Även om en fullgången graviditet är helt igenom problemfri och förlossningen ”normal” så kräver den ständig uppbackning av sjukvård, från början till slut. Jag har tagit massor med prover, labbtester, gjort mätningar och kontroller på allt, jag har fått professionell information, kunskap, rådgivning och stöd. Jag kan ringa vid frågor och hjälp dygnet runt, jag kan boka extra läkarbesök om jag vill det, jag kan begära extra ultraljud om jag vill det. Allt finns där för mig, för mitt och det ofödda barnets välmående, och de ger det till mig gratis.
Vad hade jag tvingats punga upp med för samma stöttning om jag bott i säg, USA? En halvtimmes EKG-test plus ett extra ultraljud vid förra förlossningens slutskede var nödvändigt eftersom det är rutin om barnet inte rör sig. I USA kostar ett ultraljud mellan 3 000 och 10 000 kronor per gång. Allt var som det skulle och jag kunde lugnt åka hem igen, utan att ha betalt en krona. Nästa dag var det dags för förlossning. För en vanlig förlossning utan komplikationer få man betala mellan 20 000 och 50 000 kronor i USA om man har sjukförsäkring och upptill 100 000 om man står utan. Här betalade vi några hundralappar för pappans övernattningar på BB.

För att inte tala om efteråt, då barnet väl är levererat, då tar barnavårdscentralen vid och finns där varje vecka. Och det är bara om allt är som det ska med barnet. Även där är det kontroller, mätningar, utvecklingstester, D-vitaminer, vaccinationssprutor, hjälp med amning, hjälp med fast föda, vård vid sjukdomar. Alla barn får alltså gratis sjukvård i Sverige. Inser inte folk vilken lyx det är, hur annorlunda, avundsvärt och fullkomligt fantastiskt det är? Inser inte folk att detta är just den sköra välfärd som håller på att nedrustas till förmån för skattesänkningar och privatiseringar?
Sambandet mellan skatter och välfärd borde vara lika ingnuggade vid det här laget som relationen motion och hälsa. Istället verkar det som om folk har glömt, eller inte längre bryr sig. Nu sitter de istället och kalkylerar: vilket parti ger mig mest pengar på kontot vid varje månadsskifte? Kvällstidningarna hjälper till: ”Så mycket får du kvar i plånboken!” Måste man verkligen påminna dem om att det är skatteintäkterna som underhåller välfärden? Vilken idiot tar hellre 1 000 kr extra i månaden än gratis sjukvård för sina (och andras) barn? Finns det överhuvudtaget en gravid kvinna – hur nyliberal hon än må vara – som sitter i väntrummet på mödravårdscentralen och kokar av ilska över att hon inte får betala för besöket? Jag kan inte tänka mig att någon vill mista denna nästan overkligt dyrbara förmån.
Så varför vill de inte betala skatt då?

Jag har inte gjort några exakta uträkningar av hur mycket jag tjänat eller är ”skyldig staten”, för mig räcker tacksamheten jag känner vid varje besök på mödravårdscentralen eller barnavårdscentralen, där jag kan komma och gå och få utmärkt och noggrann vård, utan att ens passera någon kassa. Jag betalar mer för resan dit än jag gör för att få livsviktig hjälp med min och mina barns hälsa. För detta ger jag gärna, med glädje, en extra tusenlapp i månaden.

Katarina Wikström

          

För Internationalens läsare är Farooq Sulehria ett välbekant namn. Han är fackligt engagerad journalist från Pakistan som ofta bidrar med vassa texter i allt från utrikespolitik till bokrecensioner. Men just idag besöker han Internationalen för att själv bli intervjuad. Farooq har nämligen gjort något så unikt som att nylansera Pakistans kändaste vänstertidning Viewpoint på Internet.
– Tiden var inne för en vänstertidning på nätet, säger Farooq, tre månader efter starten.
Viewpoint var en veckotidning som grundades av journalisten Mazhar Ali Khan 1975. I Pakistan var han en känd journalist och pappa till historikern och debattören Tariq Ali. Under 80-talet i Pakistan var Viewpoint den enda vänstertidningen som vågade vara radikal och stå upp emot diktaturen. Statlig censur var vanligt och de stora medierna utövade rutinmässig självcensurering. Viewpoint anpassade inte sitt innehåll efter censurreglerna utan skrev det de tyckte.
På grund av det de skrev fängslades delar av redaktionen i omgångar, allt från en dag till flera månader. Men redaktionsarbetet fortgick alltid inifrån fängelset och tidningen kunde alltid smugglas ut.
– Under den här tiden kom de flesta kända journalister förr eller senare till Viewpoint eftersom de stora tidningarna inte ville anställa dem. Journalistyrket då var liktydigt med att vara vänster. Viewpoint blev en symbol för yttrandefrihet, den enda kända tidning där man vågade skriva om fackliga frågor, feministiska frågor och så vidare. Framför allt var den journalistiska nivån hög. Det var inte en partitidning eller ett propagandablad – det var högkvalitativ journalistik, säger Farooq.

Men om det var status att skriva för Viewpoint under 80-talet så blev det tvärtom under 90-talet. Vindarna hade förändrats. Diktaturen var upplöst och Sovjet hade fallit, det var helt enkelt ute att vara vänster i Pakistan. Före detta Viewpointskribenter fick bra jobb på de stora etablerade tidningarna, mer tragiskt tog andra aktivister livet av sig.
– Mazhar Ali Khan dog av hjärtproblem 1993 och man brukar säga att tidningen och hela den pakistanska vänstern dog med honom. Visst försvann viktig finansiering med honom men egentligen var vänstern splittrad redan innan. Det brukar heta att Mazhar Ali Khan dog av brustet hjärta över vad som hänt med vänstern.
I början av 2000-talet var vänstern fortfarande mycket marginaliserad i Pakistan, men Farooq vittnar om en genomgripande renässans de senaste åren, mycket tack vare den nya tekniken.
– På tio år har Pakistan gått från att ha haft en statlig tevekanal till att ha 80, och om man räknar med de utlandssända, över 100 tevekanaler. Visst finns det fortfarande självcensur, men ingen statlig censur längre. Pakistans mediaklimat är fortfarande fundamentalistiskt till stor del och som vänster eller liberal är det svårt att nå ut till folk. Vänsteraktivister och sympatisörer når varandra via, bloggar, webbsidor, sms och e-maillistor.
– Jag har en e-maillista som heter SPN, Socialist Pakistan Network. Den når alla kända journalister och aktivister i Pakistan och några utanför landet, sammanlagt 6 000 personer. Den här e-maillistan är i sin tur kopplad till andra elektroniska nätverk och på så vis har vi spridit mycket information som aldrig framkommer i mainstream-media.

