5 juni 1967 slog israeliskt flyg på några timmar ut nästan hela Egyptens flygvapen, uppställt på marken, i vad som då kallades ”blixtkrig”.
Under de följande sex dagarna erövrade Israel Västbanken från Jordanien, Golanhöjderna från Syrien samt Gazaremsan och Sinaihalvön från Egypten. Västbanken och Gaza är fortfarande ockuperade.
I Sverige låg de officiella sympatierna på Israels sida, skriver Håkan Blomqvist i denna genomgång av hur press och opinion framställde de stridande parterna i sexdagarskriget för fyrtio år sedan.
Men hur lät argumenten i media, och var det vänstern som då återinförde antisemitismen i svensk offentlighet, som det har hävdats, bland annat av Henrik Bachner i avhandlingen Återkomsten – antisemitismen i Sverige efter 1945 från 1999?


Vem använde rasistiska och religiösa argument under sexdagarskriget för fyrtio år sedan?

Var det vänstern som bidrog till att återintroducera antisemitismen i svensk offentlighet i samband med sexdagarskriget mellan Israel och arabstaterna för fyrtio år sedan?
Det hävdade idéhistorikern Henrik Bachner i sin avhandling Återkomsten - antisemitismen i Sverige efter 1945 för några år sedan (1999). Genom att likställa Israels krigföring och expansion med nazismens härjningar, förklara sionism vara rätt och slätt rasism, använda ett bildspråk där likhetstecken sattes mellan davidsstjärna och hakkors samt beteckna den israeliska politiken med gammaltestamentliga formuleringar om ”Guds utvalda folk” eller ”öga för öga” återuppfann de radikala kritikerna av Israel, menade Bachner, mellan- och förkrigstidens antisemitiska idéfigurer.
Bachner kunde kritiseras för att överdriva och tappa proportioner, men var och en som läser hans avhandling idag måste gnugga sig i ögonen mer än en gång inför vilka formuleringar som kunde förekomma i såväl prosovjetisk och maoistisk press som bland broderskapssossar och i a-presspalter.
Men även Internationalen, som tillhört dem som bekämpat antisemitism också från vänsterhåll, fanns med i källhänvisningarna till satir- och nidteckningar som anspelade på likhetstecken mellan Israel och Tredje Riket.
Att den typen av satir skulle ha att göra med antisemitism kan förstås ifrågasättas. Men viktigare i sammanhanget är att placera in vänsterkritiken i förhållande till den bredare helt dominerande proisraeliska opinionen vid tiden för sexdagarskriget.

Israels existens
När kriget mellan Israel och arabstaterna bröt ut i början av juni 1967 rådde inga tvivel om var det officiella Sverige, inklusive vänsteretablissemanget, hade sina sympatier.
En massiv mediakör gav bilden av att det var Israel som överfallits av fyra övermäktiga arabstater och förtvivlat kämpade för sin överlevnad. Stridskartor visade lilleputtlandet Israel omgivet av ett fientligt hav - ”60 MILJ ARABER - 2,5 MILJ JUDAR” (Aftonbladet 5 juni -67) eller ”300 000 israeler mot 650 000 araber” (Expressen 5 juni -67). Israel var inte större än Västergötland med drygt två miljoner invånare men ”mot sig har det 45 miljoner araber” (Expressen 6 juni).
Artistgalor med folkkära Beppe Wolgers, Lasse Lönndahl, Siv Ruud och Jarl Kulle hölls för Israels sak, insamlingar organiserades och pressen rapporterade om unga svenska judar på väg att försvara Israel medan Stockholms FN-förening höll massmöte för Israel på Gärdet. Jämförelser gjordes mellan Israels och Vietnams kamp mot övermakten.

Som Hitlers ”blixtkrig”
Det var inte fåtaliga vänsterkritiker som lanserade jämförelser mellan Hitlertyskland och Israel. Det var Israels försvarare som jämförde landets fiender med Hitlertyskland och hävdade att judarna än en gång hotades av förintelse.
En genomgång av materialet i tidningen Expressen, det kanske ledande språkröret i Sverige för Israels sak 1967, ger syn för sägen. Egyptens ledare Nasser sades ha hjälp av ”Hitlers hejdukar” (Expressen 7 juni). Araberna ville ”utrota Israel” (insändare, 9 juni). ”Israel hävdar”, förklarade Ivar Harrie i en kommentar 9 juni, ”att nationen helt enkelt slåss för livet, mot barbarregimer som liknar Hitlerrikets”.
Och Sveriges Television påminde om judarnas tidigare öde genom att på krigets tredje dag visa en tysk film från 1944 om Theresienstadt. ”Där mördades 90 000 judar”, som det hette i den uppslagna påannonseringen i Expressen.
Anspelningarna på andra världskriget tog omvända förtecken. ”Det var en uppvisning i blixtkrig” skrev Expressen beundrande (8 juni) om Israels snabba seger mot arabstaterna i en påminnelse om den tyska krigföringen 1939-40. (Se även mittuppslaget 9 juni: ”BLIXT-KRIGET – DAG FÖR DAG”) ”Ännu en gång har Israels pansarnävar gjort rent hus i Sinai”, applåderade Ivar Harrie (9 juni) – med samma association.

