Internationalen: KUNSKAP, KÄRLEK & KAMP

Vägrar du köpa Nike-skor för att företaget är en multinationell jätte, känd för att utnyttja underbetald arbetskraft? Försöker du visa solidaritet med exploaterade arbetare i fattiga länder genom att bojkotta produkter som tillverkats under orättvisa förhållanden?
Då kan du vara på fel spår. Det menar i alla fall Karen Johnsson, aktiv inom den brittiska organisationen No Sweat, som ser ökad solidaritet mellan fackföreningar i Nord och Syd som den mest framkomliga vägen.

”Den globala kapitalismen i sitt nakna tillstånd.” Så beskrivs de ofta – de hopsättningsindustrier som på engelska kallas ”sweat shops” och som finns utspridda över hela det södra halvklotet. Nästan överallt ser de likadana ut, det finns en internationell standard framtvingad av ett globalt rörligt kapital: unga kvinnor på rad som arbetar tolv till fjorton timmar om dagen, för slavlöner och under usla arbetsförhållanden. Allt för att de multinationella företagens vinster skall öka – märkesföretag som Nike, Adidas och GAP.
För det är deras produkter som tillverkas i hopsättningsindustrierna, även om de oftast anlitar underleverantörer. Och det är främst vi i Nord, i den rikare delen av världen, som sedan köper produkterna – skor, kläder och hemelektronik – drivna av den massiva reklam vi ständigt möter.
Problemet har beskrivits förr, till exempel av den kanadensiska journalisten Naomi Klein i boken ”No Logo”. Men vad kan vi göra åt det? Är det möjligt att förändra arbetsvillkoren för de miljoner människor som slavar i världens alla sweat-shops?

Höja medvetenheten
Det finns de som försöker förändra situationen. En av dem är Karen Johnsson, aktiv inom den brittiska kampanjen No Sweat – en kampanj som flera fackföreningar har ställt sig bakom. Syftet med kampanjen, berättar hon, är att höja medvetenheten om sweat-shops inom den brittiska fackföreningsrörelsen, och att verka för ökad solidaritet mellan arbetare i europeiska länder och arbetare på de multinationella företagens fabriker i Syd.
– Vi har försökt göra detta på många sätt. Viktigast har varit att vi lyckats knyta kontakter med arbetare i fattiga länder, och att vi gett dem en plattform i vår del av världen, berättar Karen.
No Sweat har arrangerat seminarieturnéer, där sweatshoparbetare och fackföreningsaktivister från bland annat Indonesien, Argentina, Colombia och Irak har fått berätta för brittiska arbetare om villkoren i fabrikerna i Syd.
Även informationsspridning till allmänheten, genom pamfletter och flygblad, har stått högt upp på dagordningen.

Konsumentmakt
No Sweat är inte ensamma i sin gärning. På senare år har den så kallade konsumentmakten kommit allt högre upp på dagordningen, och inte bara inom aktivistkretsar. Allt fler organisationer upplyser om villkoren för arbetare i Syd, det startas kampanjer mot barnarbete, och försäljningen av ”rättvist handlade” produkter ökar.
Folk uppmanas också att bojkotta vissa multinationella företag som Coca Cola, McDonalds, Nike och Adidas. Och många har gjort bojkotten av dessa företag till en del av sin livsstil – till en ständig politisk handling.
Vi antar ofta att bojkotter är bra. Att de kan bidra till en förändring. Eller att de åtminstone inte skadar någon annan än de multinationella företagens ägare.
Men är det verkligen så?

Påverka fackföreningarna
No Sweat har en annorlunda syn på frågan om konsumentmakt.
– Vi förespråkar etisk konsumtion där det är möjligt, vi försöker bland annat påverka fackföreningarnas kollektiva inköp. Brittiska fackföreningar är dåliga på det där. Åtta av tio har ingen policy. Vi kämpar också för att kläder ska få en märkning som visar om de tillverkats av arbetare som varit fria att organisera sig fackligt eller inte, säger Karen.
Men hon är kritisk till generella bojkotter av multinationella företag. För det första, menar hon, är det praktiskt taget omöjligt att leva hela sitt liv utanför ”multisarnas” sfär. Nästan allt som säljs är tillverkat av ett företag som befinner sig under deras vingar. Och för det andra kan en bojkott vara rent kontraproduktiv.
– Om alla slutar köpa Nike-skor kan det leda till nedläggning av hundratals fabriker i Syd, vilket gör att många människor förlorar sina jobb. Det är inte i deras intresse att vi genomför en generell bojkott. Det handlar om deras jobb, vilket ofta är bättre än inget alls, säger hon.
Och No Sweat stödjer bara bojkotter som en del av arbetarsolidariteten.
– Om arbetarna på fabriken befinner sig i konflikt med arbetsgivaren och uppmanar till bojkott, så förespråkar också vi en bojkott, aldrig annars, säger Karen.
Istället uppmanar hon människor att skriva till Nikes och Adidas konsumentkontakter och fråga var produkten man planerar att köpa är tillverkad, och om det finns en fackförening i just den fabriken.
– I de allra flesta fall kommer de inte att kunna svara på det, men det kan fungera som ett påtryckningsmedel, säger hon.

Produktionsfasen i fokus
Men No Sweat är inte en konsumentorganisation. Deras fokus ligger mer på produktionsfasen än på själva konsumtionen.
– Det är bara arbetarna själva som kan förändra förhållandena inom världens sweatshops. I slutändan är det inte på shoppingstråken som bossarna kommer att besegras utan på fabriksgolven. Vad vi kan göra är att vara ett stöd i den kampen, säger Karen.
Förutom att sprida medvetenhet om sweatshops i Storbritannien försöker No Sweat också att stödja uppbyggnaden av fackföreningar vid de aktuella fabrikerna. De samlar in pengar till nya fackföreningar, bland annat genom att ordna bokcaféer och ”stå upp-kvällar”.
– Arbetarna i hopsättningsfabrikerna möter hårt motstånd så fort de försöker organisera sig fackligt. Men genom att knyta starkare band mellan europeiska arbetare och arbetare i fattigare länder kan vi öka deras möjligheter, säger Karen.

Av: Kent Werne
...tillbaka.