Taksimtorget i Istanbul

Över hela Turkiet protesterade människor mot polisövervåldet i Geziparken, Istanbul.  Flera fackföreningar kallade till generalstrejk i måndags. Industriarbetarnas DISK, de offentliganställdas KESK, samt läkare, tandläkare, ingenjörer och arkitkekter ligger bakom uppmaningen. De vill ha stöd för ett mer ”jämlikt, fritt och demokratiskt” Turkiet.  Sungur Savran är på plats i Istanbul och ommenterar här händelseförloppet under helgen och vilka återverkningarna kan bli på turkisk politik.

Efter dagar av tvekan och förhandlingar beslöt regeringen till sist att evakuera Taksimkommunen, där tusentals tältade i Geziparken och tio­tusentals kom in varje kväll. Polisen attackerade parken 15 juni, och efter att ha evakuerat använde man tårgas och den nya uppfinningen vattenkanoner med någon kemikalie tillsatt eftersom vattnet brände huden på alla som träffades, raserade tälten, sjukstugan, köken och biblioteket som hade installerats.

Men att en motståndshärd krossades betydde att tusen andra sköt upp. Runt om Istanbul och i många andra städer strömmade människor genast spontant ut i tusental, ibland i tiotusental och började ropa de gemensamma parollerna från det två veckor gamla upproret. Den främsta var förstås ”Överallt Taksim, överallt motstånd!” Man ropade också ”Skuldra vid skuldra mot fascismen!” (inom den turkiska vänstern är det tradition att kalla alla sorters förtryckande regimer ”fascistiska”) och ”Avgå, regeringen!”

Tiotusentals kom från arbetarkvarteren på båda sidor om Istanbul, den asiatiska och den europeiska sidan, och ockuperade trafiklederna. Närmare ett tusental gick över huvudbron över Bosporen som förbinder Asien och Europa. Istanbul har nu blivit en båge av kamp och motstånd som sträcker sig över 80 kilometer i en stad med cirka 14 miljoner invånare. Till och med i de finare kvarteren i innerstan förekom demonstrationer och kastrullkonserter.
Polisens strategi var helt enkelt att skydda Taksim med omgivningar. Det blev en hederssak för dem att rädda ansiktet genom att inte släppa fram de protesterande nära torget, som har varit hett omstritt i fjorton dagar. Det är därför de har öst tonvis av peppargas över de folkmassor, som liksom den vi befann oss i var några kilometer från torget och trängde igenom polisbarrikaden, medan de inte ens lyckades nå de stora grupper som skar av trafiken i de stora genomfartslederna och tågade till gryningen.

Men också i närheten av Taksim förekom ibland stora folkmassor. Den vi befann oss i nådde vid en punkt 10 000-strecket. Men den kvävande effekten av oupphörligt flödande tårgas och svedan från det kemiskt tillsatta vattnet fick till följd att många gav sig iväg med tiden.
Men det förekom ett ögonblick av största betydelse. Geziparken har befunnit sig i uppmärksamhetens centrum för omvärlden under dessa två veckor, med sin sköna atmosfär av frihet och gemenskap. och så var det också, eftersom denna erfarenhet innebar att tiotusentals ungdomar för första gången fick uppleva det fina i gemenskap.

Men varken omvärlden eller för den delen alla i Turkiet visste att den turkiska polisens avskyvärda sätt att hantera massdemonstrationer fortsatte på andra platser. Ett exempel var Gazikvarteren i Istanbul, ett arbetarklassdistrikt där majoriteten är aleviter (en religiös minoritet som räknar tiotals miljoner, även om det exakta antalet är okänt). Det låg också ironi i namnen Gezi och Gazi. Det märkliga ögonblicket inträffade när vår glesnade skara förra natten fick stöd av en mängd människor som kom från Gazi och ropade: ”Håll ut Gezi, Gazi är på väg!”
Och Gazi mötte Gezi i samma våldsspiral!

På andra ställen i Turkiet gick folk ut på gatan så fort de hörde vad som hade hänt i Geziparken. I huvudstaden Ankara, i Izmir, landets tredje stad på den egeiska kusten mittemot Grekland, i Adana och Bursa, textil- och metallcentra, och i den stora semesterorten Antalya vid Medelhavet, överallt samlades folkmassor på de stora torgen. Men polisens inställning skilde sig, från att helt avstå från våld i Izmir och Antalya till extremt våld i Adana.

Med all säkerhet försiggår frenetiska möten på högsta nivå i Ankara. Regeringen, ledningen för säkerhetstjänsten, polisen, höga militärer väger sannolikt för och emot när det gäller krigslagar och undantagstillstånd. Dessutom är säkerligen sprickorna inom den härskande klassen på väg in i den centrala makten. En koalition mot Erdogan har dykt upp i alliansen mellan republikens president Abdullah Gul med rötter i AKP, vice premiärminister Bulent Arinc, också en tungviktare i samma parti, och Kemal Kilicdaroglu, ledare för Turkiets självutnämnda socialdemokrati. Den sistnämnde är också den främste kemalisten, det vill säga från det sekulärt-nationalistiska partiet. Det partiet, som många sektorer inom vänstern gillar högt, försöker låta ångan gå ur rörelsen, trots att de påstår sig stödja den.

