Pakistan har gett stora rubriker världen över de senaste veckorna. Massfängslanden under ett stenhårt undantagstillstånd har drabbat tusentals protesterande. Men, skriver Farooq Sulehria, den andra sidan av myntet är den våg av protester mot regimen som bara växer sig starkare.

Åtlöje och föremål för skämt. Det är vad Pakistans general Musharraf har blivit. Ett citat, från en ny krönika skriven av journalisten Muhammad Hanif, räcker för att illustrera detta: ”Musharraf förtjänar vår sympati. Inte för att han har tvingats att utföra en kupp mot sin egen regim, inte för att hans trupper kidnappas i dröser av pakistanska talibaner och sedan får 500 rupier för gott uppförande, inte för att han själv har blivit fånge i sitt arméhus och inte ens kan slinka ut för en kopp kaffe och paan som han brukade, utan för att han totalt förlorat greppet om grammatiken”.

Medan världens media fortsätter att göra rubriker av Pakistan, så är den verkliga sinnesstämningen i landet ofta frånvarande i mediarapporterna. Ayaz Mirm, en välkänd krönikör, reflekterar över den sinnestämningen på ett briljant sätt: ”Det fanns en tid då Pakistan hade få människor att vara stolt över. Nu när det är så många, en hel rad av män med integritet och principer som vi kan se upp till, har det blivit svårt att räkna dem. Det har aldrig varit mer sant att det mörkaste moln kan ha en silverkant. Det här är kanske ett dystert ögonblick i vår historia – kanske till och med det dystraste – men det har lockat fram något av det bästa i den pakistanska nationen.”

Studenter protesterar
För första gången på tjugo år visar studentrörelsen sina muskler. En demonstration på 5 000 personer den 16 november vid landets största campus, Punjabs universitet, mot islamister och militärregimen kom som en av de trevligaste överraskningarna. ”Studentmakten reser sig ur slummern”, hade den ledande dagstidningen The News som rubrik.
Alla domstolsprocesser i hela Pakistan har avstannat. Regimen kan inte hitta tillräckligt med domare att arbeta vid högre domstolar, och advokater närvarar inte i de domstolssalar där domare som stöder Musharraf har tagit över ansvaret. De trotsiga domarna (som alla sitter i husarrest) har fått sina hem översvämmade med blomsterbuketter som skickats av vanliga medborgare för att visa respekt och solidaritet.
Det är intressant att det är medelklassen i storstäderna som slåss mot regimen, medan de flesta studentaktivister tillhör privata elituniversitet. Dessa studenter är delvis influerade av professorer med vänsteråsikter.
Journalisterna protesterar dagligen då de Dubai-baserade pakistanska kanalerna Geo och ARY tvingades att avbryta sina sändningar av Dubais regering förra fredagen. Geo, som tillhör landets största mediamonopol Jang, har anklagat den pakistanska regeringen för att sätta press på Dubai att avbryta sändningarna. Men några andra nyhetskanaler har återupptagit sina sändningar (mot löfte att inte visa en del populära pratshower).
Och, också för första gången på tjugo år, har den pakistanska diasporan som spritts över västra Europa och Nordamerika dagligen protesterat sedan undantagstillståndet infördes, från Stockholm till London och från Toronto till New York.

Förvånande opposition
Den mest förvånande oppositionen till militärregimen kom från den före detta premiärministern och ordförande för PPP, Pakistan Peoples Party, Benazir Bhutto. Hennes oheliga allians med Musharraf har splittrats under pressen från den växande rörelsen. Till att börja med: undantagstillståndet är så impopulärt att Benazir Bhutto öppet har gått emot militärregimen. Och efter införandet av undantagstillståndet fruktar hon att regimen kanske inte kommer att dela makten med henne trots allt, eftersom USA inte ger upp Musharraf.
Benazir Bhuttos långa marsch från Lahore till Islamabad den 13 november blev ingen succé eftersom hon själv sattes under husarrest i början av marschen, som planerades att ta fem dagar, medan ytterligare 5 000 PPP-aktivister runt om i landet fängslades.
I ljuset av hennes senaste affärer med Musharraf ser många hennes opposition som opålitlig. Men hur det än ligger till med hennes uppriktighet vad gäller opposition mot regimen, har hennes krigsförklaring mot Musharraf ändå isolerat regimen ytterligare.
Med Musharrafs isolering i bakgrunden och i ett försök att stoppa en trolig massrörelse, har Vita Huset skickat vice statssekreteraren John Negroponte till Pakistan. Han är den högste USA-representanten att träffa general Musharraf sedan undantagstillståndet infördes den 3 november. Negroponte, som fortfarande befann sig i Pakistan när han presenterade sin rapport, sade att han uppmanat Musharraf att hålla sig till sitt löfte att avgå som ledare för armén, och uppmanat honom att frige politiska fångar.

Värdefull allierad
Men den amerikanska envoyén prisade också Musharraf som en högt värderad allierad i kriget mot terrorn och välkomnade hans löfte att hålla val den 9 januari. För att hålla dessa val har Musharraf upplöst parlamentet eftersom det avslutat sin femårsperiod, och tillsatt en provisorisk regering. Ironiskt nog är upplösningen av parlamentet hans enda grundlagsvänliga akt på åtta år. Oppositionen har avvisat den provisoriska regeringen eftersom en sådan borde vara opartisk för att kunna hålla ett fritt och rättvist val. Men den provisoriska regeringen är full med militärvänliga ministrar. Även om oppositionen inte har kungjort en bojkott än, så är det mest troliga att de kommer att bojkotta valprocessen, om regimen överlever fram till januari.
Under tiden är situationen mycket instabil. ”Hans dagar är räknade”, är den vanligaste kommentaren i Pakistan nuförtiden, eftersom många tevekanaler fortfarande är nedstängda, polisen fortsätter att jaga aktivister, utländska journalister avvisas och ekonomin dyker nedåt, medan talibanerna fortsätter att överta stad efter stad i nordvästra Pakistan.

Översättning: Linn Hjort
...tillbaka.