Farooq berättar om hur man med sms kunde sprida en 90 sekunders videoupptagning på hur talibaner piskar en kvinna. Med hjälp av dessa vänsternätverk hade videoklippet till slut spritt sig över hela landet och nyheten kunde inte längre ignoreras av de stora medierna. Talibaners brott är annars sådant som det aldrig skrivs om i pakistansk media.
– Bilden av talibanerna i Pakistan ser inte alls ut som den gör i västvärlden. Där vill media visa upp en fin och bra bild av talibanerna: de kämpar mot USA, de kämpar för islam. De har stort stöd i Pakistan, även om det börjar bli mer blandade åsikter nu. Många blev mycket upprörda av klippet, särskilt kvinnor.
– Det här exemplet visar hur vi som alternativ media kan bekämpa korrupta fundamentalistiska stormedia.
– Jag började tänka att det är dags att ta det här ett steg längre. En e-maillista inte är nog, den är alltid i riskzonen att hackas och då försvinner allting. Dessutom måste man vara medlem. En webbsida är mer tillgänglig, den kan locka folk över hela världen. Man kan visa videoklipp på den och skulle den hackas kan man återskapa innehållet.

Webbtidningar med vänsterinnehåll som ZNet och CounterPunch hade visat sig framgångsrika. Allt som behövdes var engagemang, inte så mycket pengar. Att återuppta arvet från den anrika Viewpoint, fast nu på nätet – Viewpoint Online – blev en sorts symbol för vänsterns återfödelse, menar Farooq.
Nättidningen har nu legat uppe i tre månader och har i genomsnitt 3 000 besökare i veckan. En vecka hade man 5 000 besökare. Det var när Viewpoint publicerat en artikel av representanter från Ahmadis, en liten jagad grupp som kallar sig muslimer men fördöms av talibanerna som ”fel sorts” muslimer. Deras moské brändes ner av talibanerna.
– Vi bröt mark i och med att vi visade solidaritet med den här gruppen när ingen annan vågade göra det, berättar Farooq. Det väckte intresse, många ville läsa vad de skrev.
Responsen har varit bra hittills. Läsarna befinner sig främst i USA, Pakistan, Sverige och Storbritannien, men webbsidan har fått träffar i 87 länder. Ett par pakistanska nyhetstidningar har välkomnat Viewpoints återfödelse och kända skribenter har redan velat bidra med texter.
Farooq är den drivande bakom projektet, men till sin hjälp har han bland annat haft Linn Hjort och Sholeh Irani från Internationalen.
– Jag diskuterade med dem innan jag startade det här projektet och de stöttade mig. Från början bestämde vi att fokus skulle ligga på Pakistan och Iran. Sammanlagt är vi femton personer från olika länder, främst Pakistan, som jobbar ideellt med tidningen. Ingen av skribenterna får betalt.

Farooq Sulehria föddes 1971 som den tredje av sex bröder i staden Sargodha i Pakistan. Det var med pakistanska mått mätt en liten stad med 100 000 invånare, idag har den vuxit till 500 000 invånare. Familjen flyttade från landet till Sargodha eftersom Pakistans flygvapen är baserat där och pappan arbetade som flygplanstekniker.
– Det blev en klassisk kulturchock för en typisk lantisfamilj som kommet till stan, säger Farooq och skrattar.
De var ”inte riktigt fattiga men inte heller medelklass”. Hans pappa var mycket konservativ och hans mamma bar burqa. Föräldrarna var inte politiska på något sätt men mycket ambitiösa och ville att barnen skulle gå i den bästa skolan. Tack vare att flygvapnet hade en egen skola kunde alla bröderna gå gratis i stadens engelskspråkiga rikemansskola.
– Utanför skolan var jag stolt över att gå där, men i skolan hade jag svåra mindervärdeskomplex. Jag promenerade dit varje dag, de andra barnen kom med privatchaufförer. Deras pappor var chefer och generaler, min var bara en simpel tekniker. Jag skämdes. De andra eleverna var taskiga, särskilt tjejerna. Jag tror de kände av min mindervärdeskänsla.
Det var i början av 80-talet och Kina sågs som ett föregångsland, det sades att de hade ett bra system och att Mao verkade vara en bra ledare eftersom han var som vilken arbetare som helst. Farooqs klassmedvetande började formas och i femte klass kallade han sig socialist.
– Det spelade ingen roll att jag var bäst i klassen i alla ämnen och på landhockey – så fort det skulle väljas ut någon till ett lag eller till en debattgrupp så valdes de rikaste ungarna med de finaste föräldrarna. Det gjorde mig jättearg.
Farooqs bröder kände samma sak och de talade ofta om orättvisorna hemma. Den äldste brodern gav honom en socialistisk skrift som kom att förändra hans liv. Den hette A tree upside down (”Ett upp- och nedvänt träd”) och var egentligen utformad som en barnsaga. Boken gjorde honom till en övertygad socialist och fick honom också att bestämma sig för att bli journalist, precis som den indiske författaren till boken, Krishan Chandar. Som 19-åring flyttade Farooq till Lahore och gick journalistutbildningen.
Den näst äldste brodern slog in på en annan bana och blev militär. Idag är han högt uppsatt inom det militära.
– I den situation vi befann oss i fanns två vägar att gå: endera blev man socialist eller så blev man som dem. Min bror valde det senare.
Idag har hela Farooqs familj höjt sin standard och blivit medelklass. Farooq och alla hans bröder är välutbildade.
Till Sverige flyttade Farooq år 2001 efter att han träffat en svensk kvinna i Pakistan. Då hade han redan varit här två gånger tidigare genom fackliga samarbeten med bland annat LO och Palmecentret, och såg flytten som ett äventyr.
Sedan dess har han haft kontakt med Socialistiska partiet och skrivit för tidningen Internationalen. Det var via hans parti Labour Party (pakistanska arbetarpartiet) som han kontaktade Fjärde Internationalen. Elfte september hade precis hänt och Marco Espvall, som arbetade på Internationalen då, bad honom skriva en text om det. Farooq blev direkt en uppskattad skribent och kamrat.
– Jag hade inga andra kompisar då. Folket kring tidningen och partiet blev ett socialt nätverk och en familj. En bra familj!, säger Farooq.

