Internationalen: KUNSKAP, KÄRLEK & KAMP

Filmvåldet blir allt grövre – så har det hetat i alla tider. På 80-talet myntades begreppet ”videovåld” i och med lömska videokassetternas intåg i folkhemmet. Det syftade på den nya våldsfetischism som utvecklats i film där folk dödades för dödandes skull.

Den idag kultförklarade Motorsågsmassakern (1974) blev själva kronjuvelen av denna tonårsrevolterande genre. I den går en galen man lös på ungdomar med en motorsåg. Detta upprörde främst vuxenvärlden: lärare och föräldrar moraliserade gentemot den yngre degraderade generationen, delvis som omtanke och delvis som ett förskräckt tillrättavisande.

Det nya ordet ”underhållningsvåld” användes flitigt i dessa tider av moralpanik, ett ord som satte fingret på vad det handlade om egentligen. Våld är underhållning, javisst. Idag är det ingen som höjer på ögonbrynen över våldsinslag på film. Man behöver inte längre vända sig till obskyra genrer för att få åtnjuta koreograferade och välregisserade sparkar och slag. Det har blivit norm som del av berättandet, alternativt en paus från det – likt ett njutningsfullt våldsintermezzo. Filmvåld är vardagsmat för vem som helst.

Med jämna mellanrum har emellertid ribban höjts för vad vi är vana att ta emot i biostolen och videosoffan. Vid varje sådan ny våldspärs står en nyskapande film, tvingad att stå som symbol för samhällets sönderfallande moral. I mitten av 90-talet kom Tarantinos dundersuccéer som Pulp Fiction och De hänsynslösa, där bland annat en kille får huvudet avskjutet (mest på skoj) och en annan får örat avskuret och dränks sedan med bensin. Och så drogs våldsvredet åt ytterligare ett par varv.

Man behöver inte vara en förskräckt moralist för att tycka att våldet på film – i takt med övriga samhället – har blivit värre med åren. Jag är varken lärare, förälder, kristen eller pensionär, men jag finner mig ändå fullkomligt förfärad vid vissa av dagens våldsamma filmscener. Och det förvånar mig själv med tanke på all vålds- och skräckfilm jag hunnit plöja igenom under en livstid. En cynisk tolkning är att vi som biopublik redan sett och hört det mesta av våldsskildringar nu och att vi behöver nåt mer, nåt lite vassare och mer tillspetsat, för att verkligen beröras på djupet. Kanske för att chockas, naglas fast och minnas en film som speciell i bruset av alla andra.

Som ett exempel dagsaktuell våldsskildring kan nämnas den bioaktuella Last king of Scotland, som handlar om diktatorn Idi Amin. Filmen undviker nästan allt vad folkmorden och den diktatoriska terrorstyrningen innebar i lidande för den ugandiska befolkningen. Historien fokuserar istället på Amins närmaste man, den skotske unge läkaren som ofrivilligt dras in i makthärvan. Så långt lugnt. Man anar otäckheter pågår bakom kulisserna, men inget visas explicit.

Förutom i sista scenen, då allt ställs på sin spets och huvudpersonen utsätts för en hederlig gammal skinnhängning(!). Jag skippar utförligare beskrivning av hur den utförs rent praktiskt, men jag kan säga att känslan att bevittna detta påminde mig om den gången då jag ovetandes klunkade i mig härsken linolja i tron att det var vatten. Ungefär lika oväntat och osmakligt.

En realistisk skinnhängning, en sönderklippt hand, ett uppskuret öga… Den senaste tiden har jag sett mer nydanande äckel än tidigare. Vilka fler sätt kan man göra illa människokroppen på? Bildligt eller verkligt – när det kommer till plågande av varandra är människans fantasi aldrig sinande.
...tillbaka.