Premiärminister Tayyip Erdogan har troligen begått sitt livs största misstag. Hans uppblåsta självförtroende har återigen förmått honom att fatta ett dumdristigt beslut. Ledarna i de organisationer som handplockats av regeringen som representanter för revolten var beredda att lägga ner rörelsen. Men de var tvungna att gå försiktigt fram för att inte fotfolket skulle göra öppet uppror mot kapitulationen. De behövde bara en dag för att minska ner hela Taksimkommunen och högst en vecka för att upplösa den. Men Erdogan hade planerat ett möte i Istanbul 16 juni där han ville framstå som segrare. det är antagligen den främsta faktorn bakom polisrazzian i Geziparken.

Inställningen i vänsterns olika delar till fortsättande eller upplösning av Gezi park-kommunen är intressant. För bara en vecka sedan hade de handplockade representanterna för rörelsen lagt fram en lista med krav, många av dem otroligt minimala formuleringar av helt legitima klagomål. Ett exempel räcker. Ställda inför polisens brutala metoder, däribland civilklädda personer beväpnade med spikklubbor, ungefär som syriske Bashar Assads Shabiha eller egyptiske Hosni Mubaraks Baltadjis, krävde representanterna bara att några provinsguvernörer skulle avsättas, som om det inte vore inrikesministern som bar ansvaret för denna brutala och skamliga politik.

Men trots bristerna i de ursprungliga sju kraven visade de sig vara ytterst värdefulla jämfört med vad representanterna gick med på till slut. Erdogan föreslog helt enkelt en folkomröstning om framtiden för Geziparken och en intern utredning vad gäller överdrifter från polisen. Med tanke på hur den turkiska polisen och armén har lyckats utreda sina egna brott (ett och ett halvt år efter Uludere-Roboski-massakern då 34 kurdiska bönder bombades till döds av turkiskt flyg har inte en enda person åtalats) är löftet om en intern utredning ett skämt! Ändå accepterade representanterna detta och bestämde sig för att lägga ner. Detta var otroligt med tanke på att inte ett enda av de ursprungliga kraven hade tillgodosetts, och att rörelsen inte hade förlorat sin styrka.
Men i det ena stormötet efter det andra i Geziparken kallade de självständiga ungdomarna som var rörelsens ryggrad regeringens eftergifter löjliga och vägrade att flytta på sig. Ledningen beslöt då att välja en kringgående metod för att lägga ner rörelsen. De var klämda mellan två omöjliga alternativ och manövrerade genom att påstå att de höll ut medan de försökte pressa livet ur rörelsen. Också denna retorik var för mycket för Erdogan. Det blev krig.

Denna revolt har inget motstycke, genom sitt breda inflytande, det djupa raseri som låg bakom, och självförtroendet och modet hos de vanliga människorna, där många knappast hade någon tidigare politisk erfarenhet. Om tillströmningen och kampviljan från söndagsnatten fortsätter är det inte bara Erdogans utan hela regimens framtid som står och väger.
En oerhört viktig faktor är att Disk, den mest progressiva fackliga centralorganisationen för industriarbetare och Kesk, den mest vänsterinriktade av de offentliganställdas centralorganisationer, tillsammans har utlyst generalstrejk och uppmanat sina medlemmar att gå ut på gatorna och protestera.
Den turkiska revolten går nu in i ett nytt stadium där kampen under vissa omständigheter kan få mera klasskamps­karaktär och övergå till revolution. Men den kan också krympa till en enkel proteströrelse och gradvis dö ut den närmaste tiden. Även om det skulle vara fallet kommer återverkningarna på turkisk politik, på arbetarrörelsen och vänstern säkerligen att bli avsevärda.

Sungur Savran
(16 juni 2013)
Översättning Gunvor Karlström

Artikeln är från The Project, E-bulletin från Socialist Project, Kanada. Artikelförfattaren Sungur Savran verkar i Istanbul och är en av redaktörerna bakom tidningen Gercek (Sanning) och den teoretiska tidskriften Devrimci Marksizm (Revolutionär marxism), båda på turkiska, samt websiten RedMed.

Tisdag morgon. En klunga människor står samlade kring en man som håller i en radio på platsen där Ojnarebeskyddarna hade sitt läger förra sommaren.
Folk kramar om varandra. Samtalen vindlar. Solen lyser. Spänd förväntan råder. Högsta domstolens besked i fallet Ojnare/Nordkalk väntas när som helst. Somliga känner på sig att det kommer att vara positivt för skogen, andra är mer oroliga.
Det kommer hela tiden mer folk. Plötsligt ropar någon till, en fältbiolog har fått ett meddelande på mobilen. Öronen skärper sig.
Högsta domstolen har enhälligt beslutat att fallet ska tillbaka till Mark- och miljödomstolen och där prövas i sin helhet. Med särskild hänsyn till de båda Natura 2000-områdena.

