– Forum för levande historia borde inte vara en myndighet, säger historikern och kulturskribenten Åsa Linderborg.
Hon ser det som en självklarhet att staten inte ska få formulera vilken av alla vetenskapliga historietolkningar som gäller, och säger att det bara är diktaturer som behöver den sortens propagandainstitut.

– Forum för levande historia gör mycket som är bra – man har kampanjer mot rasism, homofobi och mobbning, men det är sådant som har ganska lite med deras ursprungliga uppgifter att göra. Det borde bli gjort, men andra aktörer borde ta hand om det.
Åsa Linderborg har tidigare kritiserat Forum för levande historia för att inta en subjektiv och politiserad hållning i sin historieskrivning, bland annat när det gäller hur myndigheten formulerat sin historiesyn på folkmorden i de stalinistiska staterna. Hon menar också att det finns en förklaring till varför den historiesyn som presenteras från myndigheten ofta utgår från frågeställningar som formulerats av den politiska högern.
– Jag tror att man måste se till sammanhanget som Forum för levande historia skapades i. Då pågick nämligen en stor borgerlig kampanj mot hela folkhemsidén, och en av strategierna var att utmåla folkhemmet som brunkantat och socialdemokratin som nazianstruken.
– Man tog upp saker som förvisso stämmer, som socialdemokraternas samarbete med tyskarna under andra världskriget och att man genomförde tvångssteriliseringar. Debatten gjorde att det fanns ett behov för socialdemokratin att rentvå sig själva.

Allmän uppståndelse
Det blev Göran Persson som fick stå för rentvåendet. På ett begåvat sätt lyckades han vända debatten genom att utnyttja en stor undersökning som hade väckt allmän uppståndelse 1997. Den undersökningen hade kommit fram till att en tredjedel av alla elever kände sig osäkra på om den nazistiska förintelsen av judarna verkligen hade ägt rum.
Enligt Åsa Linderborg utsattes denna undersökning för samma typ av kritik som den nu JO-anmälda rapporten om antisemitism, men den refererades okritiskt i medierna. Och inte långt efter att undersökningen hade publicerats lanserade Göran Persson idén om en informationskampanj riktad till alla svenska skolbarn, som han inbjöd de andra partierna att delta i. I kampanjen ingick bland annat att boken ”Om detta må ni berätta…” som gick ut till miljoner hushåll. Kampanjen vände sig också till lärare och frivilligorganisationer.
En del av Levande historia utvecklades dessutom till ett internationellt projekt, Task Force for International Cooperation on Holocaust Education, där Persson bland annat samarbetade med Israel.
Allt detta utgjorde delar i projektet att ge socialdemokratin en ny, liberalt demokratisk image, men Göran Persson skaffade sig också ett gott internationellt anseende.
– Det här projektet gick helt enkelt i linje med Sveriges nya utrikespolitik, säger Åsa Linderborg.
– Man slutade att vända sig emot övergrepp från EU, och USA, och valde i stället att inordna sig i ledet.
Kritik mot Israel blev alltså mer problematiskt. Åsa Linderborg tror att det goda internationella anseendet som socialdemokratin fick, kan ha ett samband med att kampanjen senare permanentades och blev en myndighet 2001.

Undviker sambanden
Socialdemokratin har vunnit mycket på att definiera sig som ett parti som sätter in alla klutar för att ta itu med antisemitiska föreställningar i Sverige, man slipper att offentligt göra upp med sin egen historia och man visar att man inte längre kommer att sätta sig upp mot stormakter. Men även om kampanjen var en del i socialdemokratins vilja att rentvå sig, finns det inte en fördel med en kampanj som sätter fingret på förintelsen och på antisemitism?
Det tycker inte Åsa Linderborg. Visserligen ska man ska diskutera både förintelsen och antisemitismen, säger hon, men inte på Forum för levande historias vis.
– Ett problem med den information som spridits från Forum för levande historia är att man rycker loss förintelsen ur dess sammanhang och gottar ner sig i den. Man undviker att undersöka mekanismerna som låg bakom, att se samband med processer som fortfarande pågår.

Västerländsk agenda
Hon tolkar denna historieskrivning som att forskarna skriver in sig i en västerländsk agenda, där de västerländska demokratierna kan betrakta sig som ensidigt goda.
Men det är förstås inte en direkt förklaring till varför Forum för levande historia ger ut en rapport som av många kritiseras för att vara ovetenskaplig. Och Åsa Linderborg tror också att socialdemokraterna efter hand har förlorat en del av sitt engagemang i myndigheten, eftersom den inte visat sig ge så goda resultat tillbaka under senare år. Anslagen till myndigheten har dessutom minskat.
– Jag tror dessutom att Forum för levande historia har blivit lite mer försiktiga nu när deras rapport har kritiserats så hårt. Jag har inte sett att de har gått ut och försvarat sig. Och det tror jag handlar om att kritiken inte bara kommit från vänster, utan också från höger den här gången.
...tillbaka.