Vad vill ni uppnå med Viewpoint?
– Först och främst vill vi visa att vänsteraktivister i Pakistan kan göra en bra tidning. Vi behöver en bra tidning, som är bra på alla sätt. Media nu domineras av högerkrafter och det blir dålig journalistik. När det är pro-talibaner som skriver blir varje nyhet till en konspirationsteori, det är inte professionellt. Nu har några kända journalister redan skrivit i Viewpoint, de förstår att det är en bra tidning. Den har bara funnits i några månader men vi har fått bra respons.
– Målet är att nå ungdomar i Pakistan, Afghanistan och Iran via Internet. Vi pratar om demokrati, feminism, klimat – sådant som vänstern på 70- och 80-talet aldrig pratade om. Det är ingen partitidning, det är en tidning med en vänstervinkling.

Vad handlar texterna om?
– Allt möjligt. Det är objektiva nyhetsrapporteringar, bokrecensioner, debattartiklar… Vi skriver om fackliga frågor, om den utbredda byråkratiska korruptionen. Kärnvapen är också en stor fråga i regionen. Vad händer med det här? Var dumpar de skiten? Sådant som mainstreammedia aldrig tar upp. Vi har också skrivit om hbt-frågan och det har ingen annan vågat än.
– Däremot skriver vi aldrig om religion. Vi vill visa att vi är sekulära och respekterar alla religioner. Vi säger varken att islam är en bra eller en dålig religion, vi vill göra politik på sekulär basis. Spelar vi på religion förlorar vi. Läget i Pakistan är så pass farligt att man jättelätt kan provocera med religionsfrågor. Därför lämnar vi religion därhän och låter det vara varje persons individuella övertygelse.

Har ni blivit hotade?
– Ja, en gång blev två kollegor hotade via e-mail av någon okänd grupp. Det var efter hbt-artikeln. I kommentarfältet kan man ibland läsa arga kommentarer att det vi skriver är bullshit, men de flesta skriver att de är glada att vi finns.

Vad är den viktigaste politiska förändringen som måste ske enligt dig?
– Det viktigaste är att stärka demokratin i Pakistan. Då blir allt bättre.

Sedan 2005 är Farooq gift med den afghanska aktivisten Sahar Saba från kvinnoorganisationen Rawa. Tillsammans har de dottern Bella, 2 år. Till hösten flyttar familjen till London där Sahar och Farooq ska läsa på universitetet. Planen är att stanna i minst två år, kanske längre. Farooq lovar till redaktionens stora lättnad att fortsätta skriva för Internationalen ändå.

Katarina Wikström

Hemsidan: http://www.viewpointonline.net/

          

Skolverket har fått i uppdrag att ta fram en ny läroplan för skolan. Det krävs ett stort förberedelsearbete innan man antar en ny läroplan. Den moderatledda regeringen har länge aviserat en ny läroplan, och oppositionen ämnar inte stoppa den nya läroplanen ifall man hamnar i regeringsställning. Oavsett valets resultat blir det därför en ny läroplan och Skolverket förbereder nu insatser för att försöka sätta in lärarna i vad den nya läroplanen innebär.
En läroplan är en förordning som utfärdas av regeringen och blir därmed ett styrande dokument som ska följas av alla i skolans värld. I skolsammanhang talas det om läroplansteorier, dessa utformas i sin tur av en läroplansfilosofi. Kunskap har genom tiderna alltid betraktats som en filosofisk och även som en vetenskaplig fråga. Det här synsättet har egentligen existerat ända sedan Platons och Aristoteles tid.
På 1800-talet kallade man i Sverige en läroplan för ”Normalplanen”. Benämningen ändrades 1919 till ”Undervisningsplan” och med åren döptes den om till Läroplan. Begreppet läroplan är emellertid inte något entydigt begrepp.
Året 1962 kom Lgr 62 som blev grundskolans första läroplan (500 sidor varav mer än 300 sidor bestod av kursplaner). Riktlinjerna betonade innehållstyrningen i undervisningen. Lärarna skulle inrikta sig på att ge en grundläggande förståelse av saker och ting i stället för mängder av strikta fakta.

Sju år senare levererades en ny läroplan; Lgr 69. Denna läroplan skilde sig inte nämnvärt från Lgr 62 mer än att staten inte styrde skolans verksamhet med mängder av detaljerade anvisningar. Undervisningen skulle, förutom att klarlägga den samhälleliga kulturella, sociala, ekonomiska, juridiska och politiska utvecklingen, även klargöra den vetenskapliga och tekniska utvecklingen. Till skillnad från Lgr 62 betonade den nya läroplanen Sveriges och Europas ställning på den internationella arenan. Även de europeiska kapitalistländernas ekonomiska och politiska makt över den så kallade tredje världen skulle synas. Det var meningen att eleverna skulle få tillgång till en mer internationaliserad syn på undervisning och förstå sammanhang och företeelser. Begreppet ”fostran” försvann ur läroplanen.
Liksom Skollagen anger även en läroplan de värden som skolan ska bygga undervisningen på. Varje läroplan genomsyras därmed av en given kunskapssyn, vilket är viktigt sett ur ett samhälleligt perspektiv. Skolan utgör den institution som per definition för ut den rådande kunskapssynen i samhället. Läroplaner och kunskapssyn har gått hand i hand. Samspelet mellan ett samhälle och läroplanen brukar forskare kalla för läroplanskoder. En läroplan kan exempelvis vara utformad utifrån koder som nytta, rationalitet, kulturarv och så vidare. Det handlar inte om objektiva skäl, följaktligen präglas läroplanskoderna av ett ideologiskt och politiskt innehåll.