Det kollektiva glädjetjutet fyller luften. Det är tårar och omfamningar och emotionell utmattning och skratt och champagne.
Det kommer ännu fler. det hålls spontana tal. Tal som handlar om att det här är frukten av den gemensamma kampen. Tal som är som en utandning efter det år som varit.
Bekanta ansikten över allt, fler röster som bryts av rörelse, fler kramar. Vi har mötts förut. I skogen. För skogen. För allas vår rätt till mark och vatten. För alla de känsliga naturområdena som hotas av storskalig, vinstdriven råvaruexploatering.

Filtar breds ut. Picknickkorgar packas upp. Samtalen fortsätter.Samtal om den segrande kunskapen. Om demokratins kärna. Om medborgarmakt, och möjligheten att påverka. Det börjar formas planer på att resa till Kallak för att skydda skogen och marken där mot brittiska Beowulf Minings provborrningar. Det pratas om att kampen inte på långa vägar är slut. Det pratas om att det beslut som Högsta domstolen fattat är det bästa som kunde bli med tanke på omständigheterna och det rättsliga regelverket. Beslutet visar ju för exploatörerna att det kanske faktiskt inte alls är möjligt att bryta precis var som helst. Att det faktiskt, trots allt, finns gränser.

Nu blir det ett långt andningsutrymme för Ojnareskogen, alltmedan Mark- och miljööverdomstolen utreder. Under tiden fortsätter det samhällskritiska samtalet som påbörjats. Och kampen för andra hotade platser.

Text och foto:
Emma Lundström

Tidigare i Internationalen:

Ödestimmar från Ojnareskogen

Klockan 08.45 ska jag vara i Ojnareskogen

Dags att skydda Jokkmokk

Ringarna på vattnet…

Att stjäla mineral från Afrika

Nu gäller det för Ojnareskogen

På vem lyssnar rätten? Folket eller bolaget?

Protestdag mot gruvboom och asylpolitik: ”Det är vi som är folket!”

Till sosseledningen: byt fokus nu!

Dem vi skyldiga äro

Ojnareaktivist inför rätta

Ojnare: på kort eller lång sikt?

När kakan är äten är den borta

Ojnarerörelsen fortsätter

Gruvmotståndets röster möttes i Stockholm: ”Slaget ska inte gå förlorat”

Vad sker i Cajamarca?

Bädda inte för miljökatastrofer

Gruvboomen: Fritt fram för utarmning!

HD ger andrum för Ojnareskogen

Budkavlen från Ojnareskogen till Kebnekaise: ”Tillsammans är vi starka”

Möte om Ojnareskogen i Visby: ”Misshandlad natur slår tillbaka”

Efter Högsta Domstolens beslut: Oklart läge för Ojnareskogen

Grundvattnets liv och Högsta Domstolens ord

Stor uppslutning i Ojnareskogen: Avverkningen stoppad

Ojnareskogen: Nu står striden

Ojnaremanifestation i Stockholm: ”Folk måste förstå vad det är man låter ske”

Folkuppror i Ojnareskogen: ”Det här är en rättsskandal”

”Titan ska inte brytas i Pondoland”

Ojnareskogen: Situationen är akut

”Vi är inte immuna mot korruption”

Hoppets försvarare ger inte upp

Hotade Ojnareskogen: en global angelägenhet

Gotland: Tältprotest mot kalkbrytning

Buss- och tågpersonal går ut i strejk för tryggare anställningar. Allt fler anställda mister jobbet varje gång deras verksamhet tas över. ”Om arbetarna förlorar strejken kommer de otrygga anställningsformerna att slå igenom generellt i hela samhället.”

Midsommartrafiken kan lamslås i hela landet när Seko och Kommunal tar ut sina medlemmar på bussar, pendeltåg och T-banetåg i strejk, efter att medlingen mellan fack och arbetsgivare tycks ha misslyckats.
Arbetarna kräver bland annat bättre rastmöjligheter och en löneökning enligt LO:s redan fastslagna märke på 6,8 procent över tre år.

Men allra viktigast är frågan om anställningstrygghet och hur personalen riskerar att sparkas varje gång en ny entreprenör tar över deras verksamhet. Något som blivit allt vanligare den senaste tiden.
– Det är ett stort problem. Alla blir uppsagda och får söka om sina jobb, säger Peter Boström, medlem i Kommunal och bussförare i Södertälje.

Internationalen har pratat med en person som på detta sätt nyligen förlorade sitt jobb som billjettkontrollant i Stockholms tunnelbana. Han vill vara anonym men berättar att han var en av de 63 anställda som fick gå när hans jobb, som tidigare låg under företaget Securitas, togs över av entreprenören ISS efter en upphandling i december 2012.
– Endast 12 av 62 fick jobba kvar. Runt 85 procent av arbetsstyrkan försvann, säger han och berättar att han, liksom de flesta andra, fortfarande är arbetslös.
–  För oss som är  femtiofem­plus, blir det ännu svårare att få nytt jobb, på grund av ålders­rasismen.

