Tisdag 20 november uppstod kaos i Paris transportnät.
Det skulle bli den dag då den franska strejkrörelsen verkligen tog fart. Då skulle järnvägsstrejken, som pågått en vecka, sammanfalla med de offentliganställdas strejkdag.
Men strejkrörelsen höll på att ebba ut, förklarade media, och fransmännen stödde den allt mindre.

Men de järnvägsanställdas stormöten på måndagen var större än fredagens, och alla beslöt att fortsätta strejken i 24 timmar, både i parisområdet och i hela landet. I en bransch där tio procent är fackligt anslutna är det stormötena som avgör vad som ska ske, inte de fackliga ledningarna.
De flesta ville ha den gemensamma aktionsdagen med de offentliganställda (posten, lärarna etc) som strejkade för ”lönerna, jobben och offentlig service”. Regeringen vägrar att höja lönerna och dra tillbaka förslaget om att 23 000 jobb ska försvinna i budgeten för 2008. De offentliganställda kräver också förhandlingar om den krympande köpkraften.

Splittring kring strejken
Facken har splittrats kring strejken. Järnvägarna inom CGT tänker skicka en delegation till de offentliganställdas demonstration ”för att visa sin respekt”, medan CFDT är emot detta. Generalsekreteraren François Chérèque anser att de mer radikala facken vill ”ha en politisk rörelse”.
Den stora frågan för järnvägarna är att deras pensionsvillkor ska försämras. Det kommer att krävas 40 års tjänst för full pension i stället för 37,5. Som läget är nu betalar de högre avgifter och får ut mindre pension för att kunna gå i pension tidigare.
Socialistpartiet anser att 40 år är rimligt, det alltmer krympande kommunistpartiet stöder det nuvarande systemet, och Olivier Besancenot från LCR, Ligue Communiste Rèvolutionnaire förklarar att partiet kämpar för 37,5 år för alla med full pension beräknad på de tio bästa åren, och pensionsålder från 60 år.
President Nicolas Sarkozy, som nyss har höjt sin egen lön med 172 procent, är visserligen skakad men tänker hålla emot i det längsta.
...tillbaka.