Förra fredagen antog det grekiska parlamentet ytterligare ett nedskärningspaket med bland annat sänkta läner för offentliganställda, frysta pensioner och en rad höjda skatter på alkohol, bensin, tobak m.m. Utanför parlamentet protesterade många och polisen använde tårgas för att skingra dem. Yoannis Panagopoulos, ledare för Greklands största fackförening, GSEE, blev angripen av flera personer när han talade till demonstranterna. De två största facken hade till igår, torsdag, utlyst en ny generalsttrejk.

På Fjärde Internationalens väldskongress häromveckan deltog Panagiotis Sifogeorgakis från den grekiska organisationen OKDE-Spartakos. Nina Trige Andersen från Socialistisk Information träffade Sifogeorgakis i Oostende i Belgien och talade med honom om situationen i Grekland.

Den grekiska regeringen hanterar landets ekonomiska kris med massiva angrepp på arbetarklassen, vilket i förra veckan fick tre miljoner att delta i en generalstrejk.

Eliten försöker dels rädda sig själva, och dels hämnas på befolkningen, som gång på gång satt käppar i hjulet för nyliberala reformer, säger Panagiotis Sifogiorgakis från den revolutionära socialistiska organisationen OKDE.

Onsdagen den 24:e februari deltog tre miljoner människor i en generalstrejk som reaktion på regeringens annonserade treåriga ”hästkur” för att få landets ekonomi stabiliserad. Nyhetsbyrån Ritzau meddelade att 55 procent av befolkningen, trots strejken, anser att hästkuren är nödvändig. Men det är inte hela bilden, menar Panagiotis Sifogiorgakis:

-    Om du frågar folk om de anser att det är nödvändigt att använda sig av drastiska metoder för att hantera krisen, så säger de naturligtvis ”ja”. Men om du frågar dem om de anser att majoriteten av befolkningen ska lida för att rädda de rika, så är svaret nej. Och det är precis detta treårsplanen, som den socialdemokratiska PASOK-regeringen lagt fram, handlar om.

EU:s svaga länk

De borgerliga medierna i Europa har de senaste månaderna varit fyllda med ”analyser” av den grekiska krisen, som förklarar den med ”låg produktivitet” och ”lättja” bland det grekiska folket.

Detta håller föga förvånande Sifogiorgakis inte med om.
-   För det första avspeglar krisen strukturella svagheter i den grekiska kapitalismen. Grekland är, som det brukar sägas, den svaga länken i eurozonen. Vår ekonomi har de senaste årtiondena framförallt varit baserad på byggande, service, och kommersiell handelsflotta. Vi har i stort sett ingen produktiv industri längre, säger han och fortsätter:

-   Dessutom har vi ett underskott i handelsbalansen, som hänger ihop med integreringen i EU och den globala marknaden. De senaste åren har vår konkurrenskraft sjunkit, och i kombination med ökade offentliga skulder har detta gjort den grekiska ekonomin extremt sårbar.

Stabilitetspaktens järngrepp

Den andra faktorn, enligt Sifogiorgakis, är de långt gående nyliberala reformerna som pågår i hela EU, och som den grekiska regeringen varit snabb med att driva igenom.

Att den grekiska kapitalistklassen haft så bråttom med att genomföra de nyliberala reformerna hänger samman med EU:s stabilitetspakt. Med hänvisningar till krav från EU har den grekiska regeringen skurit i de sociala systemen, privatiserat, och sänkt skatten för de rikaste. Denna ondskefulla spiral av offentlig skuldsättning och nyliberala reformer har medfört drastiska försämringar för arbetarklassen de senaste åren. Regeringen har hela tiden kunnat gömma sig bakom EU, med orden: ”Vi kan inte hjälpa det, det är stabilitetspaktens ramar som bestämmer”.

Grekland har med det senaste sparpaketet lovat EU att sänka landets budgetunderskott från 12,7 procent av BNP 2009, till 3 procent 2012. Den samlade grekiska skulden är på närmare 3 000 miljarder kronor, vilket är mer än landets BNP.

Medan de grekiska arbetarna strejkar, träffar regeringsrepresentanter representanter för EU-kommissionen, den europeiska centralbanken och IMF för att diskutera ytterliggare tilltag för att reducera statsskulden.

Spekulationsspel

Som tredje anledning till krisens omfattning pekar Sifogiorgakis på den förra regeringens gigantiska lån till de privata bankerna.

