Genom Ingmar Bergmans död gick det svenska välfärdsamhällets störste konstnär ur tiden. Tack vare en generös kulturpolitik långt från dagens skattegnöl bidrog han mer än någon annan svensk att lyfta det konstnärliga dramat till nya, dittills oanade höjder. Som skildrare av den borgerliga kärnfamiljen har han få likar.

Sedd som en begåvning men utan formell utbildning kunde han i tjugoårsåldern på 40-talet inleda en karriär inom kommunal teaterverksamhet. Under denna period fördes en mycket expansiv kulturpolitik, skattepengarna flödade. Den unge okände Bergman ställde en rad krav för att acceptera ett erbjudande som teaterchef vid Stadsteatern i Helsingborg; ensemblen skulle bytas ut, lokalerna rusta upp, antalet premiärer skulle utökas och ett abonnemangssystem införas.
– Till min förvåning accepterade styrelsen, skriver han i självbiografiska Laterna magica.
Och under de kommande årtiondena skulle offentliga teatrar – Malmö, Göteborg, Dramaten – utgöra basen för hans konstnärliga gärning.
Anställningen som chef för Dramaten i mitten på 60-talet uppvisar stora likheter med Helsingsborgsanställningen, det visar ett samtal med dåvarande ecklesiastikministern:
– Han ville att jag skulle göra en modern teater av Dramaten... Jag påpekade att detta skulle kosta pengar. Ministern svarade att om jag bara gjorde jobbet, skulle han betala vad det kostade.
Bergman kunde därigenom höja skådespelarlönerna med fyrtio procent och införa en spelledig veckodag (som många kom att utnyttja för extrainkomster).
Inte minst skulle det dåvarande svenska TV-monopolet genom sina licenspengar komma att producera många av Ingmar Bergmans senare storverk, som Trollflöjten, Den goda viljan (manus), Scener ur ett äktenskap, Enskilda samtal…
Under många av sina mest produktiva år kunde Ingmar Bergman sålunda leda teatrar under den mörka årstiden för att ”göra en film eller två” på somrarna. En avundsvärd position, mil från dagens karga kulturvärld, som han utnyttjade sällsynt väl.
En episod med Ingrid Bergman berättar mycket om hur lite kommersiell hänsyn Ingmar Bergman tog. I en scen i filmen Höstsonaten spelar en Ingrid Bergman en konsertpianist med ryggbesvär. Regissören vet att en pianist med ryggbesvär gärna vilar ut på ett hårt golv. Världsstjärnan Ingrid Bergman skrattade:
– Jag kan väl inte spela en allvarlig scen liggande på golvet. Det blir löjligt. Publiken kommer att skratta.
Men eftersom en pianist med ryggbesvär ligger på golvet så fick Ingrid Bergman vackert lägga sig ner.

Opolitisk konstnär
Det sägs ofta att Ingmar Bergman var en opolitisk konstnär. Nationalsocialistiskt uppfostrad under tonåren blev bilderna från koncentrationslägren vid krigsslutet en chock för honom:
– Ett egendomligt beslut mognade långsamt: Aldrig mer politik! Jag borde självfallet beslutat något helt annat.
Visst är många av hans verk renons på samhällskritik, särskilt hans tidigare filmer. Ingmar Bergman gjorde ett ordentligt försök att förklara nazismens uppkomst i Ormens ägg. Men denna uttalat politiska film ser han själv, med rätta tycker jag, som ett misslyckande.
Men i samband med vänstervågen i slutet av 60-talet tycker jag mig se en förändring, mot politiken. Möjligen blev konstnären påverkad av det politiserade samhällklimat som tog fart då. Inte för att gråsossen Bergman hade några sympatier för yttersta vänstern, som han säkerligen med rätta såg som mycket skadlig för svensk kulturpolitik.
I stor utsträckning är 70- och 80-talens produktion baserade på erfarenheterna från Ingmar Bergmans egen familj. Scener ur ett äktenskap, Fanny och Alexander, Den goda viljan (manus), Söndagsbarn (manus), Enskilda samtal (manus) är alla baserade på uppväxten och den egna familjen.
Och jag väljer att se dessa filmer som politiska. Inte för att filmerna direkt skildrar någon samhällsuppfattning, utan för att han skildrar en högborgerlig kärnfamilj som tar alla myter inklusive värn av konung, Gud och fosterland på största allvar. För varje riktigt stor konstnär måste samhällsbilden helt enkelt utgöra en integrerad del av det slutliga verket.
Huvuddragen i den bergmanska familjen är mer känd än de flesta. Den väletablerade prästfamiljen som betalar ett ohyggligt pris för sin enastående förmåga att leva upp till det borgerliga samhällets alla myter.

