I januari 1929 tog den unge reportern Tintin tåget till Moskva, utsänd av den högerreaktionära dagstidningen Vingtième Siècle.
För att placera detta historiskt: I januari samma år skickades den ryske revolutionsledaren Leo Trotskij ut ur Sovjet.
Tintin, som bara existerar i seriernas värld och aldrig blir äldre än 16 år, fyller i år 75.


Där satt lille Jacques i våningen under och läste Tintin, i en pinsamt välstädad lägenhet som alltid luktade bonvax. Lille Jacques var jämnårig med brorsan, och ungefär det enda han fick roa sig med när han inte läste läxor var att läsa Tintin.
Troligen var han en ganska typisk Tintinläsare i 50-talets Belgien. Yngre gosse i väluppfostrad lägre medelklass.
Vi lånade friskt ur hans förråd av Tintinalbum, brorsan och jag.
I själva verket hade Jacques betydligt roligare seriehäften som vi också lånade. Själv föredrog jag Willy Vandersteens historier om monsieur Lambique som var snurriga intill surrealism, hade åtminstone två kvinnliga huvudpersoner och dessutom helt uppenbart utspelades i Belgien.
Det fanns ingen möjlighet att hinna läsa (eller ha råd att köpa) alla de serietidningar och album som gavs ut i Belgien på den tiden. Också Disney konkurrerade på marknaden som ändå överflödade av den inhemska produktionen, Lucky Luke, Spirou, Bessy, Blake & Mortimer och många fler.
Störst av dem alla i seriernas förlovade land var Hergé, Tintins fader.

40 år innan Jacques satt och slukade sina Tintinhäften satt en annan liten gosse i den väluppfostrade lägre medelklassen i Bryssel bara ett par kilometer därifrån och ritade gubbar. Det var det enda som skilde honom från andra små välartade gossar.
Enligt egna uppgifter var Georges Remis barndom oändligt trist och grå. Det mest spännande som hände var scoututflykterna. Och så gick han på bio med sin mamma ibland.
Och klottrade gjorde han jämt, jämt. Liksom vår granne Jacques sattes han i katolsk skola (parallellt skolsystem vid sidan av det offentliga) och uppfostrades strängt katolskt. Och givetvis skickades han till de katolska scouterna. Det har beskrivits som ett småborgarliv, färglöst, smaklöst, utan intressen och fantasi.
Scoutmoralen blir den unge Georges ledstjärna, framför allt trohet mot givna löften. Livsidealet kommer att handla om trofasthet, kamratskap och friluftsliv, allt som saknades i den småborgerliga familjens tillvaro. Och detta var han inte ensam om bland unga män i mellankrigstidens Europa.
Ungdomsårens stora upplevelse var scoutpatrullens 300 kilometers vandring i Pyrenéerna 1923.
Scoutledarna uppskattar också hans tecknartalang, han tecknar i scouttidningar och gör sina första serier. Han drömmer om att ägna sig åt reklam och göra affischer, beundrar tidens art déco-elegans.
1924 tar han artistnamnet Hergé.

Le Vingtième siècle, ”Det tjugonde århundradet”, var vid den tiden reaktionens flaggskepp, det katolska partiets dagstidning som kampanjade mot demokrater, kommunister, judar och frimurare, drivhus för den belgiska fascismen som den också kallats. Tidningen leddes av prästen Norbert Wallez, en kraftfull chef som hade lyft upplagan rejält och var en tidig och intensiv Mussolinibeundrare.
Här kommer den unge Georges in genom sin gamla scoutledare, på prenumerationsavdelningen. Han är 18 år. Året är 1925. Här kommer han att göra karriär. Abbé Wallez tar hand om honom, ger honom ansvaret för barnbilagan, ger honom i uppdrag att i propagandasyfte skicka en barnreporter (Tintin!) till Sovjet och gifter bort honom med sin sekreterare, den betydligt tuffare Wallezdyrkaren Germaine Kieckens.
Efter kriget kommer Wallez att dömas till fyra års fängelse för samarbete med tyskarna.
Georges Remi har lärt sig en sak här i livet: trohet mot vänner. Han kommer att hålla fast vid Wallez till dennes död. ”Jag är skyldig den mannen allt”, säger han.
Detsamma gäller alla ungdomsvänner från denna reaktionära miljö. Efter kriget kommer de till honom för att få hjälp; samarbetsmän, fascister, medlöpare, och har de en gång varit hans vänner får de hjälp. Också om de inte har varit det, faktiskt.