Då den tidigare regeringen i september insåg att det inte längre kunde få ordning på ekonomin, utan var tvungna att genomföra massiva fientliga reformer på arbetarklassens bekostnad, vågade de inte detta med bakgrund av de sociala strider som ägt rum i landet. Därför utlyste man nyval, och när PASOK tog över i oktober, uppdagades det att den förra regeringen hade fuskat med redovisningen av statskulden. Den var betydligt större än vad man velat visa.

Sifogiorgakis menar att ett ”spekulationsspel” pågår med den grekiska ekonomin.

De är i full gång med att spela med den grekiska befolkningen som insats. När den grekiska bad om hjälp från den europeiska centralbanken fick de privata bankerna tre gånger så mycket som de begärt, och till en ränta av endast en procent. Varför ge tre gånger så mycket man begärt, och varför till de privata bankerna, och inte till staten? Pengarna används till att spekulera med, och är inte till för att rädda den grekiska ekonomin, utan för att spela med den.

Nu ska ni få igen!

Regeringen har de senaste månaderna annonserat frysning av lönerna, bonussänkningar och skatte- och pensionsreformer. Denna nya hästkurs fulla innehåll kommer man offentliggöra nästa vecka. Enligt New York Times förväntas den innehålla höjda bränslepriser, indragningar av två månadslöner i den privata och offentliga sektorn. Detta i ett land som har en av de lägsta lönenivåerna i hela EU.

Metoderna är dels en fråga om att kapitalistklassen vill rädda sig själva, men det handlar också om ren hämnd, säger Sifogiorgakis.

Man skulle kunna kalla det en slags social revanschism. Den grekiska arbetarklassen har flera gånger de senaste åren mobiliserat omfattande protester mot de nyliberala reformerna, med upproret i december 2008 som det mest spektakulära exemplet. Nu är tiden inne för eliten att hämnas. Allt det de inte kunde driva igenom tidigare, eller inte genomföra fullt ut på grund av motståndet, ska vi nu få äta upp

Rädsla för fascism

Sifogiorgakis pekar på den grå himlen utanför världskongressens möteslokaler, och säger:

Så ser situationen ut just nu. Det finns ingen anledning till optimism, men inte heller uppgivenhet. Den grekiska befolkningen är nere för räkning, och demoraliserad och rädd för framtiden. De blir bombarderade av propaganda från PASOK-regeringen, vilken ska få dem att känna sig osäkra och nedslagna inför det patetiska tillstånd landets ekonomi befinner sig i.

Just nu koncentrerar sig OKDE och deras kamrater i och kring organisationerna Kokkino och det breda vänsterpartiet Syriza på att bygga upp strejkrörelsen. Men vi måste kämpa på alla fronter, säger han.

Problemet är att också vi befinner oss i ett förvirrat tillstånd. Vi kan inte bara dra fram en lösning på kapitalismens kris ur våra fickor. Så enkelt är det inte. Kommunistpartiet KKE väntar bara på att folk ska rösta på dem, så att de kan få fler platser i parlamentet. Synapsimos (ett brett reformistiskt vänsterparti) försöker hitta lösningar inom de ramar EU satt upp. Så vi är ganska ensamma om att arbeta med ett svar som bryter med kapitalismens egen logik.

Sifogiorgakis menar att det finns ett ”politiskt vakuum” som den antikapitalistiska vänstern ännu inte lyckats fylla, men förutom den strejkerna pekar Sifogiorgakis på ett annat viktigt kampområde:

- Kampen mot rasism är extremt viktig i ljuset av den explosiva situation som krisen skapat. Vi arbetar bland annat intensivt med att organisera och legalisera de många papperslösa invandrare som arbetar i Grekland. Det kaos och den fruktan krisen har fört med sig, har verkligen gett fascistiska strömningar luft under vingarna, så antifascistiskt arbete måste vara en integrerad del av vår strategi.

