Andreas Malm, författare och journalist som bland annat skriver i Arbetaren och Dagens Nyheter, har just gett ut en ny bok “Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent” på Atlas förlag.
Den handlar om jordens allt varmare klimat och den akuta faran planeten svävar i.

Det är första recensionsdagen för boken och jag frågar som man gör när nån spränger målsnöret i ett viktigt lopp:

Hur känns det?
– Jo, bra, säger Andreas Malm som just idag blir recenserad i Expressen, Aftonbladet och Dagens Nyheter.
Fast han har bara läst två av dem. Jag har läst alla tre på morgonen innan jag rusar iväg för att träffa Andreas Malm. Han sneglar lite på den han inte läst, men bryr sig inte om att läsa igenom den just nu.
Frågan är faktiskt inte så märklig. Det är inte vilka recensioner som helst. I Dagens Nyheter skriver Sverker Sörlin att ”denna bok är en sensation”… ”en välsignelse för den sega genre som kallas populärvetenskap, som den i ett enda slag förnyats på svenska”. ”Det är fullkomligt lysande.” ”… skrivit en apokalyps, sju resor värre än Rachel Carsons blida varning”. (Rachel Carson kom 1962 med Tyst vår som bland annat ledde till förbud mot insektsgiftet DDT, och blev en sorts avspark för miljörörelsen.)
Nils Schwartz i Expressen: ”Andreas Malm har, blott 30 år gammal, skrivit en av de mest imponerande populärvetenskapliga böcker jag läst.” Men trots all saklighet tror Schwartz att Malm ”ändå kommer att avfärdas som antikapitalistisk domedagsprofet… kommer att uppfattas som marxismens och den dialektiska materialismens sista suck…”.
Lisa Gålmark i Aftonbladet drar in genusperspektivet – är det en manlig värld som både krossar planeten och ska rädda den? Hon klagar på att Malm inte är tillräckligt maktkritisk, men fortsätter ändå: ”I Malms storslagna bok ligger världen alltjämt i den patriarkala kulturens händer.” ”Ett mäktigt arbete, samtidigt gåtfullt.”
Storslagen. Mest imponerande. Lysande. Mäktigt.
Andreas Malm har gett ut några böcker tidigare: Bulldozers mot ett folk, som handlar om ockupationen av Palestina, När kapitalet tar till vapen, om vår tids imperialism och tillsammans med Shora Esmailian Sprängkraft i Iran – arbetarkamp och krigshot, om Irans rätt till kärnvapen. Alla har väckt uppmärksamhet och debatt. Det kommer den här nya boken också att göra.

Efter de här ämnena, hur kommer det sig att du började med klimatfrågan?
– Det kändes rätt naturligt. Palestinafrågan ledde över till Irakkriget, som i sin tur ledde över till oljan, och oljan ledde in i klimatfrågorna.

Var du insatt i ämnet sen tidigare?
– Nej, jag har ingen naturvetenskaplig bakgrund. På universitetet läste jag ekonomisk historia.
– Men det räckte med att börja smutta på ämnet, jag fastnade. Dessutom blev det en nyckel för mig att det fanns en marxistisk tankelinje inom naturvetenskapen. Det var kul att upptäcka en annan bild än den klassiska teorin.
Det var fascinerande att läsa naturvetenskapliga tidskrifter när jag väl hade satt mig in i ämnet. Det hela blev som en bildningsresa.

Den som börjar läsa den här boken riskerar att komma på avvägar direkt. Läsaren har smältande polarisar, katastrofala översvämningar och mördande torka i huvudet.
Men förs rakt in i solen. Och i hur livet uppstod på planeten för ett antal miljarder år sedan.
Vad är liv, frågar Andreas Malm. Frågan är helt avgörande för att vi ska kunna begripa hur naturen fungerar anser han, och presenterar läsaren för blågrönalgerna (som förstås inte är några alger, de är cyanobakterier) som dominerade planeten under fem sjättedelar av livets historia. Och gjorde de avgörande uppfinningarna som är orsaken till att vi sitter här idag. Fotosyntesen, att skapa sin egen mat ur vatten, luft och solens ljus, det var deras uppfinning, den största sedan livets uppkomst. Encelliga bakterier som inte ens hade en cellkärna men som i skimrande mattor kan synas från rymden. De är med oss än idag, som tur är.
En av trådarna i boken handlar om hur livet – blågrönalgerna – inte bara skapade sin egen näring utan också formade sin omgivning, biosfären. Fyllde atmosfären med syre, skapade ozonlagret och räddade vattnet kvar på planeten. Utan vatten och syre skulle vi inte vara här, och vid det här laget har läsaren tappat tråden – vad hände med klimatet? – och grubblar över vad livet är och hur det omskapade planeten, levande och icke levande materia i en obrytbar enhet med kretslopp som obönhörligt hänger ihop.
Och här skriver Andreas Malm så poetiskt att läsaren riskerar att glömma vad den här boken egentligen skulle handla om, och börjar i stället fundera på vad som skiljer liv från död materia – eller finns det ingen död materia?
Jag försöker förklara detta för författaren:

När jag började läsa boken tappade jag faktiskt tråden helt och började tänka på helt andra saker än klimatet…
Andreas Malm ger upp ett gapskratt:
– Det är du inte ensam om!