En av de vänner han får på tidningen heter Léon Degrelle. Båda är i 20-årsåldern.
Degrelle kommer inom några år att vara den inhemska belgiska fascismens stora namn och senare, under kriget, leda den wallonska SS-divisionen. Han får snabbt hand om det katolska förlaget Christus-Rex. Degrelle stryker Christus, kvar blir Rex. 1932 sköter han Katolska partiets valpropaganda.
Unge Hergé kan under tiden inte klaga på sina framgångar. Den antisovjetiska serien Tintin i Sovjet kommer ut som album, liksom de två följande, Tintin i Kongo (försvar för belgisk kolonialism och mission, allt på abbé Wallez uppdrag) samt Tintin i Amerika, ett eget projekt från Hergés sida. Den lätt virriga Faraos cigarrer går också först som följetong och utkommer därefter som album.

Och 1936 kommer, enligt expertisen, det första mästerverket, Blå Lotus.
Nu ska Tintin verkligen visa att han tar parti för den svagare parten, nämligen för kineserna mot den japanska imperialismen (den brittiska imperialismen får också sina slängar). Och allt måste vara korrekt. Den unge konststuderande Tchang Tchong-Jen från Shanghai, jämnårig med Hergé, får i uppdrag att ge honom alla fakta och detaljer som kan göra Blå Lotus realistisk.

Under hösten 2004 har Bonnier Carlsen börjat ge ut nyöversättningar (av Björn Wahlberg) av Tintinalbumen. Bland de första finns Blå Lotus, med en introduktion och med översättningar av alla kinesiska skyltar, som textades av vännen Tchang. Först idag kan den som är okunnig i kinesiska få veta vad det står på Shanghais väggar: Ned med imperialismen, Avskaffa de orättvisa traktaten, Urmakare, Silke och siden, Affischering förbjuden…
Blå Lotus skildrar ett attentat mot en järnväg (i verkligheten mot järnvägen Moukden-T’ien-Tsin 1931) utfört av japaner som provokation, men tillskrivet kinesiska ”banditer”, en förevändning för Japan att ockupera Manchuriet.
Japanska diplomater i Bryssel rasar. Le Vingtième Siècle får besök av ordföranden i belgisk-kinesiska vänskapsförbundet som protesterar mot serien som då går i tidningen - för japanska ambassadens räkning! (Verkligheten kan ibland tyckas lika absurd som en Tintinhistoria.)
Hergé blir orolig och talar med sin vän Tchang:
- Tänk om Japan drar oss inför internationella domstolen i Haag?
Ingen fara, du berättar bara sanningen, svarar Tchang, som strax därefter måste återvända hem. De båda kommer inte att träffas förrän 1981, under enormt medieuppbåd, eftersom Tchang till sin häpnad är en världskändis efter att ha framträtt i två Tintinalbum, Blå Lotus och Tintin i Tibet.