Nina Trige Andersen
Översatt av Ulf Östman från
“Eliten er i gang med at hævne sig på befolkningen”

          

– Ny Dag som utgör en daglig provokation mot all sanning, anständighet och folksolidaritet, frossar som en schakal på den sorgliga tilldragelsen och söker till det yttersta slå politiskt mynt av densamma. Utan att man ännu har det ringaste belägg på att en förbrytelse verkligen föreligger, skriker tidningen om ”attentat”, ”femdubbelt mord” och ”mordbrand”.
Tidningen Social-Demokratens chefredaktör Zeth Höglund hittade knappt orden i sitt raseri över det svenska kommunistpartiets och dess språkrör Ny Dags ”vämjeliga humbug”. Högertidningen Nya Dagligt Allehanda fyllde i:
– Hur äro de människor beskaffade som icke akta för rov att slå politiskt nödmynt av den beklagliga händelsen? Ny Dag firar fullkomliga orgier i omständigheterna kring branden. Det kommunistiska partiets främsta representanter voro bildligt talat de första hyenorna på platsen och komma att fortsätta med att rota i eländet, så länge de se någon levandes möjlighet därtill.
”Eländet” och ”humbugen” var Sveriges värsta terrordåd i modern tid. Natten till söndagen den 3 mars 1940 exploderade en kraftig sprängladdning i den kommunistiska tidningen Norrskensflammans redaktionslokaler i Luleå, och på ett ögonblick var byggnaden övertänd.
- Jag vaknade vid ett fruktansvärt oväsen. Fönsterrutorna splittrades och det lät som om hela huset skulle gå i kras. Samtidigt hörde jag några hemska skrik från våningen inunder – det var Alice. Hon tystnade dock omedelbart.
Vivian Åström bodde på översta våningen i den trevåningsbyggnad som på bottenplanet hyste tidningens redaktionslokaler och partiexpeditionen. De övre våningarna var bostäder för de anställda.
- Jag rusade ut, men då steg rök och eld i rasande fart uppför trapporna. Jag vände och rusade in i Filip Forsbergs rum. Han var i färd med att knyta ihop lakan. Med hjälp av dessa hjälpte han först mig och mina pojkar ut genom fönstret.
”Nazikommunister”
Forsberg, ”röde Filip” från ett gruvarbetarhem i Kiruna, var ordförande i kommunistiska ungdomsförbundet och chefredaktör för Norrskensflamman. Trettio år gammal var han en redan ärrad veteran från depressionsårens hårda klasstrider i början av 1930-talet. Det kunde behövas på en kommunistisk dagstidning vintern 1939-40. Den 30 november hade Sovjetunionen anfallit Finland efter att under sommaren ingått pakt med Hitlertyskland och delat på Polen. Stalin och Hitler hand i hand väckte avsky inte bara i borgerliga kretsar utan i än högre grad i stora delar av arbetarrörelsen som sett sina organisationer krossas i Hitlertyskland och Lenins revolutionskamrater arkebuseras under Stalinterrorn.
”Nazikommunister” blev skällsordet från såväl socialdemokrater som syndikalister och vänstersocialister när kommunisterna i SKP – Sveriges Kommunistiska parti – som ännu såg upp till Moskva rensades ut ur fackföreningar och arbetarorganisationer. Med det sovjetiska angreppet och det officiella Sveriges mobilisering bakom ”Finlands sak” blåste den antikommunistiska stormen upp till orkan.
Att SKP gav sitt stöd till den sovjetiska sidan i kriget betraktades inte oväntat som landsförräderi eller klassförräderi beroende av politisk hemvist. Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Allan Vougt uttryckte den hetsstämning som piskades upp mot kommunisterna: ”Underligt vore om demokratien icke skulle utspy dem ur sin mun, gripen av äckel över en människotyp så förnedrad till de oskäligaste kräkens nivå, en sådan mänsklig varietet av slemdjuren som världen aldrig skådat.”
I december 1939 inrättades det första arbetslägret för kommunister i ödemarksbyn Storsien vid polcirkeln. En av dem som fördes dit var Valdemar Granberg som arbetade på Norrskensflamman. Kvar i Luleå var hustrun Svea Granberg, kassör i ungdomsdistriktet, och deras tolvårige son Torgny.

