i Santa Cruz, Tarija, Pando och Beni – försöker återta det politiska initiativet genom att kräva autonomi för de delar av landet de kontrollerar samt konsekvent blockera arbetet i den konstituerande församlingen. I början av november hade inte en enda paragraf i förslaget till ny konstitution diskuterats klart. Med syfte att skapa splittring föreslog högeroppositionen i juli att landets huvudstad ska bli Sucre i stället för nuvarande La Paz. Förslaget möttes av en massmobilisering i La Paz den 20 juli där en miljon människor samlades till ett öppet stormöte för att avvisa förslaget. Mötet krävde samtidigt att sabotagen mot den konstituerande församlingen måste upphöra.

Militärkupp inte sannolik
I det spända läge som råder kan en militärkupp inte uteslutas. Men med tanke på den fortsatt höga nivån av folklig mobilisering och det faktum att jordägarhögern i Santa Cruz ännu saknar direkt kontroll över militärledningen är det inte det mest sannolika de närmaste månaderna. Snarare verkar USA:s regering för tillfället satsa på att med fortsatt ekonomiskt stöd till högerpartierna och deras utomparlamentariska aktioner underminera regeringen och demoralisera den folkmajoritet som har röstat för en grundläggande förändring i landet.

I Ecuador har president Rafael Correa vunnit fyra valsegrar inom mindre än ett år. De första kom i slutet av 2006 då han segrade i presidentvalets två omgångar. Sedan följde en folkomröstning om en konstituerande församling 15 april i år. Den vanns med 81 procent av rösterna och rekordhögt deltagande. Och därefter valen till den konstituerande församlingen där hans Movimiento País vann 70 procent av rösterna och 80 delegater av församlingens totalt 130. Andra sidan av resultatet är att de traditionella borgerliga partierna, trots massiv uppbackning i TV och tidningar – som bland annat betecknat Correa som ett ”kommunistiskt hot” – helt förlorade sitt inflytande.
Bakom segern ligger en rad åtgärder som gynnat den fattiga majoriteten i landet. Nödhjälpen till de mest fattiga har fördubblats från motsvarande 15 dollar per månad till 30, småföretagare och bönder har fått tillgång till billiga lån, eltarifferna har sänkts, skolmaterialet i de offentliga skolorna har blivit gratis.

Venezuela 1989
Det första större upproret mot den nyliberala politiken genomfördes i Venezuela i början av 1989. Kanske är det detta ”försprång” som bidragit till att den förda politiken de senaste fem åren – efter att ett nytt folkligt uppror avsatt en USA-stödd, kuppregim i april 2002 – har varit radikalare än i grannländerna. Med start i sociala reformer inom skola, vård, omsorg har den ”bolivarianska revolutionen” (för att använda Hugo Chávez beteckning) gått vidare med nationalisering av oljetillgångar, tele- och elförsörjning. I början av december är en folkomröstning planerad om en reformering av landets grundlag, som ska göra en mer direkt folklig makt möjlig på det lokala planet. Det uttalade perspektivet för de förändringar som pågår är ett demokratiskt, socialistiskt samhälle.

Det går inte att förutsäga hur omfattande förändringarna kommer att bli. Men även om det inte i något land – ännu – handlar om grundläggande förändringar av samhället, visar de påbörjade nationaliseringarna av naturtillgångarna, de sociala reformerna och den demokratisering som inletts på ett viktigt faktum. För den stora folkmajoriteten har det varit lönsamt att våga kämpa mot den nyliberala politiken!
Bara på det sättet har förändringarna blivit möjliga och nya framtidsperspektiv öppnats.
...tillbaka.