Hergés vän Degrelle hade 1934 grundat belgiska fascistpartiet Rex. Till allas häpnad och mångas skräck fick Rex drygt 11 procent av rösterna i valet 1936. Ett år senare har Degrelle-effekten upphört verka och partiet sjunker ihop.
Öppet inblandad i detta politiska skeende är Hergé aldrig, han har bara vänner, och gör ibland en teckning, affisch eller bokomslag åt dem.
Ändå. Vingtième Siècle och dess bilagor får alltmer antisemitisk prägel. I Hergés egen barnbilaga får man läsa judehistorier i skämtspalten, och räkneexempel som följande (det fanns en stark pedagogisk inriktning från ledningens sida): ”Om herr Levy kan göra en cigarett av tre fimpar (han kastar dem inte av sparsamhet), hur många cigaretter kan han göra av nio fimpar?”
Biografen Pierre Assouline, författare till den omfattande biografin Hergé (1996), menar att Hergé, även om han aldrig gör något ”aktivt”, ändå är som fisken i vattnet i denna miljö. Atmosfären och tänkesättet passar honom precis.

Hitler annekterar Österrike 1938.
Några månader senare börjar Kung Ottokars spira gå som följetong. Balkanstaten och kungadömet Syldavien hotas av annektering av grannen Bordurien men räddas av Tintin. Bordurien konspirerar med den gåtfulle syldaviske ledaren för Järngardet, Müsstler (Mussolini + Hitler).
Detta album har efter kriget kallats ”antifascistiskt” och använts till Hergés försvar, med förklaringen att han här angriper den enda stat som ägnade sig åt annekteringar i Europa.

I maj 40 kommer tyskarna till Belgien. Familjen Remi sätter - liksom en och en halv miljon andra som minns den förra ockupationen - av i vild flykt mot Frankrike. Kungen i egenskap av arméchef kapitulerar.
En gammal vän till Hergé från den katolska högern, Raymond de Becker, gav året före krigsutbrottet ut en ”neutralistisk” tidning med kortvarig existens, betald via tyska ambassaden kryper det fram långt senare. Gamla rexister medverkade, Hergé medverkade.

Nu är det september 1940, Belgien är ockuperat av Tyskland för andra gången på 25 år. Le Vingtième Siècle kommer inte ut längre. Hergé är tillbaka i Bryssel efter flykten. Raymond de Becker har fått hand om Le Soir, Belgiens stora franskspråkiga dagstidning. Den kommer ut, mot ägarnas vilja, under hela ockupationen och säljs i 250 000 ex varje dag. Ett utmärkt propagandainstrument för ockupanten, som vill att Le Soir fortfarande ska ge intryck av att vara ”belgisk”.
Det finns 13 sådana ”stulna” tidningar i landet, ungefär lika många som fortsätter att komma ut på eget initiativ, samt en grupp nytillkomna tidningar.
Och de Becker vill ha Hergé. Hans serier höjer upplagan och skulle vara den verkliga fjädern i hatten för hans tidning. Le Soir skulle också vara en fjäder i hatten för Hergé, eller så ser han saken år 1940 i alla fall. Dessutom har kungen, Leopold III, valt att stanna i landet och uppmanar nu alla att ”återgå till arbetet”. Och rojalist är Georges Remi in i märgen.

Krabban med guldklorna startar i den nya barnbilagan i Le Soir på hösten 1940.

Under hela ockupationen arbetar Hergé som en galning, upplagorna går upp och hans enda problem tycks vara pappersbristen. Trots att han har en säker ställning får han också ibland problem med censuren, två herrar som den tyska Propagandaabteilung har placerat permanent på tidningen.
Flera av de album som anses bäst kommer under kriget, t ex Enhörningens hemlighet och Rackham den Rödes skatt. Krigsåren har kallats en guldålder för Hergé.
Men 1944 befrias Bryssel från den tyska ockupationen och räkenskapens dag har kommit.

