Hamnarbetarna vid Maputos hamn känner av effekterna av privatiseringar och arbetsuppgifter utlagda på entreprenad. Många olika arbetsgivare försvårar fackets arbete. Men arbetarna menar också att deras fack är tandlösa och deras representanter lätt mutas av arbetsgivarna.
Erik Helgeson, medlem i Hamnarbetarförbundets avdelning 4 i Göteborg, har träffat både arbetsgivare, fack och vanliga anställda vid hamnen.

Maputos hamn ligger inne i den vik som skär genom Moçambiques huvudstad. Hamnen utgör en brytningspunkt mellan överklassens små enklaver vid ambassadkvarteren och de vidsträckta slumområdena där hamnarbetarna lever. Längs det flera kilometer långa kajbandet är den moderna maskinparken och containerkranarna tydliga kontraster mot gamla, väderbitna magasinsbyggnader för socker, ris, frukt och annat styckegods. Det är lunchtid vid vårt besök och hamnarbetarlag i overaller med olika företagsnamn vilar i skuggorna.
Innan Moçambique vann sin självständighet från den portugisiska kolonialmakten var den här fattiga provinsen ett exportnav för de angränsande apartheidstaterna Sydafrika och Rhodesia. Efter befrielsen 1975 förändrades dock allt när landet isolerades av sina rika grannar och sjöfarten kollapsade. Årtionden av krig, naturkatastrofer och världspolitiska omvälvningar har bidragit till att samhällsekonomin förblivit svårt underutvecklad. Trots en stark återhämtning de senaste åren, når godsomsättningen i Maputos hamn fortfarande inte hälften av den förkoloniala rekordnoteringen på 17 miljoner ton om året.
Idag tillhör Moçambique världens absolut fattigaste länder, med en statsapparat helt beroende av internationellt bistånd och lån från kreditinstitut som Världsbanken och Internationella valutafonden. Kreditinstitutens lånevillkor och strukturanpassningsprogram har fått en avgörande betydelse för Maputos hamn. För att få fortsatta lån har den moçambikiska regeringen ålagts att avreglera olika samhällssektorer och sälja ut offentlig egendom. Därför ägs och drivs hela hamnområdet sedan millenniets början i privat regi.
När vi möter hamnarbetarfacket SINPEOC:s företrädare på plats i hamnen framförs mycket kritik mot utförsäljningen. Under privatiseringsprocessen var hela fackliga landsorganisationen OTM visserligen passiv men hamnarbetarna själva protesterade.
– Det var vild strejk här i tre dagar när hamnen såldes. Arbetarna blockerade hamnkontoren och krävde ersättning från det statliga hamnbolaget och anställningskontrakt hos de nya arbetsgivarna, berättar hamnarbetarfackets provinsordförande Mario Vitor.
Efter upprepade polisattacker och skottlossning återgick hamnarbetarna till arbetet. Det statliga hamnbolaget betalade senare ut både avgångsvederlag och pensioner.

Växande verksamhet
Den nya hamnägaren, Maputo Port Development Company (MPDC), ägs av ett konsortium där svenska Skanska ingår. MPDC hyr i sin tur ut vissa delar av hamnområdet till enskilda socker- och fruktbolag samt till containerterminalen MIPS.
Sedan privatiseringen har MPDC investerat många miljoner i ny teknik, maskiner och byggnader. Nyligen avslutades också ett stort vägbygge som gett Maputo bättre förbindelser med industrier och plantager i norra Sydafrika. Hamnverksamheten växer och MPDC är nästan helt befriat från beskattning av den moçambikiska staten.
Trots hamnens explosiva expansion är samtliga hamnarbetare och fackliga företrädare vi träffar i Maputo överens om att situationen för de anställda försämrats. När MPDC tog över förlorade många äldre och lågutbildade sin försörjning efter årtionden på kajen. De nya ägarna bröt också löften om att behålla egen stuveriverksamhet inom bolaget, och beslöt att lägga ut allt manuellt arbete på entrepenad.
Lönerna för de fastanställda hamnarbetarna har visserligen stigit något, men samtidigt har socialförsäkringar och anställningstrygghet nedmonterats snabbt. Hamnfacket menar att den nya konkurrenssituationen gör de många vinstdrivna aktörerna ovilliga att samarbeta kring upprustning och olycksförebyggande insatser som inte direkt gynnar det egna företaget. En MPDC-anställd lots berättar att ingen vill ta ansvar för muddringen och att den därför missköts.
– Sanden flyttar på sig i hamninloppet, och då kan djupgående containerfartyg ibland inte ta sig in. De får avlastas av mindre båtar ute till havs, säger han.