Skildrar uppväxt
I Söndagsbarn (1990) skildrar han den enda dag i livet då han och fadern trivdes tillsammans. Slutraden är både filmisk och berättande:
– Far skjuter den havererade cykeln och Pu (Ingmar) hjälper till.
Självbiografiska Laterna magica skildrar den egna uppväxten i en fasansfull familj där faderns brutala misshandel av de båda sönerna kombineras med moderns kärlekslöshet. Att sammanfatta denna familjs förskräckliga öde inom ramen för en tidningsartikel är omöjligt. Men några korta rader dock.
Fem dagar innan modern avlider 1965 har hon och sonen ett fruktansvärt gräl då Ingmar vägrar besöka sin svårt sjuke far på sjukhuset.
Som fyraåring försöker Ingmar, i konspiration med sin åttaårige bror, strypa sin nyfödda lillasyster, men hans händer fattar grepp om babyns bröstkorg istället.
Om ett möte med den 69-årige brodern 1984:
– Han … talade om sitt hat till far och sin starka bundenhet till mor.
Om systerns böcker:
– Om jag läst henne rätt måste hennes liv ha varit ett helvete.
Jan Malmsjös rolltolkning av en fadersgestalt i Fanny och Alexander berättar något, toppen av ett isberg, om Ingmar Bergmans egen far, Erik Bergman.
1986 avslutas Laterna magica med svärföräldrarnas varning till dottern (Ingmars mamma) om hennes blivande man:
– Innan han med sitt tokiga hat funnit på någon ny galenskap.
Fem år senare, 1991, kom en bok som visade att Ingmar Bergman gett sig i kast med detta ”tokiga hat” i Den goda viljan.
– Jag vill inte påstå att jag alltid varit så noga med sanningshalten i min berättelse, skriver Ingmar Bergman i förordet till denna berättelse om den första tiden av föräldrarnas förhållande.
– Jag har skarvat, lagt till, dragit ifrån och kastat om.
Som jag ser det är det klass och klasshat som formar den unge Erik Bergman, Ingmars far. Han är uppvuxen med en fattig ensamstående mor som brutalt övergivits av rika släkten. I bokens första kapitel vädjar farfadern till Erik att besöka den döende farmodern på sjukhuset så hon kan be om förlåtelse för allt familjen åsamkat honom och hans mor. Erik, i boken kallad Henrik, betraktar sin farfar ”med lugnt och stilla förakt” och vägrar trots sin fattigdom ta emot erbjudandet om betalda präststudier:
– Hälsa den där kvinnan att hon har valt sitt liv och sin död. Min förlåtelse får hon aldrig.
– Hälsa henne att jag föraktar henne för min mors skull och för min egen skull, just som jag avskyr dig och din sorts människor. Jag ska aldrig bli som du.

Idealistisk präst
Och när gick allt åt helvete för Erik Bergman? Enligt sonen har även detta att göra med klass. I bokens nyckelscen arbetade Erik som idealistisk och nyutexaminerad präst i en liten bruksort, där han hamnar i konflikt med bruksägaren för sitt ställningstagande för arbetarna. Då övertalar hustrun honom att låta hennes rika familj skaffa honom en position i Stockholm. Erik tvekar länge och vet att hans plats och håg är bland de fattiga.
Men han ger efter och far till kungliga huvudstaden för att tjäna överklassen, ett beslut som han, enligt sonens skildring i Den goda viljan, ångrade och förbannade hela sitt liv.
Och ett beslut som, om man hårdrar det något, gör att Ingmar Bergman blir oöverträffad skildrare av hemsökelse av ”dämoner” (hans egen stavning).
För oöverträffad det är Ingmar Bergman. Och efter honom?
Bo Widerberg är död. För att fortsätta kunna filma har regissörer som Roy Andersson, Lasse Hallström och Kjell Sundvall tvingats sälja sig till Mammon. (Jag vill inte moralisera över detta, numera styr ju marknadskrafterna.)
Lukas Moodyson var den svenske filmmakare som på senare år som fick mest beröm av Ingmar Bergman. Då de tre första filmerna handlade om lesbiska tonårsflickor på vischan, ett vänsterkollektivs försök att bygga ett alternativ till kärnfamiljen och om öststatsprostitutionen finns det onekligen hopp.
Låt oss hoppas att Ingmar Bergmans omdöme står sig.
...tillbaka.