Han berättar att arbetsgivaren dessutom ibland hittar på nya yrkeskategorier för att lättare kunna säga upp personal. För hans del hittade den nya ledningen på att det förutom biljettkontroll även skulle göra annan informations- och kontrollverksamhet, vilket var en skenmanöver för att få det till ett ”nytt yrke” och slippa genomföra personalövertagande.
– Det är fullständigt vansinnigt. Det var ju samma jobb, i grunden är inget förändrat.

Han berättar att när han och hans kamrater fick gå i december förra året, fanns det stort missnöje bland tunnelbanans alla anställda, inte bara de just då drabbade biljettkontrollanterna. Tunnelbaneförarna ville sympatistrejka, säger han, men det gick ju inte. Därför välkomnar han nu att Kommunal och Seko går ut i strejk.
– Vi hoppas också att vi får rätt i efterhand genom den här strejken, säger han.
– Jag hoppas att strejken kommer att svida för arbetsgivarna. Nu gäller det bara att vrida om kniven, säger han.

– Jag säger inte att det är synd om mig. Det är inte av personliga skäl jag är arg. För det här borde engagera alla. Det handlar om hela samhället och vilken typ av samhälle vi vill ha, säger han och påpekar att om arbetarna förlorar strejken kommer de otrygga anställningsformerna att slå igenom generellt.
– I slutändan är det politik det handlar om och den här högervridningen av samhället, säger han.
– Allt vi begär är trygga anställningar. Vi ställer inga omöjliga krav. Vi vill bara ha lugn och ro på jobbet utan att ständigt behöva ängslas över att få gå vid nästa upphandling.

Tillbaka till bussföraren Peter Boström, som inte vill spekulera i hur det kommer att gå, men som säger att det var en god stämning när arbetskamraterna förbereder sig för att gå ut i strejk.
– Vinner vi så att vi får bättre anställningsskydd så kommer vi sätta ny praxis. Det kan påverka även sjuksköterskor och andra arbetsgruppers situation, säger han.

Per Leander

▶ Jordskredsseger för den ende ”moderate” presidentkandidaten
▶ ”Valresultatet ett stort bakslag för Irans högste ledare Ali Khamenei”
▶ Hassan Rouhani lovade motarbeta arbetslöshet, släppa politiska fångar

Tiotusentals iranier tog på lördagen till gatorna i huvudstaden Teheran och andra städer för att fira den moderate kandidaten Hassan Rouhanis jordskredsseger i presidentvalet. Många ropade slagord till stöd för reformisternas förre presidentkandidat Mir Hossein Mousavi som sattes i husarrest efter det omdiskuterade valet 2009 och krävde att politiska fångar ska frias.
Även om Hassan Rouhani, tidigare medlem i centrala statsinstitutioner som Expertrådet (utser högste ledaren, ej att förväxla med Väktarrådet), inte är den typiske reformisten, har hans valkampanj de senaste veckorna alltmer lutat åt reformisthållet. Han har lovat att politiska fångar ska friges, att sanktionerna ska lyftas genom samarbete med omvärlden och att det ska bli en friare atmosfär i landet.

Få trodde att han hade en chans att vinna och med en sådan stor marginal i första omgången för ett par veckor sedan. Löften att motarbeta arbetslösheten och stigande matpriser ska inte underskattas som förklaring till den våg som lyft honom till presidentposten. Samtidigt har de konservativa kandidaterna (fem!) varit splittrade under hela valkampanjen medan reformlägret lyckades enas bakom Rouhani och förmå den andra reformkandidaten Aref att dra sig tillbaka.

Valresultatet är ett stort bakslag för Irans högste ledare Ali Khamenei som siktade på att hitta en lojal konservativ ja-sägare i den nye presidenten. Vid det förra valet utannonserades den konservative Mahmoud Ahmadinejad som vinnare under haglande anklagelser om valfusk och våldsamma gatuprotester. Han betraktades från början som Khameneis gunstling och under deras gemensamma ledning sattes många oppositionella i fängelse, inklusive Ahmadinejads motkandidat Mousavi som sattes i husarrest.
Några år senare började dock president Ahmadinejad kapa åt sig alltmer makt och erodera högste ledarens makt, vilket ledde till konflikter mellan presidentens läger och Khameneis lojala anhängare. De inbördes konflikterna blev som en spegelbild av de internationella kontroverser som följde Ahmadinejad varhelst i världen han for på besök. Med utspel om Förintelsen och Israels existens och en i övrigt konfliktsökande retorik blev Ahmadinejad världsberömd, och gav i många iraniers tycke Iran ett dåligt namn och ökade den ekonomiska och diplomatiska pressen på Iran.