Ingen kamporganisation
Hamnfackets Mario Vitor säger sig ha förlorat överblick över de olika arbetsgivarnas anställningsvillkor, men försöker ändå teckna en bild av arbetet:
– Det finns 450 hamnarbetare med anställningsavtal hos huvudaktören MPDC. Drygt hälften är fackmedlemmar. Vi har ingen a-kassa och det finns i praktiken inga andra sociala skyddsnät heller för de arbetslösa, förklarar han.
Hamnarbetarna på MPDC arbetar vanligen tre skift 48 timmar i veckan, med återkommande obligatoriskt helgarbete. Lönesättningen är mycket godtycklig men medellönen för MPDC-arbetarna är 750 kronor i månaden, vilket kan ses i relation till att bussbiljetten hem till Maputos kåkstäder kostar 1 krona.
Vid arbetsskador ska hamnbolaget betala den anställdes sjukhusräkning samt, inledningsvis, en viss ersättning under sjukfrånvaron. Det råder dock stor osäkerhet kring hur mycket ersättning den skadade får och om denne får behålla sitt jobb vid längre frånvaro.
Om de kontraktsanställda hamnarbetarna som arbetar på containerterminalen, MIPS, kan hamnfacket inte ge oss några uppgifter alls. Fackets okunskap får sin förklaring när vi senare träffar hamnarbetare på ett kafé, bortom chefernas och fackrepresentanternas insyn; hela arbetsstyrkan i den avancerade containerterminalen står nämligen utanför fackföreningen.
– SINPEOC är inte en kamporganisation. Facket är sammanväxt med regeringspartiet och de står inte på vår sida mot arbetsgivarna, förklarar en ung MIPS-anställd mekaniker.
– Det enda de kan erbjuda oss är lån till mediciner och begravingshjälp. Lönerna på MIPS är dubbelt så höga som på MPDC så därför har vi inte samma behov av fackets ’service’.

Varje krona livsavgörande
MIPS-mekanikerns misstro mot hamnfacket delas av andra hamnarbetare som vi pratar med under kvällen och nästföljande dag. Flera menar att medlemsinflytandet inom hamnfacket är obefintligt. Lokala representanter utses visserligen i val på arbetsplatsen, men vanligtvis är det arbetsgivarnas kandidater som avgår med segern. I de fall där hamnarbetarna faktiskt lyckats rösta fram mer kritiska och konfliktinriktade representanter, har hamnbolagen försökt avskeda dem eller påbörjat mutningsförsök.
– Våra ledare blir alltid erbjudna hus eller mer välbetalda jobb av arbetsgivarna, förklarar en äldre stuveriarbetare för oss.
– Moçambikier är fattiga och varje krona kan ju vara livsavgörande om du har ett sjukt barn hemma. Så i slutändan har alla ett pris, fortsätter han.
– Vår provinsordförande Mario fick ett bra deltidsjobb som lastritare på MPDC efter att han blivit vald, tillägger en av hans yngre kollegor.
– Han brukade vara på arbetarnas sida men numera är han tyst.
Hamnfackets passivitet gentemot de nya hamnbolagen har bidragit till att hamnarbetarna hittills inte kunnat genomföra en enda samordnad aktion för att kräva förbättringar av arbetsförhållandena. Ett antal gånger de senaste åren har det dock utbrutit mindre vilda strejker som fått arbetet i vissa hamndelar att stanna upp. Hittills har hamnbolag och polis snabbt lyckats upplösa sådana spontana aktioner. En ung stuveriarbetare menar att strejkerna inte gett något resultat och att insatserna är höga för de inblandade:
– De som betraktas som strejkledare åker ut på gatan med en gång. Det är ett priveligium att överhuvudtaget ha ett lönejobb här och många vill inte riskera försörjningen även om villkoren är dåliga. Om du får sparken så finns det miljoner arbetslösa och ännu fler småbönder som vill ha ditt jobb. Då får din familj svälta istället.