Sociala företeelser har alltid haft en internationell prägel, och även skolan i Sverige har varit föremål för internationellt inflytande. ”Progressivismen” som pedagogisk inriktning har haft ett sådant inflytande och varit något av en officiell skolideologi i Sverige sedan Andra världskrigets slut.
De nya politiska förutsättningarna efter kriget kom på så sätt att sätta ett avtryck på nästan allt läroplanstänkande just genom progressivismen. Den främsta förespråkare för denna pedagogiska riktning var amerikanen John Dewey. Deweys mest kända devis var ”learning by doing”, en aktivitetspedagogik där teori, praktik, reflektion och handling hänger ihop. Lärandet bygger här på elevens framtida intressen och behov; all kunskap ska man ha nytta av och målet är att eleven ska lära sig genom problemlösning.
Dewey var inte bara framstående i frågor som pedagogik, filosofi och psykologi utan var även en känd engagerad intellektuell personlighet i samhällsfrågor. I mitten av 1930-talet deltog till exempel Dewey i en kommission för att undersöka Stalins anklagelser mot den ryske revolutionären Leo Trotskij i de så kallade Moskvarättegångarna.

Vad har hänt med läroplanstänkandet under de senaste fyrtio åren i Sverige? På 70-talet utvecklade man inom läroplansarbetet en form av ”målstyrning” och på 80-talet utformades målen ytterligare.
1980 tog man fram Lgr 80. Den förbereddes under en folkpartistisk skolminister och lanserades sedan av en moderat skolminister. Lgr 80 framhävde läroplanens betydelse som ”styrinstrument och planeringsunderlag”. Målen angav de begrepp och sammanhang som eleverna skulle få insikt i. Målen uttrycktes inte längre ämnesvis utan som mål i till exempel orienteringsämnen såsom samhällsorienterande respektive naturorienterande ämnen. I Lgr 80 sa man till exempel att ”undervisningen skall hjälpa eleverna att sätta in sig själva i ett större sammanhang; Genom att analysera rådande förhållanden ur ett historiskt perspektiv bör eleverna bli medvetna om att framtiden är beroende av handlingar och beslut i gårdagens och dagens samhälle”.
Lgr 80 blev den första läroplanen där ett visst obligatoriskt föreskrivet innehåll började ifrågasättas. Målen ansågs vara överordnade huvudmoment och man menade att lärare och elever själva kunde välja andra stoffområden. Man underströk även betydelsen av ett internationellt perspektiv.
Skolans huvuduppdrag är kunskap. Kunskap kan definieras som ett resultat av mänskligt tänkande och handlande, en återspegling av hur vi människor uppfattar både den inre och den yttre verkligheten. På så sätt blir kunskap ett sätt att förstå, samtidigt som det är något som ska begripas. Kunskap uppstår inte i ett tomt rum utan i ett klassbundet, ekonomiskt och kulturellt sammanhang. Som socialiserade individer formas vi kollektivt av en härskande kunskapssyn och framställer på så sätt det som blir vedertagen kunskap. Det handlar i sista hand om makten, makten att definiera vad som är kunskap och vad denna kunskap ska användas till. Men vi människor kan också reflektera över, begrunda och ifrågasätta existerande kunskap.

Varje läroplan växer fram i en given tidsanda. 1994 blev på så sätt något av ett ”systemskifte” i fråga om läroplanens innehåll.
Lpo 94, läroplanen som gäller än idag, är den som mest avviker från tidigare läroplaner. Officiellt har man hela tiden talat om att Lpo 94 innebar att man gick från en ”regelstyrd” skola till en ”målstyrd” sådan. Den är utformad efter en ny struktur där man anger grundskolans uppdrag och allmänna utbildningsmål. Lpo 94 är uppdelad i ”mål att uppnå” och ”mål att sträva mot”. Lärarna har haft svårt att tolka detta (”kunskap var ett oreflekterat begrepp”), säger idag Skolverket. Underförstått: lärarna har inte riktigt uppfattat vilka mål man borde ha väglett eleverna mot.
Den överväldigande majoriteten av lärarna har snarare siktat på ”mål att uppnå”. Men Skolverket konstaterar idag att det inte var meningen att man skulle tänka så. De andra målen, det vill säga ”mål att sträva mot”, som finns i läroplanen, har man helt enkelt inte brytt sig särskilt mycket om. Idag heter det att många lärare har uppfattat läroplanen ”som poesi producerad i Stockholm” (Grundskoletidningen 3/2010). Ytterligare ett problem med Lpo 94 har varit att dess mål från allra första början krävde en rejäl uttolkning och konkretisering; ett arbete man lämnade över till skolorna lokalt. Detta ledde till att olika lärare i olika skolor tolkade på helt olika sätt.

Men hur blev det med kunskapssynen i Lpo 94? Alla läroplaner före Lpo 94 pekade mot allt större integration av ämnena i ämnesblock eller tema, men Lpo 94 kom att bryta denna strävan och har fokuserat enbart på ämnesmål. Kunskap beskrivs i Lpo 94 som ”ett kunnande, en förmåga, att delta på vissa särskilda sätt i olika sammanhang”. Enligt Skolverket finns det dock endast utrymme för fyra kunskapsformer i läroplanen: fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Därmed är antalet kunskapsuttryck begränsade. Även när det gäller förslag till kursplaner är dessa ”starkt ämnesavgränsande”. Att inrätta ett ämne innebär för Skolverket ”att bestämma dess territorium” och enligt skolmyndigheten är skolämnen dessutom ”inte kunskapsproducerande på så vis att de genererar ny kunskap”. I och med införandet av Lpo 94 blev kunskap plötsligt något av en etappteori, eleverna skulle ta in ämneskunskap steg för steg. Detta ledde till tänkandet om ”baskunskaper”, det vill säga att främst lära sig fakta. Reinfeldt sa i sin budgetsatsning för 2008 att ”läsa-skriva-räkna-satsningen” är lika med basfärdigheterna. Godkänt i svenska och matematik och engelska anses, enligt denna logik, vara goda baskunskaper även om förmågan till förståelse i övrigt kan vara oförståelse. Värdegrund, demokrati, solidaritet, eller varför inte kreativitet och IT/datakunskap, nämns överhuvudtaget inte som baskunskap.