Från ord till handling
Den 10 februari 1940 slog repressionen till med full kraft. Tretusen polismän genomförde en nationellt samordnad razzia mot kommunistiska partilokaler och nära tusen partimedlemmar landet runt. Något dussin ledande kommunister, inklusive Ny Dags chefredaktör, greps men utan att komprometterande material om samarbete med främmande makt och spionutrustningar påträffades.
Samtidigt debatterade riksdagen förslag om att införa partiförbud mot SKP och stoppa partiets tidningar. Att ens behöva debattera frågan och låta kommunister yttra sig i riksdagen var, menade högerpressen, uttryck för ”Sveriges riksdags nuvarande förnedringstillstånd”.
I det politiska klimatet beslutade sig en grupp sammansvurna att gå från ord till handling. Det handlade om medarbetare på högertidningen Norrbottens-Kuriren, några militära officerare och Luleås polischef som med ekonomiskt stöd från en ledande folkpartist i Stockholm skred till verket. Med hjälp av en nyckel som beslagtagits under polisrazzian tog sig attentatsmännen under natten in i Norrskensflammans redaktionslokaler, apterade sprängladdningar av trotyl vid brandfarliga vätskor och tände på.
Och byggnaden formligen exploderade. De boende i våningen ovanför hade inte en chans. Ordföranden i Norrbottens kommunistiska partidistrikt Arthur Hellberg med hustrun Alice och deras åttaåriga dotter Maj fångades i eldhavet. Och Valdemar Granberg skulle snart nås av budskapet på sin brits i arbetslägret att hustrun Svea och sonen Torgny förvandlats till förkolnade lik.
Både brandkåren och den första polisundersökningen konstaterade snabbt att detta inte var något vanligt brandförlopp. ”Ett lömskt och avskyvärt dåd. Genom mordbrand har fem personer lönnmördats under sömnen. De fann döden i lågor som tänts av en bestialisk reaktion och dess lejda redskap. Ett resultat av mordhetsen mot kommunisterna!”, anklagade SKP efter terrordådet. Men möttes av en mur av förnekelse och motanklagelser, från (S)-pressen till högertidningarna.

Fredlösa och ensamma
”Osmaklig kommunistpropaganda”, menade högertidningen Nya Dagligt Allehanda som misstänkte att kommunisterna själva tänt på. ”Terrororganet Ny Dag spelar upp sig till moralisk oskuld”, ansåg Social-Demokraten. ”Ingenting ger stöd åt misstankarna om attentat”, det handlar bara om ”bizarra rykten”, skrev Norrbottens-Kuriren som såg fram emot att kommunistpressens ”landsförrädiska propaganda” skulle förbjudas.
Samtidigt var dess egna medarbetare i full färd med att dölja sin medverkan i attentatet som de till och med övat i sina egna redaktionslokaler. Inte ens från den antifascistiska Trots Allt! eller syndikalistpressen Arbetaren och Storm höjdes några ramaskrin mot dådet. Pressen vägrade ta in dödsannonser. Begravningståget genom Luleå stoppades av polis. Norrbottens-Kuriren kallade begravningsceremonin ”en hatmässa” och ”propagandatillställning med kistorna som huvudargument”. Kommunisterna var fredlösa – och ensamma, fjättrade till den sovjetiska maktpolitik som veckan efter dådet slutligen bröt igenom det finska motståndet.
Efter hand sipprade dock sanningen fram och förövarna ställdes inför rätta, inte för mord utan för anstiftan till brand, innehav av sprängmedel och grov skadegörelse på annans egendom. Straffen skärptes av hovrätten året därpå till som längst sju års fängelse för den kapten och den journalist som ansågs ha utfört själva sprängningen, samt sex och två år för de övriga fyra dömda.
Polischefen som förklarats sinnessjuk avled strax efteråt. Samlingsregeringen benådade de dömda 1944. Det året avled också Filip Forsberg bara 39 år gammal. Kanske gjorde sviterna efter skadorna från branden sitt. Valdemar Granberg, som förlorade hustru och barn i branden, repade sig aldrig efter frigivningen från Storsien, fick alkoholproblem, lämnade Flamman och tog senare sitt liv. Den mördade distriktsordföranden Arthur Hellbergs mor ansökte om skadestånd efter förlusten av sonen och dennes familj, men nekades.
Det moderna Sveriges värsta terrordåd förpassades till glömskan. Det utfördes inte av några vänsteranarkister eller utländska terrorister – utan av en grupp ur militär, polis och högeranhängare i antikommunismens tecken. En lärdom det vore oklokt att förringa.