Drabbas av privatisering
Trots meningskiljaktigheter är hamnarbetarna överens med hamnfackets ledare på en central punkt – den grupp som drabbats hårdast av privatiseringen är inte hamnbolagens egna anställda utan stuveriarbetarna. De närmare 2 500 stuveriarbetarna utgör en majoritet av hamnarbetsstyrkan och utför allt manuellt arbete på kajerna. Tidigare var de alla samlade under samma statliga stuverienhet, där arbetarna gavs korttidskontrakt under ett antal år, för att senare slussas in till fasta tjänster. Numera hyr MPDC, MIPS och fruktbolagen in manuell arbetskraft från sex olika konkurrerande stuveriföretag från dag till dag. Därmed har tidigare utvecklingsmöjligheter försvunnit eftersom stuveriföretagen inte har något intresse av att utbilda slitna stuveriarbetare för maskinkörning eller andra mindre fysiskt krävande arbetsuppgifter.
En vanlig veckodag börjar 05.30 utanför stuveriföretagens kontor, där arbetarna läser listor över vilka som fått jobb den aktuella dagen. De som inte får jobba återvänder sedan på eftermiddagen och på kvällen för nya uttagningar. När hamnen drevs i statlig regi hade hamnfacket visst inflytande över uttagningsprocessen men numera är den helt godtycklig och alla turordningsregler är avskaffade.
Den fasta dagslönen är vanligen 20 kronor. Utöver detta har varje stuveriföretag sina egna prestationstabeller som kan ge påslag om 5, 10 eller 20 kronor om båten lossas eller lastas tillräckligt fort. Lönerna är så knappa att stuveriarbetarna inte sällan tjänar mindre än den lagstadgade miniminivån på 425 kronor i månaden.
Vid ett möte med MPDC:s bolagsledning får vi möjlighet att ställa frågor om stuveriarbetarnas arbetssituation. Ekonomichefen Camilo Abdul hävdar då att allt tyngre manuellt arbetare idag har ersatts av maskiner. Bolagsledningen känner heller inte till att det inträffat några allvarliga olyckor i hamnen det senaste året. Båda påståendena visar sig dock vara felaktiga.
När vi efteråt tas med på en rundresa i hamnområdet ser vi ett stort antal stuveriarbetare sysselsatta med att lossa säckar med socker och ris, för att sedan bära in dem i skjulen.
Styckegodshantering och surrningsarbete är ofta mycket tungt, och många stuveriarbetare säger sig ha ryggproblem och andra arbetsskador. Den tidigare nämnde MIPS-mekanikern berättar också om en tragedi vid sockerterminalen som inträffade två månader innan vårt besök.
– Kajen har varit i dåligt skick och när den slutligen rasade så dog en stuveriarbetare.

Situation av rättslöshet
Flera av hamnarbetarna menar att MPDC egentligen känner till förhållandena, men att hamnbolagen helt enkelt inte anser sig ha något ansvar för inhyrd personal. Därför finns ingen övergripande statistik över olycksfall i hamnen, ingen uppföljning av sjukförsäkringsvillkor eller om stuveriarbetarnas familjer ersätts vid dödsfall. När en stuveriarbetare skadas förs han inte heller till MPDC:s nybyggda sjukstuga för de anställda, utan körs istället ut från hamnområdet med ambulans.
Stuveriarbetare vittnar om en situation av rättslöshet. Det är numera inte ovanligt att de blir utan inkomst vid sjukfrånvaro eller helt enkelt hotas med avsked om de vill sjukskriva sig. Vid ett eftermiddagsmöte på fackföreningslokalen träffar vi även en 72-årig stuveriarbetare som efter drygt 30 år på kajen nekas pension av sin tidigare arbetsgivare.
Privatiseringen av Maputos hamn har skapat en uppsplittrad men expansiv arbetsplats. Samtidigt som hamnen växer med nya investeringar, är det svårt att se hur utförsäljningen bidragit till strukturanpassningsprogrammens uttalade målsättning: att stärka lokalsamhällets utveckling och minska fattigdomen. Den moçambikiska statens skatteintäkter är idag minimala i relation till hamnbolagens omsättning och arbetarrörelsen har svårt att vinna mark. Hamnarbetarnas inkomster är därför så låga att de inte kan bidra till att vitalisera kåkstädernas samhällsekonomi. Tillväxten i hamnen gynnar nu främst utlandsbaserade företag, medan de positiva effekterna för landets befolkning uteblir.
MPDC-ledningens ekonomichef Camilo Abdul gör klart att hamnbolaget är tillfreds med att inte ha ett övergripande personalansvar. Han talar föraktfullt om stuveriarbetarna och säger, efter en kort blick mot sin svenske kollega på hamnkontoret:
– Ni måste förstå att det här är de lägsta av människor. De kan börja strejka närsomhelst. Vi är nöjda med att inte behöva befatta oss med dem mer än nödvändigt!
I den fragmentiserade hamnen kan ansvaret för arbetsmiljön och socialförsäkringar förskjutas fram och tillbaka mellan de olika aktörerna. De många arbetsgivarna utnyttjar hamnfackets passivitet och oförmåga att samordna de anställdas krav. Dessutom har de stora löneskillnaderna bland hamnarbetarna lett till att privilegierade grupper med nyckelpositioner helt står utanför fackföreningen.
När skarpa konflikter kring löner eller arbetsförhållanden väl blossar upp, är det vanligen stuveriarbetarlag som ensamma riktar krav mot någon av sina arbetsgivare. Eftersom striden är så begränsad kan hamnbolagen undvika förluster genom att snabbt hyra in arbetskraft från ett konkurrerande stuveriföretag. Oenigheten har haft ett högt pris för alla de strejkande hamnarbetare som hittills förlorat sina eftertraktade lönearbeten.

(Artikeln innehåller inga namn på enskilda intervjuade hamnarbetare eftersom de anser sig riskera sanktioner eller avsked då de öppet kritiserar sina arbetsgivare.)
...tillbaka.