Denna begränsade syn innebär att kunskap blir lika med ”mätbara kunskaper” vilket i sin tur har lett till en forcerad fokusering på betyg. Det är som att gå tillbaka i tiden då den obligatoriska grundskolan infördes och där man talade om en ”objektivistisk kunskapssyn” som kännetecknades av en stark tilltro till ”vetenskapliga” resultat. Beatrice Ask var på 90-talet skolminister, och hon hävdade då att kunskap skulle vila på ”aktuell forskning om inlärning”, det vill säga ett pedagogiskt synsätt hämtat från 40-talet.
Lpo 94 innehåller emellertid också inslag av mera sammanhängande karaktär vilket på sätt och vis borde innebära att man ifrågasätter partiell ämneskunskap. Man har i denna läroplan till exempel skrivit om ”skapande av sammanhang” och ”reflexion” för elevernas lärande samtidigt som man i praktiken böjer sig för en tydlig åtskillnad mellan manuellt och intellektuellt arbete. Idag vill borgerliga politiker ha elitskolor för de välbärgades barn och lärlingsplatser för underklassens, det är en logisk fortsättning på samma tema.
Vi har idag en läroplan där man skiljer på tanke och handling. En sådan uppdelad kunskapssyn grundar sig på och utgår egentligen från Platons uppdelning av praktiskt och teoretiskt arbete. Officiellt har man sagt att Lpo 94 medför en ”konstruktivistisk” syn på kunskap, det vill säga att kunskap är både ett resultat av mänskligt tänkande och iakttagelser om omvärlden, och samtidigt en uppfattning där eleverna blir centrala och själva ska ta ansvar för sitt eget lärande.

Men innebär detta en starkare fokusering på förståelsekunskap och sammanhang? I den verkliga skolan av idag ser vi hur kollektivt arbete, där diskussion och gemensam reflexion är möjlig, ofta har ersatts av ”eget arbete” vilket i princip innebär att eleverna i samma klass kan syssla med helt olika saker; de pratar inte med varandra. Kunskap blir då fragmentiserad på individuell nivå. Det är svårt att utveckla språket, kunskap och förståelse av omvärlden om var och en sitter och arbetar ensam. Det är knivigt att bedriva något som i läroplanen beskrivs som ett ”demokratiskt uppdrag” om undervisningen bygger en hel del på ”eget arbete” av det enkla skälet att demokratiska processer per definition är kollektiva till sin natur.
Förvisso är människosynen i läroplanen idag inte densamma som förr i tiden då man utgick ifrån att människans natur är ond, och eleverna alltså behövde en förmedlingspedagogik med hård drill, skrämsel och straff. Idag arbetar i stället lärarna för att motivera inlärningen utan hot och pennalism, även om skolministern Björklund gör vad han kan för att gå åt motsatt håll genom att införa disciplinära åtgärder av olika slag och betyg i allt yngre åldrar.

Idag har vi en ny läroplan på väg in i skolan där kunskapssynen framställs med ”större tydlighet och stringens” (Grundskoletidningen 3/2010). Detta innebär att lärarnas ”frihetsutrymme” därmed är slut. Enligt Skolverkets experter innehåller den nya läroplanen i princip samma kunskapssyn som Lpo 94. Detta innebär i så fall att kunskapsmassan struktureras, förvaltas, utvecklas och förmedlas till mål i kursplaner utifrån EU:s föresatser, det vill säga ”EU:s och OECD:s arbeten kring nyckelkompetenser”. Dessa ”kompetenser” dikterar vad som i dagens skola anses vara absolut nödvändigt att ha med sig för att klara av dagens arbetsmarknad.
Vi har fått en skola med en kunskapssyn där eleverna måste lära in ”relevant kunskap” med hänsyn till nya samhällsstrukturer, som till exempel ett överstatligt kapitalistiskt EU. Slutsatsen blir logisk: eleverna ska lära sig sådant som krävs för att ”Sverige” ska kunna konkurrera ”på den globala marknaden”. Vi har följaktligen en ”målstyrd” skola som i teorin inte bygger på en hierarkisk ordning men som i realiteten bygger på sorteringsmekanismer såsom stämplande betygsystem och där ”kvalitetssäkringar” av diverse slag syftar till att cementera en fyrkantig kunskapssyn, och själva klassamhället.

Alex Fuentes

          

Den senaste tiden, kanske särskilt inför det stundande valet, har det kommit en uppsjö av böcker som vill skärskåda Sverigedemokraterna, deras partiprogram, deras historia och deras väljare. Den prisbelönta reportern Lena Sundström gjorde exempelvis en utmärkt dokumentär om SD:s väljare (”Dom kallas rasister” på TV4) där hon tillmötesgående men sakligt dissekerade alla deras argument.
Linnea Nilsson och Emil Schön, som verkar i bland annat Efter Arbetet respektive Miljötidningen, har gjort något liknande: reportageboken Fult folk. Samtal med sverigedemokratiska väljare. De har sökt upp väljare (varken partimedlemmar eller organiserade) och suttit ned flera gånger med varje person för att ställa frågor om politik, världen och det egna livet. Resultatet har blivit en närgående skildring av människoöden man gärna sträckläser.

Vissa menar som bekant att man inte bör lägga ned någon energi på att möta eller försöka förstå Sverigedemokrater, att deras icke-demokratiska åsikter automatiskt diskvalificerar dem från att ta plats i samhällsdebatten. Ändå finns de ju där, missnöjesväljarna. Är det inte då intressant, åtminstone ur ett mellanmänskligt perspektiv, att höra vad de har att säga? Inte för att de förtjänar utrymme, men för att vi lättare ska kunna bemöta deras argumentation.
Författarnas kringresande undersökning ger oss en intressant inblick – och viktig lärdom – i vilka som röstar på Sverigedemokraterna och varför de tycker att det är det bästa alternativet.