Uppenbarligen pågår en studiecirkel med deltagare som precis som jag irrar omkring i tankegångarna…
Det finns nämligen andra trådar (jag hoppar över de allra flesta här) – när Andreas Malm sätter igång med Descartes och det mekaniska tänkandet med lineära orsakssammanhang inom den europeiska naturvetenskapen, och drar in Hegel och Engels och det dialektiska tänkandet, då irrar läsaren bort sig igen och grubblar över vetenskapsteori och om det är föråldrade och odialektiska vetenskapsteorier som kommer att ta livet av planeten…
Men för det första är det absolut roligt att föras på villovägar och luras att tänka på en massa saker.
För det andra finns det inga tanketrådar som ligger där av en slump. Allt faller på plats så småningom i Andreas Malms vackert uppbyggda verk, och förklaringen till varför vi ögonblickligen måste sluta bränna upp fossila bränslen blir logisk och mer fasansfull än man kan fatta. Läs inte den här boken sent på kvällen innan du somnar. För du somnar inte.

Men visst slutar den här boken lite abrupt? Läsaren får en känsla av att det krävs mera?
– Självklart. Det skulle bli en bok, men nu blir det tre. Nästa kommer att handla om de fossila bränslena och vår ekonomi och den tredje kommer att ge förslag till lösningar.

Just det. Vad kan vi göra?
– Det första är att sätta stopp för projekt som spottar ur mer koldioxid i atmosfären, till exempel Luftfartsverkets kontrakt på att hyra Bromma flygplats av Stockholms stad.
– Vi kan införa ransonering av utsläppsrättigheter. Det finns ett förslag från 90-talet som går ut på minskning och utjämning (contraction/convergence), det betyder att alla länder får en kvot för koldioxidutsläpp som motsvarar befolkningsantalet. Burkina Faso som ligger på plats 195 gör till exempel inte av med alla sina utsläpp, USA spränger sin kvot, och då får USA gå till Burkina Faso och köpa loss extra kvoter. Det betyder förstås överföring av kapital. Sedan är det tänkt att kvoterna minskar med tiden.

Men det blir väl inte lätt. Nog finns det motkrafter?
– Visst. Det handlar om klasskamp. Vissa skikt vill behålla utsläppen som de är. Svenskt Näringsliv vill till exempel inte ha några restriktioner. Och vi måste erkänna att den här motsättningen finns.

Hallå statsmakterna! Var det inte moderaterna som älskar kulturen?
Hur skulle det vara att ge Andreas Malm pengar, ett par års ledigt och uppdraget att skriva en underbar serie läroböcker för skolan?
Asch, drömmar. Men just den som kan skriva poetiskt och spännande om när livet vaknar och om storverk som utförs av encelliga varelser som vi fortfarande lever av, om oerhörda skred och skiften och språng under miljarder år, om otroliga katastrofer under årmiljardernas lopp och hur de kunde ske, och hur vår egen katastrof kan komma att ske, just han borde få det uppdraget.
Selma Lagerlöf fick skriva Nils Holgersons underbara resa som lärobok i geografi åt de små svenska folkskolebarnen. Det hade vi råd med år 1906. Sen fick hon förstås Nobelpriset och Nils Holgersson översattes till mängder av språk.
Läs den här boken. Men läs den långsamt. Inte som jag, fortare än fort, eftersom jag måste hinna klart till intervjun med författaren. Fundera över saker och ting … livet… vetenskapsteorier… spiraler… språng och skred och plötsliga omvälvningar, hur det kommer sig att vi överhuvud taget finns, överlevde, hade chansen att existera, det var absolut inte självklart enligt denna bok. Och där tror jag Andreas Malm har rätt. Vi hade tur helt enkelt. Kunde lika gärna höra till det som aldrig kom att finnas till. Märkligt. Kommer vi att snabbt som ögat ta livet av oss och allt som finns?
Detta borde grundskolebarnen få veta.

Andreas Malms bok kommer att recenseras i tidskriften Röda Rummet längre fram.
...tillbaka.