Internationalen: KUNSKAP, KÄRLEK & KAMP

– Det kom ett brev och vi fick panik: Elias ska avvisas. Hans tillfälliga uppehållstillstånd har gått ut. Det var så det började.
Det säger Catarina Lindgren, en av de Skellefteåbor som engagerat sig i några avvisningshotade afghanska ungdomars framtid och öde.

Skellefteå är en kommun i Västerbotten. Sedan flera månader har skolungdomar, klasskamrater, lärare, politiska partier engagerat sig i fallet med ett tjugotal avvisningshotade afghanska ungdomar, som alla är mellan 18 och 25 år. Elva av dem har fått avslag på sina tillfälliga uppehållstillstånd, några har gått under jorden och jagas nu av myndigheterna för att förpassas tillbaka till Afghanistan. Tio väntar fortfarande på svar från Migrationsverket om deras uppehållstillstånd ska förlängas eller inte.

Stolta Skellefteåbor
Catarina Lindgren är styrelsemedlem i Skelleftebor mot inhumana avvisningar och en av många Skellefteåbor som gjort de afghanska ungdomarnas sak till sin.
– Skellefteå kommun har sedan lång tid haft ett bra arbete med att ta emot flyktingar. Stort arbete har lagts ner av många för att integrera dessa människor i samhället. Vi har varit stolta över att kunna ta emot dem, och gudarna ska veta att de behövs eftersom vår bygd – liksom många andra norrlandskommuner – har varit utsatt för en avfolkningspolitik där folk flyttar till storstäderna i över 30 år, säger hon.
Själv arbetar Catarina Lindgren för kommunen och är indragen i ett projekt som kallas 18+, där flyktingungdomar får hjälp och stöd.
– En av dem som jag arbetat med heter Elias. Han har varit fyra år i Sverige. Han talar lika bra svenska som du och jag och har bara två terminer kvar tills att han är utbildad undersköterska. Han har aldrig tagit emot ett bidrag utan har velat klara sig själv, säger hon.
– Elias är acklimatiserad och integrerad i det svenska samhället. Men så för några månader kom ett brev från Migrationsverket som säger att Elias tillfälliga uppehållstillstånd har gått ut, och han avvisas till krigets Afghanistan.

Hjälten tvingas under jorden
Catarina Lindgren säger att för henne är Elias en hjälte. Han har ställt upp med sitt namn och sin bild i pressen bara för att det är lättare att få folk att engagera sig för någon som har ett ansikte.
– Han har fått betala priset fullt ut för detta. Nu vågar han inte gå ut, han har gått under jorden. Alla här vet vem han är och det kan alltid finnas någon som tipsar myndigheterna, eftersom han är efterlyst av polisen, så att avvisningen kan träda i kraft.
Aktionerna för Elias och de övriga afghanska ungdomarna startade i augusti. Opinionsmöten hålls på lördagar på torget, det pågår arbete med att överklaga till Migrationsverket, och möten hålls på gymnasieskolor.
– Mottagandet av vårt arbete har varit gott, väldigt gott här i Skellefteå och nu har vi äntligen genom Fristadsfonden fått tag i en advokat, säger Catarina Lindgren, som inte är nådig i sin kritik av Migrationsverkets handläggning.

– Det verkar inte som om de bryr sig. All dokumentation möts av samma korta svar: det tillfälliga uppehållstillståndet har upphört. Det verkar inte ens som om de läser våra papper. Och hur de kommit fram till att det inte råder något krig i Afghanistan och att det är fritt fram för avvisningar är helt obegripligt!
– Går man in på UD:s hemsida så avråder de människor från att åka dit för att säkerhetsläget är så spänt. Migrationsverkets egna sakkunniga besöker inte landet, utan väljer av säkerhetsskäl att stanna i Indien.
– Det är en slags häxjakt som pågår. Bevisbördan verkar ligga på Elias och hans kamrater – att åka tillbaka, kanske bli mördade och först då få veta att det visst inte var ofarligt att vistas i Afghanistan. Och först när det är för sent beviljas uppehållstillstånd.
Catarina Lindgren avslutar samtalet med att berätta att för någon vecka sedan var utrikesminister Carl Bildt på teve och lät meddela att de som frivilligt åkte tillbaka till Afghanistan skulle få ett etableringsstöd på 20 000 kronor.
– Han kan ta de där 20 000 och åka dit själv. Man blir så förtvivlad så man inte hittar ord…

Issa Babor vädjar:

Nedan följer en del av en vädjan från en av de afghanska flyktingarna i Skellefteå:

Vi är krigets generation. Vi är födda i krig, vi lever i krig och försöker undkomma bombningar och dödsskjutningar.
Våra första minnen i livet är att lämna våra nära och kära, vårt hem och vårt fosterland. När vi blir stora fortsätter den sorgliga historien.
Vi försöker hitta ett hörn i världen där vi kan känna oss trygga, där vi kan leva som en människa. För att hitta detta hörn riskerar vi våra liv…
Vi har gått tusentals kilometer, blivit diskriminerade, förlorat vår integritet för att försöka förklara för er – det pågår ett krig i vårat land! Mänskliga rättigheter förolämpas, människor dödas och förnedras. Vi försöker förklara för er att kriminalitet och gisslantagningar hör till vardagen i Afghanistan och att våra liv är i fara…
Här i Skellefteå har vi med hjälp av Skellefteåbor räckt upp våra händer och bett invånare i samhället att hjälpa oss att stanna tills kriget är slut i vårt land. Låt oss studera och jobba till vårt hemland blivit lugnare. Låt oss lära från er så att vi i framtiden kan ge tillbaka…
Vi har bett om hjälp många gånger och ber om hjälp en gång till att stödja oss med kamp mot inhumana avvisningar.

Mer information om kampen för Elias och de andra afghanska
ungdomarna återfinns på: http://smia.wordpress.com/
...tillbaka.