Varje kapitel består av ett djupsamtal med en person i taget. Är det en rad fullblodiga rasister? Nej, det visar sig förstås mest vara sådana vi brukar kalla ”helt vanliga människor”. Lågutbildade, med enkla jobb och drömmar om kärlek. Det de har gemensamt tycks vara en känsla av otrygghet och misstro mot samhället.
Vi träffar bland annat Mattias, 24 år, som river biljetter och säljer godis på en biograf. Han är rädd för invandrarkillar men han ser sig inte alls som rasist då han ”jublade fan högst av alla när Obama vann valet”. Annie är en ung elektriker med drömmar om traditionellt familjeliv, som röstar på SD eftersom hon anser att Sverige är för dåligt på att ta hand om de flyktingar som kommer hit. Hon tycker att det behövs bättre vägledning, utbildning och stöd för var och en. Den dagen hon själv adopterar ett barn, vilket hon kan tänka sig, hoppas hon att rasismen i samhället har vuxit bort och försvunnit.
Fult folk visar på spännvidden i vilka som röstar på SD och varför. De yngre exemplen ovan verkar mest ha förvirrat bort sig, men de finns äldre personer i boken, förbittrade nostalgiker som talar varmt om ”förr i tiden”, och så förstås några djupt osympatiska och rätt och slätt galna som bara verkar hata blint.

Intervjuerna varvas med kortfattad statistik över den typiska SD-väljaren. Det är inte helt oväntat invandringskritiska män från landsbygd med låg utbildning, låg lön, lågt kulturintresse och lågt förtroende för politiker. I förvirringens och missnöjets tecken blir muslimerna syndabocken och måltavlan.
Kort sagt, här presenteras en bit kunskap om en värld vi egentligen inte vill ska finnas. Men ju mer vi vet om den desto lättare blir den att bekämpa.

Katarina Wikström
katarina@internationalen.se

          

Varför ställer ni upp?
– Vi vill ge människor en chans att rösta på ett socialistiskt alternativ. Vi brukar säga ”Rösta med miniräknaren i riksdagsvalet och med hjärtat i kommunalvalet”, och det betyder att man ska rösta taktiskt i riksdagsvalet för att få bort borgarna men ta sin chans att manifestera sin socialism i kommunalvalet. Det vore demoraliserande att inte ha ett socialistiskt alternativ att rösta på!
För SP i Eskilstuna är målsättningen inte primärt att komma in i kommunfullmäktige utan att komma i kontakt med människor och få upp en diskussion. I kampanjen har de använt sig av affischer, insändare i lokaltidningen och appellmöten på torget.
– Vi kör hårt mot privata friskolor som äter upp de kommunala. Vi har en egen paroll om det. Vi säger också bygg fler gruppboenden inom socialpsykiatrin.
Eskilstunaavdelningen passar även på att trycka ut fler av sina budskap: Stoppa nedskärningarna, Sverige ut ur Afghanistan, Rädda klimatet och Nej till individuella löner.
– Vi vill sätta stopp för brutaliseringen som skett inom arbetslivet. Människor med skavanker eller handikapp har inte en chans längre. Det är få som lyckas ta sig fram idag. Det här med företagsdemokrati som man talade om på 70-talet har blivit ett skämt numera.

Tror du att ni kan påverka i valet?
– På våra insändare har vi fått bra respons. Vad gäller röster har jag ingen aning, det kan landa på allt från noll till femhundra. Men det är inget stort bekymmer för oss, det viktiga är att möta människor och diskutera.

Text och bild:
Katarina Wikström
katarina@internationalen.se

          

Varför ställer ni upp?
– Först och främst för att säga sanningen. Det grundläggande är att det finns gott om pengar i vårt samhälle, men år efter år får vi höra ”det finns inga pengar”. Det finns det visst, vår huvudpoäng är att fördelningen måste bli rättvisare. Sedan är det kampen mot nedskärningar och trafikfrågor som är viktiga. Vi är emot de nya motorvägarna och Marieholmstunneln som ska byggas i Göteborg. Vi vill se en omställning av hela industrin och en utökad kollektivtrafik för att minska på utsläppen.

Vad är mest aktuellt i Göteborg, är det trafiken?
– Trafiken är alltid aktuell i en storstad och det här är genomklubbade beslut. Det stora just nu är nedskärningarna i skolan, främst grundskolan. Under våren har det varit flera protester där föräldrar från olika stadsdelar organiserat sig mot nedskärningarna. Borgarna vill att den offentliga sektorn ska minska, de tycker att det är bra. De har blivit köpmän! Att ha en valkampanj är ett sätt att säga det här när ingen annan säger det. Vi ställer också upp för att det i nuläget inte finns något hot från vänstern. Det gör att S kan gå hur långt till höger som helst utan motstånd.

Är du positiv inför er valkampanj?
– Jag tror inte vi har någon chans, det krävs 3 000 röster per valkrets. Däremot hoppas jag att vi kan påverka debatten, väcka tanken att det inte måste vara som det är. Vi säger inte att allt kommer att lösa sig om folk röstar på oss. Vår poäng är att man måste organisera sig underifrån och att det då är möjligt att påverka.

Katarina Wikström
katarina@internationalen.se

          

SP i Stockholm ställer inte upp själva i Stockholm. Hur kommer det sig att avdelningen tog det här beslutet?
– Dror Feiler är en människa som visar att ordet solidaritet har ett djup som går utöver att dammas av vid olika partijippon. Han var med och startade Ship to Gaza för att hjälpa de palestinier som lever i en bur i det instängda Gaza. Det är en anledning.
– Han har själv deklarerat att han är socialist, och liksom vi är han besjälad av att driva rättvisefrågor. Om han kommer in i riksdagen kan han förhoppningsvis vara språkrör för de människor som har det svårast och sällan syns i media, som de arbetslösa.
– Han har också betonat att vi socialister måste göra upp med vårt dåliga självförtroende, och våga prata klarspråk i ideologiska termer.
Det är bra skäl för att satsa på en kampanj för att föra Dror Feiler till riksdagen, menar Kjell Pettersson.
– Det räcker förstås inte med en enda Dror Feiler. Det behövs många. Och vi vet att de finns, men de ger sig inte till känna.