Repressionen mot oliktänkande, den hårdnande pressen från moralpolisen och de förödande sanktionerna med stigande matpriser och arbetslöshet som effekt var något många iranier hade tröttnat på. Missnöjet har det senaste året blossat upp i spontana protester, till exempel bland småhandlare i Teheran-basaren i höstas och bland bönder i Isfahan-provinsen i våras.
Samtidigt har antalet strejker ökat. Saken har inte blivit bättre av att regimen mitt under brinnande ekonomisk kris valt att frikostigt stödja Syriens president Bashar al-Assads hopplösa skyttegravskrig mot oppositionen. Regimen kan inte vara helt omedveten om denna utveckling och händelserna i arabvärlden, den vet att en upprepning av valet 2009 denna gång skulle vara förödande för de styrande och att man därför måste släppa på tyglarna och svälja Rouhanis seger med god min.

Samtidigt är det knappast någon iranier som vill se en liknande situation som den i Syrien i Iran, vilket vissa befarar regimen kommer se till att det blir i händelse av folkligt uppror. Därför sätter de sitt hopp till Rouhani trots att han inte är en oppositionell i ordets rätta bemärkelse. Hur många av de förändringar han utlovar som kommer att kunna genomföras vet ingen i nuläget. Klart är att det inte kommer vara alldeles enkelt att förvägra folket den förändring som de så tydligt röstat för och uttryckt på gator och torg under former som varit helt otänkbara de senaste åren.
En regim som vill överleva måste kunna få bukt med arbetslösheten, sanktionerna och missnöjet så som Rouhani har utlovat. Det är något som talar för att någon form av förändring kommer att ske under Rouhanis presidentskap. Om det är förändringar som bäddar för ännu större förändringar till frihetstörstande iraniers fördel återstår att se.

Arash Hakimnia

När den här texten når dina ögon så kommer Högsta domstolens beslut i målet gällande Ojnareskogens framtid att vara känt. Då vet vi om domstolen klarar av att bortse från alla varnande ord från kritiska experter, en orolig ortsbefolkning och en miljörörelse som vägrar gå med på att den långsiktiga hållbarheten får stryka på foten för de kortsiktiga vinstintressena. Då vet vi om Nordkalk tillåts öppna det planerade 170 hektar stora dagbrottet i Ojnareskogen på norra Gotland. Då vet vi också om det blir ännu en sommar av motstånd.

Det kan ändå vara intressant att veta att det dagarna innan den 18 juni, då Högsta Domstolen meddelat att de ska gå ut med sitt beslut, bland annat skrivs ett brev till justitieminister Beatrice Ask. Brevet innehåller en fråga. Frågans kärna är den, att eftersom dagbrottet ska anläggas i tillrinningsområdet till sjön Bästeträsk – Gotland största insjö och numer också dricksvattentäkt för norra delen av ön – och både sjö och tillrinningsområde ska vara skyddat mot alla verksamheter som kan innebära utsläpp av avloppsvatten enligt ett regeringsbeslut från 1973, hur kan det vara lagligt att anlägga ett kalkbrott i samma område; ett brott som med största sannolikhet kommer att förorena både vatten och miljö i området?
Om beskedet blir positivt för skogen kanske vi kan anta att att även Högsta domstolen har läst och tagit fasta på regeringsbeslutet från 1973. Om det blir negativt, borde inte beslutet då vara olagligt?

Brevskrivarna, självfallet Ojnareaktivister, har också, i väntan på svar från regeringen genomfört en slags aktion, som de kallar för en installation, och som går under namnet ”Allas vårt vatten”.
Inspirerade av en kampanj som miljöorganisationer genomförde i Brasilien i slutet av 1980-talet för att uppmärksamma hoten mot de sista Atlantskogarna, har aktivisterna velat belysa ”hotet mot våra gemensamma vattentillgångar”, skriver de i ett pressmeddelande.
I Brasilien var det ett bortrivet hörn av landets flagga som fick symbolisera de förstörda skogarna. I Ojnareskogen har en svensk flagga placerats ut på platsen där den massiva polisinsatsen genomfördes i slutet av förra sommaren. Genom att ”gräva bort” en blå bit av flaggan visar aktivisterna symboliskt på den förstörelse av dricksvattentillgångarna på norra ön som ett dagbrott i den känsliga alvarmarken kan kan innebära.

Även om alltså Högsta domstolens beslut redan med allra största sannolikhet har nått dina öron när du läser den här texten kan det vara intressant att veta att domen i målet Ojnare/Norkalk är avgörande inte bara för Ojnareskogen utan också för hur utslagen kommer att bli i alla framtida miljömål som handlar om exploatering av känsliga naturområden. Den talar om för oss – i dessa Alliansens gruvboomstider – ifall det blir möjligt att i framtiden skydda några områden överhuvudtaget mot de stora bolagens exploateringsiver, eller inte.
Om beskedet blir negativt för skogen hoppas många på att EU ska träda in, eftersom det från det hållet kommit en hel del kritik som handlar om att Sverige bryter mot sina miljöförpliktelser.

