Visst ska vi skriva om Järnladyn. Ny film, och den ramlar ju in rätt lagom, med tanke på alla de stormande och superviktiga partiledarbyten som vi sett utspelas från första parkett här i landet… så visst kommer filmen perfekt i tiden. Ledarskapfrågan är het. Rykande het.
Vad spelade Margaret Thatcher för roll som individ, partiledare, konservativ under dessa fasansfulla år i Storbritannien när hon krossade facket, lade ner industrin och förde krig med Argentina?

Inbjudan till galapremiären, ja tack, vi ska se filmen.
Plötsligt står jag i en lång presskö på Kungsgatan i Stockholm, fram till nån sorts röd matta, med blixtrande kameror… har jag aldrig i mina livsdagar stått i kö för att komma in på nåt inneställe på Stureplan, är det dags att börja nu, tänker jag. (Stureplan är bara hundra meter bort).
Slinker in, kan knappt ta ett steg i trängseln, ser ett hav av snittar och vinglas och jätteurnor med blomsteruppsatser upp mot taket … tänker att detta är en glipa i tiden, jag har hamnat på en elegant välgörenhetsförsäljning av broderade tehuvor bland Londons överklassdamer år 1870…

Fotograferna är nu uppställda bakom repen, och här strömmar kändisarna förbi på röda mattan. De släpps in i grupper om två och tre och ställer upp sig för fotografering. Jag lyfter kameran och klickar och klickar. När jag ändå står här i trängseln. O, de ser så lyckliga ut alla dessa unga blondiner, det ropar om dem: ”Jag går på röda mattan, jag är kändis, alla fotograferna är ute efter mej!” Och jag känner inte igen en kotte.
När jag tittar i kameran efteråt ser jag ju skådisarna, ministrarna, Svenska akademin. Med lite hjälp av redaktionen. En annan gång får någon gå som åtminstone känner igen folk.
Ja visst. Järnladyn. Vad spelade Thatcher för roll, i film och verklighet? Recension följer i ett kommande nummer.
Gunvor Karlström

Ockupationen av Husby Träff i norra Stockholm avslutades i helgen. Som avslutning ordnades på fredagen en fest, och på lördagen en förortskonferens med inbjudna representanter från olika organisationer från andra betongförorter runt om i Stockholm. Även förortsgruppen Pantrarna från Göteborgsförorten Biskopsgården var på plats.
– Det här ser ut som en FN-kongress, sa ockupanten Basar Gerecci, som öppningstalade vid konferensen. Det är dags för förorterna och förortsrörelserna att gå samman, fortsatte han.
Husbykonferensens syfte var att ge organisationerna möjlighet att presentera sig, utbyta erfarenheter och försöka utveckla en gemensam samarbetsplan för fortsatt politisk kamp för förortsbornas sak. För även om kampen för ett värdigare liv i arbetarklassförorterna just nu är som aktuellast i Husby, ser situationen i stort sett lika hopplös ut i alla betongförorter runt Stockholm och ute i landet.

En talare från Rinkeby på andra sidan Järvafältet berättade om alla nedskärningar på servicen i hans förort.
– Det enda som finns kvar är polisen, sa han, och förklarade att många ungdomar helt tappat framtidstron och inte såg något annat alternativ än att ägna sig åt skadegörelse.
– Men vi måste stärka ungdomarnas självförtroende och visa dem att det finns bättre vägar än att kasta sten!
Murat Solmaz från Pantrarna i Göteborg, som hade kommit till upp till Stockholm och Husby i sällskap med två andra kamrater från Biskopsgården, berättade om problemet med förortsungdomar som slåss med varandra både inom och mellan stadsdelarna.
– Vi försöker sitta med gängmedlemmarna och förklara att vi inte ska kriga med varandra utan måste gå ihop, sa han.
Som positivt exempel nämnde han också att man lyckats rädda nerläggningen av Folkhögskolan i Biskopsgården genom en ockupation liknande den i Husby.