Gunvor Karlström
gunvor@internationalen.se

          

Detta medan Ahmadinejads popularitet bland de egna anhängarna minskar. Han attackeras direkt och indirekt från olika håll inom etablissemanget för sin påstådda förhandlingsvilja med USA. Han anklagas för att vika sig för amerikanare. Allt fler inom regimen påpekar att det bara är den högsta religiösa ledaren som kan ge grönt ljus när det gäller USA och ingen annan. De verkar frukta en splittring annars.
Ayatollah Khamenei varnade i ett viktigt tal väst för eventuella militära angrepp mot Iran.
– Om de förverkligar sina hotelser mot oss, då är det inte bara vår region som drabbas, varnade han.
Dagen efter detta uttalande förklarade Sepah, den islamiska militära styrkan, ledarens egentliga budskap. ”Vi är beredda att ta vara på våra resurser i den islamiska världen för att slå till mot fienden i hela världen”, skriver Sepah i ett officiellt uttalande den 19 augusti.
– Vi bara väntar på en ursäkt för att befria Ghods (Jerusalem)! sade även Naghdi, chef för milisstyrkan Basij.
Försoning
Samtidigt som man leker med idén om ett krig i regionen, har hemliga möten mellan landets mäktiga män pågått under en tid. Resultatet offentliggjordes i Khameneis tal: ”En nationell återförening är nödvändig”. Med detta menar både han och en rad andra med den mäktiga Rafsanjani (som stöder samtal med USA) i spetsen, att ”även de som av misstag har kommit i konflikt med systemet (läs: Mousavi och Karobi) ska inkluderas i en bred koalition för att försvara den iranska regimen i dess helhet”.
Ahmadinejad hade denna vecka med pompa och ståt invigt vad han kallade ”det första obemannade bombflyget för långdistansflygningar som tillverkats i landet”. Bomben har inofficiellt fått namnet ”dödens ambassadör”. Samtidigt invigdes, med hjälp av ryska experter, Bushehrs kärnkraftverk i söder. Bushehrsprojektet startades för 35 år sedan och det omfattas inte av FN-sanktionerna mot Iran. Ändå var mediebevakningen av händelsen stor.

Dödsdomar
Under tiden pågår dödsdomarna ständigt. Enbart i storstaden Mashhad i landets östra del har 300 avrättats, anklagade för diverse narkotikabrott. Många andra står på tur, enligt människorättsaktivisterna i provinsen.
Dödsdomen mot Sakine Ashtiani, som har engagerat mer än en halv miljon människor runt om i världen samt många politiker, bland annat i Sverige, är fortfarande aktuell. Hon anklagades först för äktenskapsbrott med stening som straff. Efter kraftiga protester, bland annat Brasiliens Lulas begäran om nåd, har myndigheterna i Iran hävt steningsdomen. Men nu anklagas hon för medverkande i mordet på sin man. Detta medan mördaren redan är befriad från fängelse. Enligt lagen kan barn till den mördade ge mördaren nåd. Detta har Sakines barn gjort, både till mannen som anklagades för mord och nyligen till sin mor Sakine.
Mitt i allt detta pågår en kamp mot den nya familjelagen som ska godkännas i riksdagen. En korrigering av lagen som leder till en talibanisering av samhället. Alla de små lagförbättringar som tillkommit på grund av kvinnornas kamp de senaste åren, återtas. Månggifte blir återigen mannens rättighet utan första fruns tillåtelse. Detta har upprört även kvinnliga parlamentsledamöter som tillhör den mest reaktionära falangen. Men enligt de stora ayatollorna är denna nya lag i enlighet med sharia och därför nödvändig.

Sholeh Irani
sholeh@internationalen.se

          

Det är kanske ännu för tidigt att ordentligt utvärdera de sociala, ekonomiska, och politiska konsekvenser av katastrofen, men bränderna har på många sätt varit förödande för Ryssland.
Värst drabbades området runt Moskva där hela byar och samhällen har utraderats, jordbruket fördärvats och skogar förvandlats till stubbar och aska. Den ryska huvudstaden, som visserligen skonades från eldslågorna, täcktes under flera veckor av en tjock giftig smogg från de omkringrasande bränderna. När det var som värst jämfördes den hälsovådliga inandningen av röken med skadan av att röka 2-3 paket cigaretter i timmen.
Zjenja Cholopova, en vän som bor i betongförorten Domodedovskaja i södra Moskva, skriver till mig den 7 augusti att ”Jag kan inte se huset mitt emot. Jag kan inte andas. Folk måste använda ansiktsmasker när de går ut. Och det är extremt varmt. Nu, klockan tio på kvällen, är det 37 grader.” Några dagar senare skriver hon att röken ligger tjock ”som om fönstren vore fördragna med grå gardiner”.

Vilka konsekvenser den långvariga inandningen av denna giftgas kommer att få för Moskvas innevånare, 20 miljoner människor, kommer vi kanske först att veta om några decennier, då cancer och andra vidriga sjukdomar som kan bli resultatet av sommarsmoggen år 2010 kan ta långt tid att utvecklas. Elden sägs också ha kunnat frigöra farliga radioaktiva ämnen som finns i skog och mark från kärnkraftolyckan i Tjernobyl 1986, även om ryska, men också franska strålningsexperter (Institut de radioprotection et de sûreté nucléaire) hävdat att sådana skrämselscenarier är betydligt överdrivna.
Men många människor har redan dött. Över femtio personer omkom direkt i lågorna, men betydligt fler, upp mot tjugotusen, har avlidit till följd av hettan och den giftiga röken. Enligt Moskvas sjukvårdschef Andrej Seltsovskij har dödstalen per dag fördubblats denna sommar jämfört med förra sommaren: ”Normala sommardagar dör mellan 360 och 380 människor i Moskva, i år är siffran runt 700 om dagen.”
Dessutom har tusentals människor rapporterats drunknade i floder och sjöar efter att ha sökt svalka i hettan. Men nyhetsrapporteringarna om de många drunkningsolyckorna började redan långt innan bränderna bröt ut, och tidningen Komsomolskaja Pravda påpekar att 90 procent av de drunknande har stora mängder alkohol i kroppen.

