Internationalen: KUNSKAP, KÄRLEK & KAMP

Kvar idag finns varken postgång, järnväg eller tillgång till el och tele när det snöar. Hur blev det såhär?

För åtta år sedan tjänade en direktör i Vattenfall 70 000 kronor i månaden.
Detta år tjänar en direktör 560 000 kronor i månaden.
560 000 kronor i månaden motsvarar vad 23 linjemontörer arbetande i blötsnö tjänade tillsammans på en månad.
Detta år tjänar nio direktörer i Vattenfall 25 miljoner kronor plus ytterligare 6 miljoner i bonus.
- Jag vill inte vara så fräck att jag påstår att det finns privatekonomiska incitament som ligger bakom av avregleringen av energimarknaden, men…
Dessa siffror och uttalandet kom från Sekos vice förbundsordförande Tomas Abrahamsson, när han för några veckor sedan gick igenom effekterna av avregleringarna sedan början av nittiotalet på det rådslag om rättvisa och gemensam välfärd som bland annat Attac Malmö och Seko bjöd på i ABF-huset i Stockholm.
”Reglera avregleringarna” var temat för Tomas Abrahamssons anförande, och han kunde konstatera, som många av oss redan upptäckt, att avregleringarna och det faktum att ordet medborgare blivit konsument och samhällsekonomi liktydigt med företagsekonomi övertagits av arbetarrörelsen. Med arbetarrörelsen menade han i det här fallet i första hand socialdemokraterna.
Tomas Abrahamsson redogjorde kortfattat för vad som var själva inkråmet i den avregleringshysteri som startade på allvar i mitten av nittiotalet.
- Intentionerna och utfästelserna bakom avregleringen var att genom ökad konkurrens driva fram effektivare verksamhet som i slutänden skulle komma konsumenterna till del genom lägre priser och bättre produkter av tjänster.
Så vackert lät det. Och Sverige begåvades med en näringsminister som mer än de flesta visste hur man kränger en vara, som sedan visar sig vara något helt annat än vad försäljaren, i det fallet Björn Rosengren, gett sken av.
Resultatet blev det rakt motsatta.

Som Seko skriver i det program ”Reglera avregleringen” som antogs vid förbundsmötet i september 2003, tillhör Sverige ”de europeiska länder som ligger i framkant när det gäller att omsätta de gällande liberaliseringsintentionerna i EU-lagstiftningen i nationell lagstiftning när det gäller avregleringar och inre marknadens realiserande”.
Alltså gick det som det gick i Sverige.

Post-, energi, järnväg och tele som under i stort sett hela nittonhundratalet hade varit statliga monopol lämnades i händerna på några av Rosengren utvalda diversehandlare som nu fick leka direktörer, tillhöra samhällstopparna och jaga lönsamhet istället för tillgänglighet.
Hela denna statliga sektor lämpades över till ett sällskap hasardörer som med frenesi jagade kostnader, i det här fallet anställda, medan servicen försämrades och priserna sköt i höjden.
Avregleringen var en produkt av nyliberalismen. En slaggprodukt som socialdemokraterna kom att köpa med hull och hår.

Och redan 1991 kan färdriktningen anas i partiets proposition ”Näringspolitik för tillväxt”. Där heter det: ”Mot bakgrund av den ökade internationaliseringen och ett allt större kunskapsinnehåll i produktionen framstår investeringar vad avser kommunikationer, utbildning, forskning och utveckling, teknikspridning liksom åtgärder för en mer effektiv konkurrens och fungerande marknader som särskilt viktiga”.
Så vackert, harmlöst och snömosigt kan det låta i en proposition.

Detta blev sedan omsatt i politik. Och då visar sig den politiska hårdvaran bakom orden ”effektiv konkurrens och fungerande marknader”. Chockhöjning följs av ständigt återkommande prischocker på elmarknaden. Hemkommunens enda postkontor försvinner. Järnvägsstationens spår syns inte längre för all sly och den gamla stationen har köpts upp av någon med sinne för en bra affär.
Bolagiseringen av de statliga affärsverken startade under de borgerliga regeringsåren 1991 till 1994. Den kursen kom inte att ändras, snarast ökade takten, efter den socialdemokratiska valsegern 1994.
Seko konstaterar bland annat i sitt program ”Reglera avregleringen” att ”historiskt sett hade ett argument för statliga monopol och sammanhållna system för en statlig styrning inom infrastrukturbranscherna varit att värna om stordriftsfördelar, att upprätta en långsiktighet i investeringar liksom också att garantera en rättvis fördelning av tillgången av tjänster. En stark offentlig sektor ansågs nödvändig av solidaritets- , rättvise och effektivitetsskäl och för att motverka markandsekonomins skadliga effekter….Dessa aspekter fick från denna tidpunkt något av en dödsstöt”.

Dödsstöten mot de statliga kronjuvelerna kom att drabba och drabbar medborgarna speciellt utanför storstäderna hårt. Konsekvenserna för i första hand de anställda kan ni läsa mer om i de faktarutor som finns återgivna på detta uppslag.
För kvar finns varken postgång, tillgång till el och tele när det snöar, järnvägen är borta. Kvar finns kanske på bordet förutom den senaste elräkningen en tidningsrubrik som berättar att den numera privatiserade Björn Rosengren tjänar 25 000 kronor om dagen eller var det i timmen?