Håkan Blomqvist

Att läsa:
Lars G. Carlsson, Danko & Flamman, Luleå 2008 (roman)

Filip Forsberg, Fem döda – Luleådådet i processprotokollens belysning, Stockholm 1940

Ann-Marie Ljungberg, Mörker stanna hos mig, Stockholm 2009 (roman)

Ulf Oldberg Attentatet mot Norrskensflamman, Stockholm 1972

Håkan Sahlström ”Attentatet mot Norrskensflamman den 3 mars 1940” i Moa

Elf Karlén, red, Hundra år av gemenskap – i kamp för socialism och människovärde, Linköping 2003

Werner Schmidt Antikommunism och kommunism under det korta nittonhundratalet, Lund 2002

För utförlig dokumentation om de svenska kommunisterna och Finlandskriget se www.marxistarkiv.se

          

”God morgon, god morgon. Välkomna till Berga by i Sälen.”
OS är över. De svenska skidåkarna kan se tillbaka på en rad fantastiska prestationer. Kalla, Haag, Olsson, Hellner, Rickardsson och den genomsympatiska och lagsolidariske Södergren har skrivit in sig i den genom åren så framgångsrika svenska skidhistorien.
Men nu är det första söndagen i mars. Och den som under otaliga år hälsat oss välkomna klockan 7.30 till starten klockan 8.00 av Vasaloppet och varit med och guidat de nio milen från Mora till Sälen, det är den nu ålderstigne Sven ”Plex” Pettersson. Sedan flera år tillbaka ersatt av kunniga Jacob Hård och Anders Blomqvist. Den sistnämnde som för övrigt delat segern i Vasaloppet med sin tvillingbror Jörgen som så tragiskt avled i relativt unga år.

Boken Vasaloppet. I fäders spår har fångat Vasaloppets historia sedan starten 1922, då 119 startade och segraren hette Ernst Alm från Norsjö. Boken innehåller allt, och lite till, om Vasaloppet. Att den dessutom är rikligt illustrerad med fantastiska bilder gör den ännu bättre.
Denna första söndag i mars har för oss skidintresserade blivit helig. Upp vid sjutiden, på med kaffe, fram med två mackor och sedan från 7.30 till 13.00 sitter vi nitade framför TV:n. Vi kan rabbla namnen och tidskontrollernas blåbärsspisande utantill. Smågan, Mångsbodarna, Risberg, Evertsberg, Oxberg, Hökberg, Eldris och den väntade Moraparken innan det svängs in på det långa upploppet: Där lagerkransarna från kranskullan och kransmasen väntar innan den stora målportalen med texten ”I fäders spår för framtids segrar” passeras.
De fäder som det syftas på är givetvis Gustav Eriksson som vid jultid 1520 drog genom Dalarnas skogar, dock inte på skidor, i riktning mot Norge efter att han vid kyrkstapeln i Mora vädjat till traktens bönder att stödja honom i kampen mot den danska kungen Kristian Tyrann. I Danmark för övrigt kallad Kristian den gode. En vädjan som besvarades med nej från Morabönderna.

Men historien – vad som är sant och inte sant är svårbedömt – berättar att när samma Morabönder någon vecka senare fick höra om Stockholms blodbad där Gustav Erikssons far och bror och 80 andra stormän avrättats, så ändrade de uppfattning och sände ut Lars från Kättilbo och Engelbrekt från Morakarlby för att jaga ifatt den flyende Gustav. De nådde ifatt honom vid Olnispagården i Sälen, där för övrigt det första Vasaloppet startade den 19 mars 1922.
Den 6 juni i Västerås tre år senare, 1523, kröntes Gustav till kung. Kung Gustav, eller Gösta som man sa, Vasa. Vad som hände under de 37 år han var kung fram till 1560 är en helt annan historia.
Så egentligen borde Vasaloppet från sin start gått från Mora till Sälen. Men så blev det inte.

I början av 1920-talet fick tidningsmannen Anders Pers på Vestmanlands läns tidning vad författaren kallar ”en snilleblixt”. Idén till Vasaloppet föddes.
Anders Pers som var född i en by en bit från Mora skrev i sin tidning om ”befrielsehielten Vasa”, om Gustav Erikssons tur från Mora till Sälen.
”Denna vinter torde skididrotten vara livligare omfattad än någonsin, tack vare den jämna vintern och tillgången till snö nere på slätterna. Detta kan ge anledning erinra om, att det nu är nära 400 år sedan en skidåkning utfördes, som hade ett betydande inflytande på utformningen av de politiska händelserna i Sverige. Vi syfta på de första dagarna i januari 1521, då Gustav Eriksson Vasa hade uppgett hoppet om att resa dalkarlarna mot de danskes tyranni och vara på färd att bege sig från alltsammans och rymma in i landet in i Norge som politisk flykting, att icke säga äventyrare.”
Denna Pers var helt uppenbart, som ni säkert förstår av språkbruket, inte direkt någon glödande socialist utan enligt boken ”starkt påverkad av nationalromantiska drag”. Det vill säga samma strömningar som drog igenom Europa efter första världskriget och där fick en ruggig utveckling som ingen kunde föreställa sig i början av tjugotalet.