De mest uppenbara konsekvenserna av bränderna är de ekonomiska. Tusentals familjer har fått sina hem och allt de äger förstörda. Myndigheterna har utlovat ekonomiskt stöd till de drabbade, men det rör sig om småpengar i sammanhanget, och eftersom det sociala skyddsnätet som fanns på sovjettiden inte längre finns kvar är det många människor som står ensamma och nakna och kanske aldrig kommer på fötter igen.
Både människor och djur står nu också inför en höst och vinter med brist på föda. Ingen tror väl att det kommer bryta ut någon massvält som på trettiotalet (till följd av Stalins misslyckade jordbrukspolitik), men situationen är mycket allvarlig för det ryska jordbruket efter bränderna, vilket kommer att inverka på statens såväl som privatpersoners ekonomi. Årets skörd beräknas bli 25 procent mindre än vanliga år, och Ryssland som tillsammans med Ukraina och Kazakstan hör till världens största exportörer av vete kommer nu istället att behöva importera enorma mängder säd. Brödpriserna i Moskva har redan fördubblats, och mjölkpriserna har stigit med 25 procent. Också världsmarknadspriserna på vete kommer att stiga efter de ryska bränderna.
Mindre allvarligt, men också mycket tråkigt, är att många av huvudstadens museer rapporterar att deras konstverk har blivit förstörda av smoggen, och behöver genomgå konservering och restaurering. Många av Moskvas berömda museer håller tills vidare stängt.

Även om årets värmebölja i Moskva sägs ha varit ”den värsta på tusen år”, så är det inte ovanligt att det blir extremt varmt i Moskva på somrarna. Moskva ligger på slätten mitt i det europeiska Ryssland med ett inlandsklimat som resulterar i långa kalla vintrar som kontrasteras med mycket varma och torra somrar. Våren, övergången mellan vintern och sommaren går alltid fort, och sommarvärmen som ofta håller sig runt trettio grader, börjar redan i maj och håller i sig till september.
Är det den globala uppvärmningen som ligger bakom årets extrema värmebölja i Ryssland? Kanske, i viss mån. Men det är inte första gången det brinner i Ryssland på sommaren, och sedan Moskva grundades år 1147 finns det regelbunden dokumentation av extrema värmeböljor, förödande skogsbränder och rök som förvandlar dagarna till nätter.

Den tidigaste nedtecknade skildringen av sommarbränder i Ryssland är från 1298: ”Det var torka – myrar och skogar började brinna”. Krönikan från 1371 beskriver mer detaljerat den sommarens bränder och rök: ”Svarta moln täckte solen, i två månader var jorden mörk; det var omöjligt att känna igen en människas ansikte längre bort än på en famns avstånd; fåglarna kunde inte se att flyga utan föll till marken för att kräla runt; djuren vandrade i städer och byar bland människorna – vilda djur: björnar, vargar, rävar och andra bestar” och 1431 antecknas att ”Solen försvann. Också fiskarna i sjöarna dog av röken”.
Sommaren 1735 skriver tsarinnan Anna Ivanovna ett argt brev till sina ministrar där hon klagar på att hon trots värmeböljan är tvungen att hålla alla palatsets fönster stängda på grund av röken från alla bränder: ”Vi är förvånade att inget görs för att få bukt med dessa bränder, trots att de återkommer år efter år”.
År 1875 skriver Rysslands krigsminister greve Dimitrij Miljutin i sin dagbok: ”Medan Västeuropa klagar över en kall sommar med konstant regn, lider vi av en outhärdlig torka. I södra Ryssland har all gröda förstörts, skogarna runt S:t Petersburg står i brand och en tjock rök ligger över staden”. Miljutin beskriver vidare hur armén kämpar för att hålla elden borta från krutförråden och hur man till sist måste evakuera sprängmedlen. Det kan jämföras med hur de ryska myndigheterna i år har fraktat undan kärnbränsle och annat radioaktivt material från de eldhärjade områdena.

Det går alltså inte att bestämt hävda att infernot i Ryssland år 2010 enbart skulle vara resultatet av global uppvärmning, då fenomenet är dokumenterat regelbundet återkommande sedan tusen år tillbaka. Men den mänskliga faktorn har utan tvekan bidragit till att situationen blev så katastrofal. Myndigheterna var otroligt dåliga på att förstå situationens allvar när bränderna bröt ut, och det tog lång tid innan brandbekämpningen ordentligt tog fart, samtidigt som de kremlkontrollerade mediekanalerna förringade faran med bränderna, ljög för medborgarna om händelseförloppet och undvek att kritisera eller ifrågasätta makthavarna.

Privatiseringarna av skogar och jordbruk, samt de enorma nerskärningarna i brandförsvaret sedan Sovjetunionens fall, har också försvårat brandbekämpningen, vilket det ryska kommunistpartiet har varit noga med att påpeka. Partiets vice ordförande Vladimir Kasjin har i ett uttalande publicerat på kommunistpartiets hemsida gjort en jämförelse mellan årets brandkatastrof och situationen 1972, då Moskvaområdet också drabbades av liknande bränder till följd av torka. Det sovjetiska brandförsvaret var då, hävdar han, bättre organiserat och tack vare planekonomin kunde myndigheterna se till att resurserna till brandbekämpningen kunde prioriteras. 1972 arbetade man också i förebyggande syfte med att hugga upp brandgator och gräva diken så att eldarna kunde hållas under kontroll och inte spred sig vilt som i år, samtidigt som boende i områden som hotades av bränderna evakuerades i tid.
Naturkatastrofer kan orsakas till följd av människors agerande, men också i brist på människors agerande. Det handlar om vilken typ av samhälle som råder.
Per Leander
intis@internationalen.se