Men EU:s maskineri är trögt. Så det största hoppet måste sättas till alla de människor som inte tänker låta ett negativt besked – för skogen, vattnet, marken och framtida generationer – stå fast utan motstånd och gemensam kamp, från plats till plats som idag hotas på samma sätt som Ojnareskogen.
Eftersom den som nu skriver det ovanstående, själv kommer att befinna sig i skogen när beskedet kommer och alltså inte kan avsluta med varken tårar eller glädjetjut får avslutningen bli att det bara är att hoppas att vi alla, för vår framtids skull, redan har kunnat dra en lättnadens suck. Att Högsta domstolen fann det lämpligt att lyssna på alla varningsklockor och fattade RÄTT beslut.

Text: Emma Lundström
Foto: Gunnar Britse

Strax innan intervjun avbröts

Viss förvirring, men mycket nöje, har uppstått i Turiket efter att en kvinna som deltog vid en arrangerad stöddemonstration för den nu hårt ansatta premiärministern Erdogan, skanderade i live-teve att ”Jag älskar Erdogan! Jag vill vara håret på hans rumpa!” (Erdoganin götunun kiliyim).
Därefter bröts sändningen.

– Ingen förstår vad hon menar, men det visar vilka förvirrade människor som regimen nu har samlat till sin stöddemonstration, säger svensk-turken Deniz Demir till Internationalen.
Klippet sprids nu på internet och har blivit ett humoristiskt slagord för oppositionen.

Per Leander

Arkadij Babtjenko

Den ryske journalisten och författaren Arkadij Babtjenko greps och misshandlades av turkisk polis i Istanbul i helgen i samband med protesterna mot den turkiska regeringen.
Arkadij Babtjenko, som arbetar på Novaja Gazeta, samma tidning som Anna Politkovskaja skrev för, togs av civilklädd turkisk polisen på Taksimtorget när han försökte fotografera dem. En annan rysk journalist på plats lyckades filma hur Arkadij Babtjenko förs bort av poliserna, en video som har spridits på internet.
Enligt Arkadij Babtjenko blev han därefter misshandlad av poliserna och fick tillbringa en natt i en fängelsecell, utan att något åtal mot honom väcktes. Dagen efter blev han utvisad från Turkiet.
Arkadij Babtjenko är känd som författare till boken Krigets färger, om hans egna upplevelser som soldat i Tjetjenienkriget. En bok som också finns översatt till svenska (Ersatz 2007).

Per Leander

Rikingahövdingen Ingvar Kamprad

Fördelningen av den samlade förmögenheten i ett land mäts enligt ginikoefficienten (efter den italienske statistikern Corrado Gini, 1884-1965). En helt jämn fördelning får siffran 0 och en maximalt ojämn 1. När Göran Persson lämnade över till Fredrik Reinfeldt 2006 var Sveriges förmögenhetsfördelning ojämnast bland alla undersökta länder = 0,89. I USA var den 0,81.
Bengt Ericson påpekar denna sanning och många andra i en frän bok: Den nya överklassen (Fischer & Co, 2010). En utomordentligt läsvärd text! Han har fått Stora journalistpriset för sitt grävande i mosterlandets ekonomi och varit chefredaktör för Veckans Affärer med mera.

Vasst och effektivt visar han att Wallenbergarna bara är småpotatisar jämfört med groteskt uppsvällda bakpotatisar som Ingvar IKEA Kamprad, värd 450 miljarder (2009), Stefan H&M Persson, 121 miljarder, och Hans Tetra Rausing, 62 miljarder.
Wallenbergsläktets makt baseras bland annat på det absurda systemet med röststarka A-aktier och röstsvaga B-aktier. Den som äger A-aktier kan härska över stora företag med en jämförelsevis liten insats av kapital. När EU-kommissionen tänkte ge alla aktier samma röstvärde 2003 vände sig Wallenbergarna till Persson som skickade Leif Pagrotsky till Bryssel att kämpa för ”den svenska ägarmodellen”!

Paggan lyckades, kommissionen lät direktivet bli frivilligt för medlemsländerna. ”Historiskt sett har storögda socialdemokrater ställt sig i givakt, när Wallenbergs har kommit på tal” skriver Ericson. Han är skoningslös i kritiken av deras och andra kapitalisters glupade girighet. Han kallar dem rikingar.
Egen förmögenhet är förstås alfa och omega för rikingarna men även annan status är viktig. En pampig villa smäller inte lika högt som ett gods med åkrar, skog och jaktmark. Helst vid en egen sjö. Finast av allt är att komma med i kungens jaktlag. Kläderna ska vara dyra men begagnade! Jaktvapnet gärna ett arv efter pappa. Ny jaktmundering luktar uppkomling.
Kunglig jakt är inget nytt påfund utan har ägt rum åtminstone sedan 1351, då Magnus Eriksson förklarade västgötska Halle- och Hunneberg som sin konungspark.

Sture Källberg

Jan Guz

▶Europafacket samlades i Dublin för att diskutera krisen i EU ▶ Tyska LO vill ha extraskatt på kapital och rikedom, och polska facket vill se riktig revolutionär kamp ▶Men svenska LO skakar på huvudet åt de radikala förslagen

Europas fackliga ledare samlades i förra veckan i Dublin för att under två dagar diskutera krisen i EU och hur den ska lösas. Alla länders representanter var eniga i sin kritik mot nedskärningspolitiken, den ökande arbetslösheten och fattigdomen i Europa.
Men olika länders fackförbund hade helt olika syn på hur den kapitalistiska krisen ska bemötas.