Nå, efter att ha mötts av rätt mycket mothugg och givetvis den inbyggda motsättningen om var loppet skulle starta, Sälen eller Mora, gick startskottet en marssöndag 1922. Som skrivet, 117 personer startade i yrsnö som enligt en tidning under loppet förvandlades till ”outhärdligt snöslaskande”.
Segrare Ernst Alm. Tiden 7.32.49, det vill säga mer än de drygt tre timmar som loppet avverkas på idag, även om varken material, kläder, spår, valla, matkontroller och staber med servicemän kan jämföras med idag.
Vasaloppet kom med åren att utvecklas till en formidabel succé. Mora-Nisse med sina nio segrar bidrog i högsta grad till att Vasaloppet växte, växte och växte. 1948 bestämdes att det skulle köras första söndagen i mars, och så har det förblivit.
Idag en händelse som hela Siljansbygden och framför allt Mora och Sälen är indragna i året runt.
Under en vecka pågår en rad olika andra skidlopp. Lillvasan, stafettvasan, minivasan, tjejvasan… för att nämna några. Omkring 50 000 beräknas starta i olika lopp under Vasaveckan.

Vasaloppet den första söndagen i mars tillåter idag kvinnligt deltagande.
Så har det inte alltid varit. Inte förrän 1981 tilläts kvinnor att vara med i detta ”mandomsprov” på nio mil. Detta hindrade i för sig inte Margit Nordin från Grängesberg att ställa upp redan i det andra Vasaloppet 1923. Anledningen lär ha varit att den dåtida tävlingsledningen gjort en miss i regelbeskrivningen. Ledningen hade helt enkelt glömt att förtydliga att det nyss invigda långloppet faktiskt bara var öppet för män.
Det internationella skidförbundets regler godkände nämligen inte att kvinnor fick tävla på sträckor längre än en mil. Det ni, Kalla och Haag… och alla andra så framgångsrika svenska kvinnor i världscupen i långlopp.
”Misstaget” kom att rättas till. Men det tog nästan 60 år.

Avslutningsvis några fakta från boken som ger en uppfattning om Vasaloppets omfattning.
Åkarna utvecklar under ett Vasalopp så mycket energi att det skulle räcka till att tända 221 000 60-wattslampor.
Varje åkare går i genomsnitt ner tre kilo under ett Vasalopp, vilket gör att de 88 loppen sedan start, enligt författarna, har lett till att ”mer än 27 000 Vasaloppsåkare ’försvunnit’”. De har helt enkelt dunstat bort.
Men inte bara det. De krymper också. Kroppslängden minskar. Diskarna i ryggraden trycks ihop och fotvalven trampas ner. Under ett Vasalopp krymper åkarna med sammanlagt 220 meter.
Att åka nio mil kostar mycket energi. Depåerna måste därför fyllas på ofta under loppet. Totalt dricks det under Vasaloppet mer än 42 000 liter Ekströms blåbärssoppa, 33 000 liter sportdryck, 11 000 liter buljong, 1 000 liter välling, 5 220 liter kaffe vid sju matkontroller. Dessutom äts det också 73 000 Vasaloppsbullar.
Så när vi sjunker ner i soffan framför TV-apparaterna söndagen 7 mars. Soffsolidarisera er med de omkring 15 000 som lär starta. Fram med blåbärssoppan och Vasaloppsbullarna.
”God morgon, god morgon, välkomna till Berga by i Sälen.”

Kjell Pettersson

          

I år är det valår och det börjar bli hög tid att utvärdera de effekter alliansregeringens politik har haft. Det finns en grupp som påverkats i allra högsta grad av systemskiftet som påbörjades 2006: kvinnorna.
För en borgerlig regering som genomsyras av självutnämnda feminister har förvånansvärt många åtgärder tydliga könsdimensioner.