Arabförakt
Avskyn mot Israels motståndare riktades inte bara mot den egyptiske ledaren Nasser och de övriga arabregeringarna. Medan de israeliska soldaterna framställdes som kunniga och civiliserade – med ”världens bästa armé” – rapporterade Expressens utsände Gunnar Nilsson om ”blodtörstig stridsvilja” och ”hysteri” i Kairo eller hur ”massorna vrålar” inför Nasser (8 och 11 juni). Kanske var det inte helt oförtjänt att Nilsson fick ett ”blått öga” som minne av vad han betecknade som ”en skränande, hysterisk människomassa” (9 juni: ”Expressens Kairoman nära lynchas”).
Under rubriken ”Israel hade bästa laget” frågade sig Bengt Grafström 11 juni om det fanns ”folkslag, nationer som generellt är bättre soldater än andra?” Och svarade inte oväntat att israelernas krigsledning, soldatutbildning och materiel var bättre än arabernas men viktigast var de ”psykologiska” faktorerna som enigheten och kamratskapet. Araberna däremot, som drivits fram ”med det primitiva hatets inpiskning” var inte mycket att hurra för. ”Massans skrän hemma på gatorna i Kairo förmår näppeligen elda soldaten länge, när det börjar vissla om hans öron.”
Och på insändarplats släpptes rasistpräglat arabförakt fram: ”Israel, klipp till beduinerna så att det fladdrar i burnuserna” (9 juni). Medan tidningen varnade svenska motormän: ”Risk för dyrare bensin och olja. Tacka Nasser för det” (7 juni). Hånfullheten mot de besegrades ”ömklighet” visste få gränser, med bilder av förbrända egyptiska soldatkroppar och utbombade fordonskolonner.
Ett klassiskt reportagefoto som vandrade genom pressen visade egyptiska soldatkängor vars ägare påstods ha tagit till flykt barfota i den heta ökensanden. Det var knappast antisemitism och judeförakt som präglade media i juni 1967, det var nedvärdering och förakt mot araber.

Davidlegenden
Inte heller var det vänsterkritiker som uppfann hänsyftningar till den bibliska historien och myter om det ”utvalda folket”.
I Expressen förklarades på ledarplats redan den 6 juni att det var nödvändigt att ”tro på under” för dem som försvarade Israels existens. Formuleringen var inte bara symbolisk. Den syftade på den israeliske statsgrundaren David Ben Gurion som förklarat att ”Den som inte tror på under kan inte tro på Israel.”
De religiösa hänsyftningarna och bibliska metaforerna stod snart som spön i backen. Det lilla Israel hade, ansåg Jussi Anthal den 8 juni, under det korta kriget ”återupplevt den bibliska historien och sett ’Jerikos murar falla’”. Klagomuren hade förvandlats till ”jubelmuren” rubricerades tidningens mittuppslag och på ledarplats försäkrades (9 juni) att ”Davidlegenden har upplevts på nytt i modern version.” Det handlade inte bara om att citera judiska soldater och invånare som menade: ”Vid Klagomuren uppfylldes en dröm vi drömt om i tvåtusen år” (Söndagsexpressen 11 juni).
Tidningen drog själv sitt strå till stacken med pedagogiskt bakgrundsmaterial som förklarade att junikriget bara var det senaste slaget i en tretusenårig strid om Kanaans land. Vad som hänt Israels folk i modern tid är ”som en sammanfattning av judefolkets historia” där cirkeln nu var sluten, ty: ”Det förlovade landet är Israels öde” (11 juni).

Svag minoritet
De hånfulla anspelningar på judendomens historia och jämförelser mellan sionism och nazism som Bachner rannsakade i vänsterretoriken förtjänade att granskas. Att propagandan från Moskva och arabisk nationalism kunde innehålla försåtliga glidningar från fördömanden av Israels politik till antijudiska uttryck har visats. Liksom att israelkritiska röster i svensk vänster inte alltid kände igen dessa uttryck – och ibland själva återupprepade dem.
Men vänsterrösterna formulerade sig utifrån en mycket svag minoritetsposition gentemot en offentlighet där kopplingar mellan Israels krigsmål, judisk framstående egenart kontra arabisk underlägsenhet, förintelsen och hänvisningar till andra världskriget var legio.
Argumenten om rätt och fel i Mellanöstern hämtades ännu från biblisk historia, världskriget och föreställningar om högre och lägre stående folk. När en proisraelisk opinion talade om Davids folks rätt till Kanaans land kunde sympatisörer för palestiniernas sak kontra med att tron på det ”utvalda folket” och en judisk förstfödslorätt till Palestina var nonsens. När stödet åt Israel hänvisade till förintelsen av det judiska folket, jämförde arabstaterna med Hitlertyskland och jublade åt israeliskt ”blixtkrig” kunde repliken bli: Vem beter sig egentligen som Hitler? Och är det inte palestinierna som fördrivits och hotas av förintelse?
Det var en föraktfull rasism mot araber som präglade opinionsklimatet, inte antisemitism från vänster. Utan att placera in de röster som förgäves sökte bryta tystnaden kring palestinierna i det sammanhanget är det svårt att förstå hur argumenten skars till – och hur de färgades in av de mäktiga tänkesätt som de riktades mot.












...tillbaka.