Radikalast var den polska fackföreningsrörelsen, vars ena representant Jan Guz, som är ordförande i den polska centralorganisationen OPZZ, tröttnade på diskussionen om vad som är politiskt möjligt att uppnå eller inte.
– Vi måste sluta med vårt ängsliga tassande. Nu är det dags att vi agerar kraftfullt. Jag vill inte diskutera nya fonder som ska ge kapitalet ännu mer pengar från arbetarna. Kapitalet har tagit tillräckligt av våra tillgångar, nu måste vi kräva att dessa pengar används till att skapa jobb och välstånd i våra länder, sa han enligt tidningen Kommunalarbetaren.

Jan Guz beskrev krisen i EU som ett klasskrig, där kapitalet och den nyliberala högern attackerar arbetarklassen.
– Facket ska kämpa för bra löner och villkor. Jag vill inte som liten man ge mer pengar till dem som vill förgöra oss. Kapitalet tjänar i dag mer pengar än innan krisen började. Europafacket borde diskutera hur vi organiserar oss för att möta detta krig, sa Jan Guz.

Hans landsman Piotr Duda, ordförande i centralorganisationen NSZZ Solidarnosc, instämde.
– Vi är världsmästare på att prata. Men varför har vi samlats här? I våra hemländer växer en revolutionär stämning, men finns det någon revolutionär stämning här bland er, undrade Piotr Duda, enligt Kommunalarbetaren.

De polska facken är bland annat besvikna på att de svenska facken säger nej till krav om lagstadgade minimilöner som bestäms av EU.
– Ni säger till oss att lönerna ska bestämmas i kollektivavtal. Men vi har inga kollektivavtal, arbetsgivarna vill inte förhandla med oss. Vår regering står på arbetsgivarnas sida. Vår enda utväg är att ni ska hjälpa oss att se till att EU beslutar om att vi ska ha minimilöner som det går att leva på, sa Piotr Duda.

Hetast vid mötet i Dublin blev frågan om förslag till ny krisfond. Tyska LO presenterade sitt förslag på att beskatta kapitalet och de rika med en förmögenhet över 4,3 miljoner kronor.
Denna skatt ska användas till investeringar i nya jobb, satsningar på infrastruktur, energiåtervinning, utbildning med mera. Det skulle vara en skatt som gäller för hela Europa, inte bara nationellt.

Tyska LO menade att krisen i EU bara kan lösas genom solidaritet, där de rika och länderna som inte är i kris, som Sverige, måste vara beredda att bidra för att hjälpa länderna i kris.
De svenska facken protesterade dock emot förslaget.
– Vi tror att det är klokare att se till att de rika länderna använder sina pengar till investeringar nationellt. Det kommer att dra igång hjulen också i EU:s krisländer, menade TCO:s ordförande Eva Nordmark.

Hon fick medhåll av den svenske LO-bossen Karl-Petter Thorwaldsson, som skakade på huvudet åt de radikala förslagen som ”plakatpolitik”, och sa att man måste vara realistisk.
I oktober ska Europafackets styrelse försöka enas om ett förslag till hur EU:s kris ska lösas.

Per Leander

Gotland. En massiv molnbank vid horisonten norröver. Annars bara sol, sol, sol. En tistelfjäril fladdrar i trädgården. Vi sätter oss på cyklarna och blåser stora vägen fram. Till Kovik. Fiskeläge och fiskerimuseum. Det är en alldeles särskild dag. En dag vilande på minnen av gångna tider. På traditioner och nedärvd kunskap. Det är helt enkelt inte vilken dag som helst. Nej, det är den sjätte juni. Det är Allmogebåtens dag.

Skaka över kobryggans metallstänger. Grusvägens somrighet strömmar uppför benen. Det luktar varm tall. Och hav.
Tång. Släke. Bräckvatten.
Sjöen, sa fiskarna som hämtade sitt levebröd här. Ett lite mjukare, snällare ord på vattenmassorna, som slukat så många. Allmän simkunnighet är ett sent påfund.
I det lilla kapellet som korna gärna håller sig till, står det: ”Till minne av de Gotlandsfiskare som för sin magra bärgning fick offra sitt liv och nu vila i havet”
Sjöen, sa också den gotländske konstnären Erik Olsson, en av eldsjälarna bakom insamlandet och museifierandet av båtar, bodar och fiskeredskap.

De blankslitna barträgrå fiskebodarna som brukar ligga ensamma och viskande sinsemellan de allra flesta dagarna har nu folk omkring sig.
Bodarna ser lite undrande ut. Men det verkar som att de finner sig. Det doftar bullar och kaffe. Och det har varit rorsmansmöte. Det ska nämligen bli segling. Allmogesegling. Föreningen Träibat’n håller i det hela. En öppenhjärtig förening som verkar för att ”de gamla gotländska en-, två- och tremänningsbåtarna bibehålls, brukas och nytillverkas”. De räddar båtar som ligger och dör en långsam död på torra land. De syr riktiga bomullssegel och håller i tävlingsseglingar. Bland annat.