Vad medborgarna tycker om denna systematiska förstörelse finns det inga säkra uppgifter om eftersom ingen har frågat dem, men tämligen säkert är det så som Sekos Tomas Abrahamsson konstaterade under sitt föredrag där han lutade sig mot en undersökning som Seko gjort och där 60 procent sagt sig vara negativa till avregleringarna.
- Politikerna säger ofta att de har folket bakom sig. När det gäller avregleringarna och privatiseringarna stämmer det. De har folket långt bakom sig.

Svart på vitt om avregleringarna

Några av de branschvisa konsekvenserna av avregleringen. Uppgifterna är hämtade från Reglera avregleringen, program om avregleringens konsekvenser antaget vid Sekos förbundsmöte 16-18 september 2003.

Järnväg - trafik och infrastruktur
¤ Personalresurser har skurits ned, vilket innebär en hög stressfaktor som gjort att personalen slitits hårt med höjda sjukskrivningstal som följd. Stora problem har uppstått med att åstadkomma en acceptabel arbetstidsläggning, övertiden har varit oacceptabelt hög.
¤ Medlemmarna upplever en försämrad arbetsmiljö och det systematiska arbetsmiljöarbete som är arbetsgivarnas skyldighet att bedriva har oftast inte fungerat tillfredsställande.
¤ Andra problem har varit försämringar av pensionsvillkor, anställningstrygghet, inflytande och möjligheter till kompetensutveckling.
¤ Fordonsunderhållet, speciellt det förebyggande, har eftersatts, vilket gjort att sårbarheten ökat. Detta har bidragit till att arbetet med att förbättra punktligheten varit ett stort misslyckade.
¤ Minskningen av det förebyggande underhållet har inneburit fler driftsstörningar och ökade insatser av akuta underhållsåtgärder för att upprätthålla trafiken.
¤ Systemet med upphandling och ofta korta upphandlingstider innebär att tågentreprenörerna har små möjligheter att investera i rullande material och utveckla service och trafikkoncept.
¤ Inom infrastrukturinnehållet finns samma problem i form av nedskurna resurser, ökad entreprenadutläggning och med tiden ökade svårigheter att behålla kompetent personal i viktiga funktioner. Produktionspersonalen har minskat i relation till administrativ personal inom Banverket.
¤ Stora problem när det gäller att hitta rätt prioriteringar och former för fungerande kontakter mellan tågtrafikbolagen och Banverket.
¤ Allmänhetens tilltro till järnvägstrafiken har fått sig en knäck, då antalet inställda tåg och förseningar ligger på en oacceptabel nivå.
¤ Inom infrastrukturen försämras säkerheten på sikt genom brister i förfrågningsunderlag och kravställning, och genom att ekonomiska krav sätts före krav om säkerhet och arbetsmiljö.

Energi
¤ Avvecklingen av produktionskapacitet har gått alltför snabbt, vilket äventyrat elförsörjningen.
¤ Ägarkoncentrationen har ökat. Fyra kraftproducenter står för 90 procent av all elproduktion i Sverige.
¤ Det eftersatta underhållet i ledningsnäten har resulterat i fler och längre elavbrott.
¤ Kortsiktigt lönsamhetstänkande går före långsiktighet och nödvändiga investeringar.
¤ De anställda har fått betala ett högt pris i form av försämrade anställningsvillkor genom företagens agerande på den öppnade marknaden, bland annat vad gäller arbetsmiljö och säkerhet.

Post
¤ Inflytandet på arbetet har minskat genom central- och detaljstyrning samt övertro på möjligheten att rationalisera verksamheten genom centrala direktiv. Möjligheterna till medinflytande för såväl de anställda som den fackliga organisationen uppvisar alltför många brister. Bemanningen är ofta alltför knapp vilket skapar en situation där de anställda känner stress.
¤ Arbetsmetoderna har förändrats till fler uppstyckade, hårt styrda jobb med utarmat arbetsinnehåll.
¤ Fler tim- och visstidsanställningar har utformats genom arbetsgivarens ambition att minska personalkostnaderna och skapa optimal produktionsanpassning.
¤ Kompetensutvecklingen och möjligheterna att hänga med i den tekniska utvecklingen tenderar att koncentreras till ett fåtal anställda.

Tele
¤ Ständiga omorganisationer och nya arbetsorganisationer har genererat stor otrygghet. Det råder en stor omorganisationströtthet vilket resulterat i minskat engagemang.
¤ Varje omstrukturering i nya företagskonstellationer tenderar till att äventyra arbetsvillkor och förmåner i form av till exempel pensionsvillkor.
¤ Upphandlingar riskerar att vid varje upphandlingstillfälle resultera i nedtrappning av de anställdas villkor. Korta upphandlingsperioder ökar de anställdas osäkerhet om framtiden.
¤ Arbetsbelastningen har ökat och blivit ojämnare för många grupper. För vissa grupper har kraven på en ständig tillgänglighet också ökat.
¤ Arbetsmiljöorganisationen har avrustats och frågorna om arbetsmiljö nedprioriterats.
¤ Samverkansavtalens tanke att arbetsmiljöarbetet skulle ingå som en naturlig del i det övriga fackliga arbetet misslyckades. Arbetsmiljöarbetet kom istället i sista hand när ekonomin sattes främst.
¤ Förändringarna har inneburit att det blivit allt svårare att ägna tid åt fackligt arbete eftersom det blivit nödvändigt för den egna anställningstryggheten att satsa allt på arbetet.
¤ Uppsplittringen i mindre företag med mer koncentrerad verksamhet har försvårat möjligheterna att byta jobb inom samma organisation. Detta innebär att företagen inte satsar på kompetensutveckling – för anställning krävs rätt utbildning från start.
...tillbaka.