Den 11 mars blev omkring 50 oppositionella aktivister i Zimbabwe fängslade för att ha deltagit i ett protestmöte i Harare.
Grace Kwinjeh, journalist och internationell sekreterare för oppositionspartiet Movement for Democratic Change (MDC), var en av de fängslade.
Här beskriver hon misshandeln och tortyren, som fick en extra dimension på grund av hennes könstillhörighet.

Vad är du för sorts kvinna, Grace Kwinjeh? Vem tror du att du är? Vad är det du försöker bevisa?
Frågorna kommer från ett halvt dussin kravallpoliser medan de misshandlar mig med batonger den där ödesdigra dagen på Machipisa polisstation i Harare 11 mars.
Det var den första av många ronder.
Ändå handlade det om kvinnan i mig. Det handlade om mig som kvinna och det jag står för eller representerar.
Varje slag var ett koncentrat av allt de fruktade och hatade i mitt trots. Detta tog sig uttryck i det mest brutala överfall, eller vågar jag säga mordförsök, på min person, min varelse; kvinnan i mig.
Jag svarade inte, jag stod still och tog emot varje slag som det kom. Jag grät inte. Jag bad inte om nåd. Ingen av de kamrater som var närvarande denna dag grät eller bad om nåd, ingen förrådde partiet eller försökte förhandla sig ur denna yttersta fasa som aldrig kommer att utplånas ur vårt minne.
Inte heller kommer de fysiska och känslomässiga såren någonsin att läka. Ingen terapi kan bota det vi gick igenom denna dag.

Blairhora
Sekai Holland är 64 år och har barnbarn. Hon kallades hora, Blairhora närmare bestämt.
– Nej, jag kan inte vara Blairs hora, han är min son, svarade hon.
Hur vågade hon svara så? Associera sig med den besudlade Tony Blair. Så hon blev trampad på, intressant nog av en annan kvinna. ”Iri hure raBlair rinoda varungu”, vilket betyder ”den här Blairhoran älskar vita män”.
Sekai som i 40 år varit gift med en australier, misshandlades svårt flera gånger. Hon bröt en arm, ett ben och flera revben. Hon är journalist, gift med en vit man och tillhör oppositionen, och detta måste hon lida för. Hon måste straffas för att hon bröt mot ”normen”, det Zanu-PF ”förväntar” sig.
Kvinnan i henne angreps, med ord och slag. Hennes ålder? Det var inte det det handlade om. De två unga kvinnorna vi var tillsammans med kom inte heller undan. De unga ”hororna” måste få sig en läxa, enligt poliserna.
De slog oss alla fyra på baken. ”Rovai mazigaro”, klå upp de feta ändorna, skrek de.
Min svarta basker föll av, och jag misshandlades för mitt blonda hår.
– Hure rekuHoliday Inn rovai, en Holiday Inn-hora, klå upp henne, titta vilken färg hon har på håret!

Blont i protest
Synderna var många. Jag färgade håret blont i protest när registeransvarige general Tobaiwa Mudede nekade mig pass eftersom det var ett dokument som rörde ”rikets säkerhet”, inte en ”rättighet”.
Gradvis började jag bli statslös i mitt eget land. Och, liksom fallet också är inom oppositionspolitiken, handlade attackerna på oss kvinnor mer om vår sexualitet, vi blev misshandlade, förödmjukade, förnedrade på alla sätt de kunde tänka ut.
Det var också rätt komiskt att bland offren också fanns några män, några av de mer ökända flickjägarna, men när det gällde dem handlade det om politik, vilket visar hur kvinnofientligt vårt samhälle är.
Vi behandlades på detta sätt för att vi var kvinnor och ingenting annat.