Amineh Kakabaveh, vänsterpartist, men deltagare vid Husbykonferensen som ordförande för föreningen Varken Hora eller Kuvad, ville väcka uppmärksamhet på kvinnofattigdomen i förorterna, och berättade om kvinnor som inte har någon inkomst utan är helt beroende av sina män.
Josef Yusuf från Kriskommittén i Upplands Väsby, en moderatstyrd kommun norr om Stockholm, berättade om hur den moderata ”borgmästaren” Jan Holmberg lät stycka upp och sälja ut delar av det kommunala bostadsbolaget Väsbyhem för att sedan själv ta över som styrelseordförande för ett av de nya fastighetsbolagen.
Josef Yusuf var också kritisk mot planerna på en ny lyxig sjöstad i Väsby, som skulle innebära en privatisering av kommunal mark i överklassens intresse.

Störst vid Husbykonferensen var kanske SSU, med flera medlemmar från lokalorganisationer runtom i Stockholm. En representant för SSU Söderort berättade om gentrifieringen i Skärholmen, där borgarna vill driva bort de fattiga som bor där idag med höjda hyror, och istället göra orten till medelklassförort.
En liknande plan har ju stadshuspolitikerna för Husby, där det så kallade ”Järvalyftet” med kosmetiska ingrepp i betongen skulle höja hyrorna och tvinga många att flytta.
– Det är många från SSU här idag, men det var dåliga förhållanden i förorterna även när Socialdemokraterna bestämde, påpekade Faid Issa från Förorternas Riksdag, en religiös och politisk obunden organisation för ungdomar som vill arbeta demokratiskt men slutat tro på demokratin i den ”riktiga”, officiella riksdagen.
Bland övriga grupper märktes ungdomsorganisationen Megafonen, Ung Vänster Kista, Svensk-turkiska solidaritetsföreningen och Nätverket Linje 17 som samlar förortsbor på gröna tunnelbanelinjen söderut mot Skarpnäck.
Per Leander
Längre reportage om Husby Träff på mitten i papperstidningen.

I Umeå och Landskrona beskriver lokalpressen att LOV lett till drastiskt försämrade villkor för personalen. Vårdtagarna drabbas av ökad stress och sämre kontinuitet. Personal jobbar gratis för att hinna med. I borgerliga spjutspetskommuner som Täby och Nacka saknar 60 procent av bolagen inom hemtjänst och barnomsorg kollektivavtal. En konsekvens blir att den kommunala hemtjänsten i Täby läggs ned – löner enligt kollektivavtal blir för dyrt. Utvecklingen bekräftas av Socialstyrelsens siffror: privata äldreboenden har i snitt 10 procent färre anställda än kommunala. På det sättet sparar vårdföretagen 800 miljoner.

Förslag om att göra LOV obligatoriskt måste tillbakavisas. Men vi kan inte vänta oss att några riksdagspartier utgör den nödvändiga kraften för att genomdriva det stoppet. Socialdemokraternas kongress 2009 tog klart ställning för vinst i välfärden, även om partiet slingrar sig runt det ställningstagandet inför varje ny skandal. I regeringsställning har partiet varit djupt inblandat och i vissa avsnitt ledande i avregleringen av det svenska samhället. Den nye ordföranden anser enligt Dagens Nyheter 27 januari att det behövs en ”bra mix” av privata och offentliga lösningar inom vården, och att kvalitet är viktigare än driftsformer i förskola och skola.

LOV har enligt Svenska Dagbladet 21 januari även införts i 34 kommuner där V ingår i majoriteten. Även det är logiskt. V har på de flesta håll bundit upp sig till oppositionsalliansens logik. Om partiet misslyckas med att påverka S väljer V det mindre onda – hellre än att försöka mobilisera kommunmedborgarna mot alla dåliga förslag.
Just mobilisering av en bred allmänhet är vad som behövs. Det som stoppade Attendos övertagande av Katarinagården i Stockholm nyligen var de anhörigas kompromisslöshet och det breda stöd de fick genom en namninsamling.
De äldre och deras anhöriga, de anställda i äldreomsorgen och alla andra som försvarar en välfärd för alla kan bara lita till sig själva; genom att gå emot varje privatisering, genom att visa solidaritet med alla drabbade kan budskapet sändas till beslutsfattarna: stoppa privatiseringskarusellen nu!