Situationen för arbetarklassens kvinnor i offentlig sektor och privat industri är katastrofal.
Tunga lyft och ständig värk, hot om våld, hög arbetstakt… Så ser vardagen på arbetet ut för alltför många kvinnor.
Det framgår i en omfattande arbetsmiljöundersökning som nyligen publicerades av LO.

Metall hade på nittiotalet en vision. Den kallades det goda arbetet. Den omfattande arbetsmiljöundersökning som LO gjort visar istället att arbetet är ont. För arbetarklassen i sin helhet. Men framför allt för kvinnorna inom privat industri och offentlig sektor.
Av rapporten framgår att kvinnliga arbetare sedan 1991 haft den sämsta arbetsmiljön. År 2003 hade avståndet till övriga grupper ökat och störst vara gapet till högre tjänstemän.
Enligt LO kan arbetsmiljövillkoren illustreras med en klass- och könstrappa där arbetare står på det lägsta trappsteget och högre tjänstemän på det översta. I många frågor står kvinnorna ett steg under männen i samma klass, till exempel när det gäller utveckling av arbetet.
Som framgår av faktan pekar rapporten på en drastisk minskning av kvinnliga arbetares möjligheter att påverka sina arbetsvillkor, från 50 till 33 procent under den undersökta perioden. Till detta ska fogas att kvinnliga arbetare också samtidigt fick ett enformigare arbete och färre möjligheter att ta en kort paus för att prata.
Skrämmande är också att tillgången till ett systematiskt arbetsmiljöarbete och företagshälsovård också så tydligt följer klass- och könstrappan. Hos de med sämst arbetsmiljö bedrivs minst systematiskt arbetsmiljöarbete och där finns också minst tillgång till företagshälsovård.

Utbilda skyddsombud
Vad säger man då från facklig håll om rapportens skakande innehåll? IF Metalls ordförande Stefan Löfvén har omkring 80 000 kvinnor i sitt förbund och han verkar mest tagen på sängen när han tar del av dessa nya fakta från LO.
– Jag blev lite chockad när jag såg siffrorna. De värsta branscherna är vitvaru-, elektronik- och bilindustri. Tempot är uppskruvat och arbetsuppgifter-na är ofta enformiga. Vilken typ av arbetsuppgifter man har ska inte bero på kön, säger Stefan Löfvén till Dagens Arbete.
Men det gör det helt uppenbart. Och på frågan varför IF Metall inte gjort något tidigare blir svaret från Löfvén:
– Vi har varit fullt upptagna med att rädda jobb.
LO:s andre vice ordförande heter Ulla Lindqvist och hon säger så här i ett pressmeddelande när hon konfronteras med rapportens fakta:
– Arbetsgivarna måste ta arbetsmiljöfrågorna på ett större allvar. Extra viktigt är att anpassa bemanningen, arbeta med utökat arbetsinnehåll och inflytande för de anställda.
Hur arbetsgivarna ska tvingas att göra detta ges det inga svar på.
LO kommer nu istället att satsa på utbildning. Under tre år ska 10 000 skyddsombud utbildas i samarbete med ABF.

Fakta Kvinnor i arbetslivet
# År 1991 kunde hälften av alla kvinnliga arbetare påverka sin arbetstakt. År 2003 kunde en tredjedel göra det.
# År 1991 ansåg 44 procent av de kvinnliga arbetarna att arbetet var påfrestande tungt. År 2003 ansåg 52 procent det.
# År 1991 var 29 procent av de kvinnliga arbetarna inom den offentliga sektorn utsatta för hot och våld. År 2003 var 36 procent det.
# År 1991 hade 46 procent av de kvinnliga arbetarna i tillverkningsindustrin värk varje vecka. År 2003 hade 58 procent det.
# År 1991 kände sig 33 procent av de kvinnliga arbetarna uttröttade, hade ont i arm/axlar eller kände sig allmänt håglösa. År 2003 kände 48 procent det.
# År 1995 hade 74 procent av arbetarkvinnorna tillgång till företagshälsovård. År 2003 hade 58 procent det. Sämst är det för kvinnorna som är anställda i handel, transport och service. Av kvinnorna i handeln hade 37 procent företagshälsovård.

Källa: LO:s arbetsmiljöundersökning som omfattar 38 000 personer som fått frågor om sin arbetssituation 1991, 1995, 1999 och 2001. Cirka 9 000 personer vid varje tillfälle. Undersökningen bygger på SCB:s arbetsmiljöundersökningar som presenteras vartannat år. En ny undersökning kommer att publiceras hösten 2006.
...tillbaka.