Kvinnor i särklass
Men jag har tänkt över detta, och jag ångrar inte den kvinna jag är och de svåra val jag måste göra. Det är för detta som jag ofta har blivit förföljd, socialt, sexuellt och psykiskt, och den här gången fick jag betala ett outhärdligt högt pris som lämnade djupa spår i kropp och själ.
Jag utmanar det förtryckande systemet i alla former, inte bara för att få slut på Robert Mugabes orättvisor, men också slut på alla primitiva handlingar från folk i våra egna led som fortfarande placerar kvinnor i särklass, få slut på att vi måste vara de undergivna till och med i kampen för ett demokratiskt och rättvist samhälle. Det är en dubbel kamp, både för vår politiska frihet och för vår egen frigörelse, där ingendera kan uppnås utan den andra, annars blir det en halvhjärtad revolution, så som den vi fick vid självständigheten.
Zimbabwes kvinnor som ägnar sig åt politik har historier att berätta. Oppositionspolitik? Än fler historier.

Jag var rädd
De senaste månaderna har jag åkt ut och in i fängelse efter olika tvivelaktiga anklagelser som mest handlar om att organisera och leda olagliga demonstrationer.
En gång placerades jag i isoleringscell i Rhodesvilles polisstation i 48 timmar. Jag antar att syftet bara var att plåga mig. Jag var rädd när jag satt där ensam i cellen. Rädd för många saker som handlade om att bli torterad, våldtagen eller till och med dödad. Genom Guds nåd kom jag ut därifrån oskadd.
En kvinnlig frihetskämpe kan bli dödad när som helst. Fram på småtimmarna 12 mars kom militärpolisen och sökte mig på Braesides polisstation där jag hade blivit inslängd kvällen innan, redan halvdöd. Min familj och mina vänner var då i full gång med att leta efter mig. Jag satt i en cell med två andra kvinnor. En av dem satt och ammade och bad samtidigt för mig eftersom jag blödde och hade mycket ont. Vi hörde bilar utanför, sedan fotsteg, och dörren öppnades.
Makore, den officer som ledde gruppen, pekade på mig och sa ”uyu Kwinjeh” till fyra män från säkerhetspolisen. Jag höll fast vid de två kvinnorna eftersom jag visste att jag var i fara.

Slagen med batonger
De torterade mig på polisstationen. De sa att de hade fått order att döda och inte förhandla med civila. Detta var inget skämt eftersom vid den tiden låg kamrat Gift Tandares kropp och kallnade någonstans. Jag visste inte detta då. Må hans själ vila i frid. Resten lämnar jag åt Gud och hans nåd mot mig denna natt.
De ställde alla möjliga frågor medan de slog mig med 30 cm långa batonger som gjorde rejält ont. Jag svimmade flera gånger men varje gång ryckte de upp mig och torterade mig. Det mest svåruthärdliga var när de till sist sa åt mig att sträcka ut benen och slog mig på fotsulorna. Hur jag kom tillbaka till cellen minns jag inte. Det enda jag vet är att jag överlevde.
De stannade kvar och höll vakt utanför för att invänta ytterligare ”instruktioner”. Tack och lov kom några från Lawyers for Human Rights (advokater för mänskliga rättigheter) nästa dag, innan ”instruktionerna” hann anlända. Jag överfördes till sjukhus med kravallpoliser som vakt; inga anklagelser följde, sedan greps jag igen när jag försökte lämna landet och fördes tillbaka till sjukhuset med kravallpoliser som vakt.
Senare lyckades jag lämna landet tillsammans med Sekai Holland för läkarbehandling i Sydafrika.

Sådana kvinnor som vi
Jag tackar systrarna och bröderna för den solidaritet vi fick del av i form av böner, demonstrationer, nattkläder, kakor, frukt och vatten. Framför allt för att de tog risken att förknippas med sådana kvinnor som vi genom att besöka oss på sjukhuset inför ögonen på polis och CIO-agenter.
Jag slutar med ett citat från Paolo Coelhos The Zahir.
”Jag ångrar inte den plågsamma tiden; jag bär mina ärr som medaljer. Jag vet att friheten har ett högt pris, lika högt som slaveriet; skillnaden är att du betalar med glädje och med leenden, till och med när leendet fördunklas av tårar.”
Kvinnan i mig kommer alltså att kämpa vidare. Aluta Continua.

Grace Kwinjeh/Harare 10 april
Översättning: Gunvor Karlström
...tillbaka.