Fyra gånger grips Hergé, av säkerhetspolisen, kriminalpolisen, av belgiska nationalister och av Fronten för oberoende. Fyra gånger släpps han. En natt får han tillbringa i häkte och det glömmer han aldrig. Han förhörs av säkerhetspolisen. Hans försvar går ut på att han tecknar för barn, och det är det mest opolitiska man kan göra. Han ändrar aldrig ståndpunkt.
Några dagar efter befrielsen förklarar den allierade högsta ledningen på plats att alla journalister som medverkat i tidningar under ockupationen får yrkesförbud tills vidare.
Hergé anser sig helt oskyldig och kommer inte ens på tanken att det kan bli fråga om rättegång för hans del.
Han inser snart att även om han inte riskerar dödsstraff (som några andra kommer att drabbas av) så finns en annan fasa som hänger över honom. ”Incivique”. Ett föråldrat adjektivet som är i bruk igen. Förlust av medborgerliga rättigheter.
Oerhört många misstänks för bristande medborgerligt sinnelag. Mycket gammalt groll uppstår på nytt, hämnd utkrävs som inte alltid har med ockupationen att göra…
”Den enda belgare som inte får problem vid befrielsen är Bryssels spårvägar trots att den har transporterat tyskar i fyra år” enligt folkhumorn.
Militärdomstolarna dömer cirka 55 000 till olika typer av straff, varav 5 500 till livstid eller dödsstraff.

Pierre Assouline skriver om denna tid: ”Nästan alla belgare antas sakna medborgerliga rättigheter tills de bevisar motsatsen.” Man måste ha ett ”… certifikat på sitt medborgerliga sinnelag… utfärdat av poliskommissarien eller borgmästaren…” Det finns inga ordentliga regler för detta, och man kan föreställa sig missbruket, handeln med intyg, och hur det gick för de icke kollaboratörer som inte hade de rätta kontakterna.
I representanthuset diskuteras frågan i flera år: hur sträng ska man vara? Och går de juridiska formaliteterna för långsamt finns det risk för ”patriotiska” straffexpeditioner på privat initiativ.
Hergé kan fortfarande arbeta för sitt förlag, Casterman, men inte som journalist. Han liksom en rad andra journalister är föremål för utredning.
Höga vederbörande har också problem. Om alla andra journalister på den ”stulna” Le Soir ställs inför rätta (vilket sker), varför inte Hergé?

Märkligt nog dyker det upp två män ur motståndsrörelsen med ett förslag: starta en barntidning med Hergé! Via kontakter på högsta nivå lyckas de ordna alla tillstånd: Hergé har aldrig varit medlem i något parti eller organisation och aldrig undertecknat någon artikel med olämpligt innehåll…
En av hans gamla vänner avrättades för medverkan i rexistpressen. Fascistledaren Léon Degrelle, en man som alltid klarade sig, flydde till Spanien. Andra gick i landsflykt i Frankrike eller längre bort.
I december 1945 lades Georges Remis dossier till handlingarna. Då börjar uppvaktningarna, telefonsamtalen på nytt: olika intresserade parter vill antingen hänga Hergé eller fria honom. Men 1946 får han sitt intyg och så småningom också arbetstillstånd.
Han är djupt sårad. Han anser sig oskyldig. Han ångrar ingenting. Han är som alltid sina vänners vän och trogen sin ungdoms ideal.
Och vännerna, det är de dömda och de som saknar medborgerliga rättigheter. Ofta rojalister som han själv. Victor Meulenijser, vän från skoltiden, chefredaktör för en rexisttidning: skjuten. Félicien Marceau, dömd för förräderi till femton års straffarbete, flydde till Frankrike. Den allra bästa vännen Paul Jamin? Dömd till döden för sina teckningar i Le Soir och andra tidningar. Hergé hjälper hans fru under fängelsetiden (straffet omvandlades till fängelse)och mannen själv när han kommer ut ur fängelset.
Robert Poulet dömdes att skjutas på offentlig plats. Han satt tre år i dödscell. Hur överlevde han och kunde börja arbeta som journalist?
Allt det han skrev under ockupationsåren var med kung Leopold III:s goda minne. Men kungen svarade inte ens på hans vädjanden om uppbackning, och till sist tvingades Poulet offentliggöra sin brevväxling med kungen.
Varpå han blev till stor nytta för de krafter som verkade för att kungen snabbt skulle abdikera. Samt överlevde och blev nära vän till Hergé.