Men seglingen har inte börjat ännu. Så vi sällar oss till en klunga människor som står och lyssnar på Sven Ahlgren. Han är hemmahörande här. Kan grunden och djupen. Kan skrönorna. Går mjukt och aningen rullande. Har ett litet vänligt leende över ansiktet mest hela tiden. Han är på riktigt. Det är som det ska.
Nu berättar han om hur en storfiskare en gång i tiden fångade en havsörn i en fångstgrop på ett högst besynnerligt vis.
Historien är osannolik.
Det är skönt.
Att berättelsernas tid inte är helt förbi.
Sven Ahlgren visar två ljusstakar med örnfötter. De står på spiselkransen i en av fiskebodarna. I rummet intill hänger nät efter nät.
I det uppsnofsade sommarstugeområdet en bit bort längs kusten hänger likadana fiskenät, som lite rustik, genuin kuriosa; en lokalhistorisk touch på de nya husen som smackats upp tätt, och helt utan känsla för platsen.

I ett hörn av fiskeboden står ett par gamla träskostövlar. Storlek: stor. Tunga, tunga att gå i. Tankarna tar ett språng till Jonathan Safran Foers på-djupetrörande roman Extremely Loud and Incredibly Close där tungt humör beskrivs som att gå runt i tunga kängor. Tankarna hamnar i författarens plågsamma beskrivning av bombningen av Dresden under andra världskriget. Vandrar sedan vidare till Turkiet idag, där folkets protester möter maktens övervåld.
Lyckan slår ut som en blomma i magen när vi tänker på att många fackföreningar gått ut i strejk till stöd för protesterna.
Solen slickar golvet genom dörröppningen. Det är lite kyligt. Vi går ut. Packar upp termosarna. Det pågår repslagning. Det doftar tjära. Det doftar gott.

Molnbanken är borta och seglingen är igång. Somliga tävlar på fullaste allvar och riggar de gamla båtarna på tävlingsmanér. Andra bara njuter av att känna in vinden, fylla seglen, kryssa, skota, plira motsols, mot nästa boj. Det råder lite delade meningar om regler och annat. Delade meningar men hyfsat odelad kärlek till båtarna. Till Jungfrun, Ester, Bison, Kajsa, Granbåten, Rafna, Gryning… Vissa av dem är över hundra år. De seglar än, på med ett nytt lager tjära varje år bara.

Vad det handlar om är hantverk. Om kunskap som suttit i händer, som inte kan föras vidare på annat sätt än genom att göra. Om ögonmått och estetiskt sinne. Om känsla för trä, för form, för virkets beskaffenhet.
Det fanns inga mallar. Det fanns ryggmärg. Och yxa, lod och stämjärn. Smygvinklar.
Det rör sig om konstverk. Brukskonstverk. De är precis som de flesta bruksföremål var förr; sinnrika, vackra. Innan slit och släng. Då, när allt skulle hålla till döddagar helst.
De är grundgående, allmogebåtarna. Det går att smyga fram längs kusterna. Det går också ofta att sitta på botten och styra. Den som har bomullssegel kan gå tyst fram. Göra sällskap med vitkindade gäss guppande på kvällsdyningen. Hitta vinden. Forsa fram.

En bekant som inte synts till på länge kommer fram och berättar att hon bor större delen av året i Uruguay. Hon älskar det. Vi är nyfikna på Uruguay, det sägs vara ett föregångsland i Latinamerika. Sägs ta avstamp i den svenska modellen. Bekanten berättar att hon blev erbjuden att bygga ett hus på mark tillhörande en kvinna hon alls inte kände. När hon mötte kvinnan frågade hon hur det kom sig, varför just hon? Då fick hon veta att kvinnan suttit i fängelse under diktaturen, från det att hon var arton tills hon var tjugosju. Sedan hade hon flytt, och det enda land som tog emot henne var Sverige. Det här var hennes sätt att ge tillbaka något.
Fiol och dragspel ackompanjerar samtalet. Bekanten har tårar i ögonen. Det blåser friskt. Två båtar stöter ihop vid en av bojarna, turligt nog en mjuk krock. Vi tänker på Uruguay. Ester går i mål. Prisutdelningen består mest av små snapsflaskor och ett och annat vandringspris: Erik Olssontavlor.
På udden utanför viken – Korumpen – lunkar korna i maklig takt. Betar lite, lunkar lite. Tiden finns inte.

Vi packar ihop och fäller upp cykelstöden, möter motvinden, kommer hem. Tistelfjärilen har fått sällskap av ett långhornsbi, vi slår upp och läser att de är solitärer som gillar ovanliga växter. Det känns som en bra avslutning på dagen. Allmogebåtens dag.

Text och foto: Emma Lundström