SVT:s nyproducerade dramaserie Upp till kamp lyckades piska upp ett intresse redan innan den började sändas. Många undrade vilken sorts bild den svartvita skildringen av ungdomarna i 60- och 70-talets Göteborg skulle förmedla.
Nu har tre av fyra avsnitt sänds och kommentarerna haglar över serien. Göte Kildén som själv var ung och aktiv i Göteborg under den här tiden, ger sin tolkning.

Så här när tre av fyra avnitt visats, av Peter Birros och Mikael Marcimains dramaserie om sextio- och sjuttiotalets ungdomsrevolt, är det framförallt Lena Selanders scenografi som riktigt rycker tag i mig. Eftersom fonden i det sex timmar långa dramat är det Göteborg, där jag själv dansade och demonstrerade under dessa år, så finns här mängder av bilder, som för mig oerhört starkt minner om människor, händelser, stämningar, dofter och lukter, minnen som därför likt glada höstlöv kommer att virvla runt i huvudet.
Regissören Marcimain har sagt att Birros mantra hela tiden var att karaktärerna skulle stå i centrum. Så har det också blivit. Sverrir Gudnassons gestaltning av Tommy gör honom till en given långkörare i den svenska filmvärlden. Tv-serien Upp till kamp är helt enkelt en kärleksfilm med fina tidsbilder och en makalös scenografi. Om rekvisitan är fantastisk så kan en del fraser och kroppsspråk ibland kännas fel. När Tommy ger Rebecka en komplimang för att hon ser vacker ut, svarar hon ”tack”. Men sent sextiotal skulle hon nog snarare sagt att hon såg ”hemsk ut” eller något i den vägen. I en annan scen får vi se hur två ungdomar kramas och kysser på kind när de träffas. En helt sentida import. Då sa man helt enkelt ”hej” och höll ett bra fysiskt avstånd. Greppet med att inleda varje avsnitt med klipp från Breaking news i gamla journalfilmer är bra och ger oss som tittare en snabb ingång till den politiska hettan under dessa år.
Men idén om att låta hela två timmar rulla fram i svartvitt var nog förflugen. Förmodligen tappar man stora tittargrupper av ungdomar som inte ser någon vits med så mycket gammal svartvit patina. Kunde inte Marcimain ha gått över till färg redan i den första kärleksscenen mellan Tommy och Rebecka?

Politiken är alltså underordnad de personliga karaktärerna och deras öden. Men visst lever den i bakgrunden och visst tar den ibland över och som så ofta i det verkliga livet kan den till och med spela huvudrollen. Här blir intrycken mer blandade och så här med tre delar bakom oss känns politiken i dramaserien som en rät, en avig och en rät…
I flera små berättelser (med några vardagsbilder som vore de klippta och inklistrade från Bo Widerbergs underbara Kvarteret Korpen) skildras den djupa generationsklyftan så här tjugofem år efter andra världskrigets slut. Framför-allt i den industrialiserade västvärlden där miljoner ungdomar fått materiella möjligheter till att leva helt andra liv än föräldragenerationen. Vi fick ett ungdomsuppror när det gällde musik, kläder och frisyrer. Bättre, och framför-allt mer tillgängliga, kondomer liksom naturligtvis p-pillret, möjliggjorde friare sexualvanor.
I det första avsnittet sammanfattas detta väl av Tommys utfall:
– Kläderna och musiken… dom förstår inte vad det står för. Men det skrämmer skiten ur dom.
– Vilka är dom?
– Alla som har kostym…

Det politiskt svaga i detta första avsnitt är att vi ges ett intryck av att den politiska revolten var sprungen ur musikrörelsen. Ägget skulle helt enkelt ha hunnit före hönan. Musikrevolten med rock’n’roll kom sin egen väg. I korsbefruktningen med sextiotalets politiska ungdomsrevolt föddes så sjuttiotalets proggmusik, eller den politiska musiken. Därför var det inte Cue Club som var redet för den nya politiska vänstern. På Cue Club var det främst opolitisk gymnasieungdom som skakade loss. Själv menar jag att det nog snarare var jazzklubb Kåken i ett gammalt rivningshus i Nordstan som på lördagskvällarna var hemmaplan för många av de ungdomar som sedan blev initiativtagare till den politiska ungdomsrevolten. Med Clarté eller Proudhon i bakfickan lyssnade man där på Landala Hot Stampers, och talade länge om Jack Kerouac, om rörelsen mot atomvapen, om Fidels Kuba och om amerikanarnas krig i Vietnam.
Med det andra avsnittet fick vi en riktigt avig historia. Jag tror inte Birro vill det, men genom att här låta narkomanen i Tommy helt ta över bekräftas en av de värsta fördomarna om den tidens ungdomsrörelser. Av avsnittets nittio spelminuter låser sig kamerorna nästan en timma på haschpipor, vinflaskor och Tommys silar. Visst tömdes det en hel del vinflaskor och många ölglas i dessa ungdomsmiljöer. Men definitivt inte så många som i dag. Nog fanns det också här och där hasch på en del privata tillställningar och en del amfetamin i rörelsens utkanter, bland nergångna hang-arounds. Ofta var det arbetarungdomar som snabbt blev pundare. Den politiska nya vänstern bekämpade däremot medvetet alla former av narkotika.
De stora hamn- och gruvstrejkerna dessa år är här lika frånvarande som drogerna är närvarande, vilket gör det fullständigt omöjligt för Birro att förklara uppkomsten av den nya politiska vänsterns organisationer. Dessutom, varför inte en spelminut om den politiska glädjen under denna tid? Den som fortfarande kan spritta i kroppen.

Det tredje avsnittet känns däremot helt rätt. Visst är det trist att mycket av den politiska inramningen görs med hjälp av r:arnas misslyckade minoritetsstrejk vid Arendalsvarvet samt demonstrationerna av deras auktoritära ledningsstrukturer och Stalinkult. Men dramafilmen bedrar inte. R:arnas inflytande i Göteborg var stort och konsekvenserna förödande.
Hur ska det gå i sista avsnittet? Med kärleken? Ska Tommy och Rebecka bli lyckliga i alla sina dar? Och hur blir det med politiken? Ska det sluta med en avig eller ännu en rät?
...tillbaka.