Tintin, god scout och riddare i det godas tjänst, räddade i själva verket Hergé efter ockupationen. En hel generation ungdomar såg honom som representant för rättfram oskuld, heder och hjälpsamhet. Inte kunde hans skapare vara något helt annat?
1946, vid rättegången mot den ”stulna” Le Soirs alla journalister, sitter Hergé bland åhörarna. I pausen frågar en journalist en av de ansvariga: ”Men varför sitter inte Hergé häktad?” ”Jag skulle ha gjort mig till ett åtlöje,” blev svaret.
Kanske inte ändå. Andra tecknare hade dömts.
Rättegången resulterade i sex dödsdomar, en livstid, ett antal på 15 och 20 år. Men fem år senare var många av de dömda fria igen.

Tintin är pånyttfödd efter kriget, den nya veckotidningen går utmärkt. Hergé har en lång karriär framför sig. En elegant, kompetent, artig person med sval yta. Med depressioner och svarta perioder när han försvinner i veckor och månader från arbetet med barntidningen Tintin. Han vantrivs fruktansvärt med sin tillvaro efter kriget och funderar en tid allvarligt på att emigrera till – Argentina. I stället blir han som besatt av att omarbeta och snygga upp det tjugotal album som är resultatet av närmare ett halvsekels arbete.
Den mest kände belgaren i världen, sas det. ”La Belgique faite homme”, Belgien förkroppsligad. Om du berättar hans liv berättar du mitt lands historia, sa en äldre man till Pierre Assouline när han förberedde en biografi.

Den belgiske konstnären Jan Bucquoy kallar fortfarande Hergé förrädare.
Tim Judah berättar om honom i The Guardian 1999. Bucqouy säger: ”Efter kriget talade inte grannar med varandra på grund av vad de hade gjort under kriget. Mina föräldrar var i motståndsrörelsen, och när jag växte upp fick vi inte läsa Tintin eftersom Hergé hade varit kollaboratör”. Han har fört en kampanj mot Hergé i många år och hävdar att så länge Belgien inte konfronterar Hergés förflutna rakt av, så länge undviker Belgien ”sina egna mörka punkter i historien”.

Det tar ett kvartssekel innan dagstidningen Le Soir över huvud taget nämner Hergé eller Tintin vid namn. Det är betalningen för att Hergé arbetade på den ”stulna” tidningen. Den mest kände belgaren i världen existerar inte för landets största dagstidning.
Inte förrän en mycket ung man, nyanställd på barnsidorna, och som inte känner till de oskrivna reglerna, skriver en artikel om Hergé 1969 – och får in den därför att tjänstgörande redaktör också är nyanställd. Förtrollningen är bruten och Hergé existerar igen.

Efterkrigstiden blev i stort sett ett triumftåg, utåt sett. Tintin är i dag översatt till mer än 60 språk, 200 miljoner album är sålda, än i dag säljs 4 miljoner per år enligt förlaget. Enmansföretaget Hergé betraktades som en allvarlig konkurrent till Disneykoncernen.

Serier börjar betraktas som en konstart. Den nionde musan.
Det som den unge Hergé bestämde sig för redan på 20-talet: den rena linjen, rytm och rörelse, vikten av komposition, klarhet och enkelhet, allt överflödigt bort, det kommenteras och dissekeras, det skrivs artiklar, böcker och vetenskapliga avhandlingar. Andy Warhol uttrycker sin beundran och porträtterar Hergé. Själv köper han Roy Lichtensteins förstorade serierutor.
1983 dör Georges Remi, grundigt utled på Tintin som han ”har lagt ner hela sitt liv i”.

Men popikonen Tintin dör inte. 1999 diskuterar ett antal ledamöter i franska nationalförsamlingen Tintins politiska åsikter: höger eller vänster…?


...tillbaka.