Internationalen: KUNSKAP, KÄRLEK & KAMP

Första veckan i mars. Fågelinfluensan och George Bush nådde Sydasien samtidigt. Fågelinfluensan visade sig inte vara dödlig. Men Bushs besök ledde till blod-spillan i Pakistan medan tusen protestdemonstrationer ägde rum i Indien på en enda dag.

Nu har ett ordkrig brutit ut mellan Kabul och Islamabad, Pakistans president Musharraf har anklagat Kabul för att konspirera mot Pakistan. Sydasiatiska grannar som inte är alltför vänligt inställda har övergått till en rent fientligt inställning. Allt detta är resultatet av George Bushs resa till Sydasien – Afghanistan, Indien, Pakistan.
Första anhalten på resan var en överraskning. Afghanistan. Enligt CNN var det en ”överraskningsvisit” som inte var väntad när Bush lämnade Vita huset. Men omgiven av säkerhetsapparaten repade han mod att besöka det ”befriade” Afghanistan. Under det fem timmar långa besöket upprepade han om igen att ”Usama skulle ställas till svars”, medan president Hamid Karzai hälsade president Bush som ”en man som hjälpte oss att bli fria”.

Halv miljon på gatorna
Delhi var nästa anhalt på resan. Innan Bush kom fram gick en halv miljon ut på gatorna på uppmaning av ett islamistiskt parti (Jamiat Ulema e Hind) och Vänsterfronten. Den indiska författaren och Bookerprisvinnaren Arundhati Roy skrev en svidande artikel med namnet ”Bush i Indien. Inte välkommen.”
Hon skrev: ”Inför Bushs besök i Indien 2 mars försökte regeringen med all kraft att få honom att tala inför parlamentet. Ett inte obetydligt antal parlamentsledamöter hotade att häckla honom, så Plan ett skrinlades snabbt. Plan två gick ut på att låta Bush tala till massorna uppifrån värnet på den magnifika Röda Borgen, där den indiske premiärministern traditionellt håller sitt tal på Självständighetsdagen. Men Röda Borgen som omges av den till största delen muslimska befolkningen i Gamla Delhi ansågs som en mardröm ur säkerhetssynpunkt. Så nu är vi inne på Plan tre. President Bush talar från Purana Qila, Gamla Borgen.
Eftersom Gamla Borgen också inrymmer Delhis Zoo kommer George Bushs åhörarskara att bestå av några hundra djur i bur och en godkänd lista på mänskliga varelser i bur, en kategori som i Indien går under namnet ”framstående personer”. Det handlar mest om rika som lever i vårt fattiga land som fångna djur, fängslade av sin egen rikedom, inlåsta i sina förgyllda burar och skyddar sig från hotet från den vulgära och svårstyrda massa som de systematiskt har bestulit under århundraden.”

Kärnkraftsavtal
Inför Bushs ankomst hade Vänsterfronten organiserat tusen protestdemonstrationer över hela Indien. Förutom protesterna och den utbredda vreden präglades besöket av det kärnkraftsavtal han slöt med Delhi, och som bryter mot ickespridningsavtalet. Han talade mycket varmt om Indiens kapitalistiska demokrati, fria marknad, civila samhälle med mera. Han besökte till och med Gandhis Samadhi (den plats där han kremerades) och hyllade Gandhi i glödande ordalag, till de verkliga gandhisternas avsmak.
Vänsterfronten, som i vanliga fall är allierad med det styrande Kongresspartiet, kritiserade Delhis kuttrande med Washington. Vänstern beskrev den knoppande vänskapen mellan Delhi och Washington som en avvikelse från arvet efter Nehru och ett svek mot Nehrus utrikespolitik. Programledare i teve och tidningskommentatorer ansåg båda att Washingtons nyfunna vänskap för Delhi hängde ihop med faktorn Kina.
Under sin indiska resa hade Bush ögonen på många andra faktorer än den kinesiska. Innan han reste sa han:
– Den indiska medelklassen uppskattas idag till 300 miljoner… Det är fler än hela USA:s befolkning. Indiens medelklass köper luftkonditionering, köksattiraljer och tvättmaskiner, och många köper av amerikanska företag som GE och Whirlpool.
Men det är inte allt. Washington behöver tillgång till indiskt territorium för militära övningar. Ironiskt nog startade de gemensamma amerikansk-indiska manövrerna före Bushs resa i Västbengalen där Vänsterfronten nu har suttit vid makten i tre årtionden.
Från början protesterade Vänsterfronten, men gav efter när de hotades av Manmohan Singh. Inte ens borgerliga partier är lika ivriga som Vänsterfronten att bibehålla status quo i Indien.

