I helgen samlas vänsterpartiets ombud och kongressar i Göteborg. På dagordningen ligger partistyrelsens förslag till valplattform: den viktigaste punkten bland de frågor som kommer att behandlas. På partiets hemsida lovar man ”intensiva men förhoppningsvis stimulerande och intressanta dagar”.


Det är minst sagt ett sargat, splittrat och misskrediterat parti som håller kongress, vilket knappast utgör ”stimulerande” omständigheter. Så har det varit sedan ”kommunisten” Lars Ohly tog över rodret. Det pinsamma spektaklet kring hans numera uppsagda kommunistepitet, och de stalinistiska kvarlevor som blåsts upp och utnyttjats i media, är en del av bakgrunden. Tyvärr har den cirkusen inte lett till någon uppgörelse med stalinismen.
Uppståndelsen kring motsättningen mellan partihögern och de stalinistiska nostalgikerna är en annan orsak till vänsterpartiets handlingsförlamning. Den grupp i v som är socialister och vänster utan stalinistiska laster finns naturligtvis också, men har hamnat utanför medias strålkastare. Och trots att nästan alla som har hoppat av från v har valt att gå åt höger har partiet ändå inte girat åt vänster.
V har anpassat sig högerut allteftersom regeringen styr åt höger, och för att hela borgerligheten driver en högeroffensiv mot de arbetande. Hela det politiska fältet har vridits åt höger, och v bidrar med sin del till denna olustiga politiska förskjutning.

Vad kan Vänsterpartiet åstadkomma nu på kongressen i Göteborg? Valplattformen är som sagt huvudfrågan på kongressen. En snabb titt på partiets valplattform ger intrycket av en mycket allmänt hållen önskelista. Visst, det finns en hel del i texten som även vi socialister kan skriva under på, men det är i så fall något som kräver ett sammanhang och ett konkret socialistiskt innehåll för att inte förvandlas till abstraktioner eller önsketänkande. I valplattformen finner man en rad ”skall”: skattesänkningar skall avskaffas, finanser skall ersättas, företag skall utvecklas och ta sitt sociala ansvar, inflytande skall stärkas, den offentliga sektorn skall stärkas och de anställda skall erbjudas möjligheter, och så vidare. Till detta kommer lika många ”vi vill” på önskelistan.

Det är förvisso inget fel att ha en viljeinriktning i politiken, det är snarare ett måste. Men frågan medlemmarna och väljarna säkert ställer sig är hur allt detta egentligen ska gå till. Hur ska man utföra valplattformens långa lista av ”vi skall” och ”vi vill”? Vad krävs det för att önsketänkandet ska kunna bli verklighet? Räcker det med konstateranden som ”full sysselsättning är inte längre det främsta målet för den ekonomiska politiken”? Vem har hittills genomdrivit ”den ekonomiska politiken”? Är det inte socialdemokraterna med Göran Persson i spetsen som möjliggjort att arbetslösheten omvandlats till ett gissel för fruktansvärt många människor i Sverige?

Valplattformen belyser sålunda problemet med v; det saknas ett strategiskt tänkande för vad man vill med reformerna, hur dessa skall genomföras, och hur striden skall tas med dem som har motsatta intressen. Man saknar en strategi för att ta sig ur socialdemokratins skugga, och hur man skall upphöra att vara ett stödparti till en politik man egentligen inte stödjer. Det räcker inte med att propagera för abstrakta och innehållslösa proklamationer i stil med ”Mot kapitalets makt ställer vi socialism”. Den socialdemokratiska regeringen administrerar ju kapitalets makt i Sverige och får i detta arbete ständigt uppbackning från vänsterpartiet. Vilken analys gör v inför valet av socialdemokratin och hur argumenterar v kring en socialdemokratisk regering med borgerlig politik kontra borgerlig regering? Inte ett ord finns i plattformen. Kan man verkligen förhålla sig till dagspolitiken och valet utan att svara på dessa frågor?
”Får vi genomslag för en vänsterpolitik vill vi regera” står det att läsa i förslaget till valplattform. Det är bara det att v i tidigare val redan fått mandat för att föra en vänsterpolitik, men partiledningen har ignorerat uppdraget till förmån för ett samarbete med den socialdemokratiska regeringen som fört en rakt igenom borgerlig politik.
Vänsterpartiet är medskyldigt till den förda politiken och tänker uppenbarligen fortsätta med denna inriktning. I valplattformen nämns inte socialdemokratin med ett ord och där finns därför inte ett uns av kritik mot ”den förda politiken”. Det är därför inte så konstigt att det finns medlemmar i v som är djupt besvikna: ”förr var det vi som protesterade mot nedskärningarna. Nu sitter vi och genomför dem”.

En ansamling av vänstern kring en antikapitalistisk plattform skulle kunna leda till att motverka den borgerliga offensiven som under de senaste åren förvaltats av den socialdemokratiska regeringen. Ett sådant alternativ skulle kunna förändra de sociala styrkeförhållandena utanför de parlamentariska församlingarna, och även i riksdagen för den delen.
En antikapitalistisk samling skulle hämta och satsa sin kraft i utomparlamentarisk kamp, sociala rörelser och kämpande fackföreningar, och samtidigt använda sin position i riksdagen för att stärka rörelsearbetet. Utan en sådan inriktning kommer politiken i fortsättningen att förskjutas åt höger.
Vänsterpartiets existensberättigande och möjlighet att överleva i framtiden bygger på att de satsar på att utgöra en samlande kraft i ett sådant alternativ. Frågan är om vänsterkrafterna i vänsterpartiet är beredda att ta strid för detta.

...tillbaka.