Självmordsbombare
I slutet av fyradagarsresan landade Bush i Pakistan. Redan 2 mars hade Bush fått sin speciella hyllning från fundamentalisterna när en självmordsbombare orsakade kaos utanför USA:s konsulat i Karachi i södra Pakistan. Den kraftiga explosionen dödade fem personer, däribland en USA-diplomat, och skadade över 40.
Explosionen skapade allvarliga bekymmer både för Bush och Mush (som Musharraf ofta kallas i Pakistan). Det påstås att till och med Musharraf blev skakad och oroade sig för Bushs säkerhet i Islamabad.
Det plan Bush reste med landade och lyfte från pakistanska flygvapnets militärflygplats Chaklala på natten i fullständigt mörker – alla ljus var släckta. I Pakistan fick man veta att det inte var nödvändigt att Musharraf eller premiärminister Shaukat tog emot eller vinkade av Bush på flygplatsen eftersom USA-tjänstemännen oroade sig för att dessa personers färd till flygplatsen i säkerhetskonvojer kunde varna terroristerna.
Bush bodde hos den amerikanske ambassadören istället för på det hotell som reserverats för honom och hans sällskap.
I en helikopter från amerikanska flygvapnet fördes Bush till ambassadörens hem och till mötet med Musharraf. Täckningen av luftrummet över Islamabad sköttes av flygplan och helikoptrar från enheter inom det amerikanska flygvapnets baser i Afghanistan, med officerare från pakistanska flygvapnet ombord för att assistera den amerikanska besättningen.
Det pakistanska flygvapnet blev tillsagt att hålla sina plan och helikoptrar på marken tills besöket var över.
USA:s säkerhetsfolk tog över hela ansvaret för Bushs närskydd. Deras pakistanska motsvarighet hölls inte underrättade.
Under tiden slog general Musharraf till mot ”al-Qaidamilitanter” i Stamområdena (där jakten på Usama och Al Zawahiri nu har pågått i många månader). Under de fyra dagar när Bush var i Sydasien dödades över hundra människor i staden Miran Shah i Stamområdena.

Ilskna ordväxlingar
Bush resa till Pakistan var närmast en formalitet för att berömma och kritisera hans militära underhuggare i Pakistan. Beröm för att han lydde order, kritik för att han inte lydde ordentligt.
Till Musharrafs förlägenhet och irritation erbjöds inte Pakistan något konkret som Indien. Bara predikningar om demokrati och lite beröm för samarbete i ”kriget mot terrorn”.
Nu när Bush har rest ägnar sig Musharraf och hans generaler åt att förklara att besöket var framgångsrikt.
Men i efterdyningarna av resan ägnar sig Kabul och Islamabad åt ilskna ordväxlingar. Det hela började strax innan besöket. I början av februari besökte afghanske presidenten Hamid Karzai Islamabad och överlämnade en lista på terrorister som gömde sig i Pakistan. Listan läcktes till media. När Bush lämnade Kabul lovade han att ta upp saken med Musharraf. Det gjorde han också.
Bushs frostiga attityd gentemot Musharraf förvånade värden eftersom Bush före avresan berömde Musharraf. Många anser att det beror på de rapporter han fick i Kabul. Islamabads roll i Afghanistan kritiseras hårt. Washington Post har tydligt ifrågasatt uppriktigheten hos den ”skurkaktige militäre härskaren”, och anklagade Musharraf för att ”undvika en effektiv kampanj mot de islamska extremisterna i sitt land”.
Farooq Sulehria
Översättning: Gunvor Karlström
...tillbaka.