En av de mer drastiska åtgärderna alliansregeringen har infört gäller de hårdare reglerna för sjukskrivningar som började gälla den 1 juli 2008. ”Kvinnor står för över sextio procent av sjukskrivningarna, och är klart överrepresenterade när det gäller psykiska diagnoser… Neddragningar på de sjukskrivna bidrar till att öka det redan betydande ekonomiska gapet mellan män och kvinnor”, konstaterade en ledare i Internationalen innan reglerna blivit verklighet.
Tidningen Vårdguiden, som delas ut gratis till alla hushåll i Sverige, konstaterar i det senaste numret att ”sömnstörningar och trötthet har ökat sedan början av 90-talet”. Det är de tuffare kraven i arbetslivet och den ökade konkurrensen som ligger bakom, menar man. Och ”den typiske patienten” för utmattningssyndrom är en ”medelålders kvinna som arbetar inom vård, skola eller omsorg, har ett övergripande ansvar för hemmet, maken, barnen samt sina äldre föräldrar, och alltid sätter andras behov före sina egna”.
Om trötthet, utmattning och utbrändhet är en av konsekvenserna av långvariga nedskärningar inom välfärdssystemet framförallt för dem som arbetar inom vård, skola och omsorg (kvinnor…) så blir effekten dubbelt så hård när pressen att komma tillbaka till en ohållbar arbetssituation mångfaldigas genom de nya sjukskrivningsreglerna. Den mänskliga tragedin de skapar har tidningar som Aftonbladet uppmärksammat stort på senare tid, och det är inte rolig läsning.

Det sänkta taket i a-kassan, den dyrare avgiften och det hårdare arbetsvillkoret har också en könsdifferentierad effekt. Av alla deltidsarbetande är tre av fyra kvinnor. Det är de som drabbas av begränsningen till 75 dagars ersättning på deltid. Och när arbetsvillkoret höjdes från sjuttio till åttio arbetade timmar i månaden som krav för att få ersättning från a-kassan, kommenterade dåvarande föreståndaren för Kommunals a-kassa, Krister Johansson:
- Det är ett dramatiskt slag mot våra lågavlönade kvinnor.

”Pigdebatten” har tagit fart igen efter att ”pigavdraget” infördes den 1 juli 2007. Det handlar så klart om att överföra våra gemensamma skattepengar till privata händer, framförallt till dem som redan har gott om pengar. Det officiella argumentet bakom pigavdraget var att alla skulle kunna få hjälp att få ihop ”livspusslet”, även lågavlönade.
Ett halvår efter att pigavdraget införts gjorde SCB en mätning över vilka som utnyttjade skattereduktionen: Av dem med en årsinkomst på 300 000 kronor eller mindre hade bara tre promille utnyttjat möjligheten till skattereduktionen; bland dem som tjänade över 500 000 per år hade fyra procent gjort det. SCB konstaterade: ”Skattereduktion för hushållsnära tjänster är mycket ovanlig bland låginkomsttagare. Andelen ökar markant med stigande inkomst”.
2008 visar arbetsgivarorganisationen Almega att 25 procent av dem som utnyttjat skatteavdraget var låginkomsttagare. Det är möjligt att det stämmer, men det utgör fortfarande en liten procent av samtliga låginkomsttagare i det här landet.
Med andra ord, lågavlönade, sjukskrivna eller arbetslösa kvinnor är inte de som drar nytta av pigavdraget – och det gör det oroväckande att Mona Sahlin gått ut och varit positiv till att behålla det för äldre och barnfamiljer. Och att hon försvarar de ledande socialdemokrater som utnyttjat det.

Vårdnadsbidraget är en annan åtgärd som inte ens jämställdhetsministern själv trodde på. På frågan om bidraget var bra för jämställdheten svarade Nyamko Sabuni i en intervju: ”Nej, inte för jämställdheten, men för valfriheten”. Och hon fick rätt – vårdnadsbidraget var verkligen inget som främjade jämställdheten mellan manliga och kvinnliga föräldrar. Till att börja med blev vårdnadsbidraget ingen större succé; bara två procent av alla möjliga föräldrar i Stockholm hade beviljats bidraget i januari 2009. Men av dessa var nio av tio kvinnor.
Vi går vidare i Alliansens Sverige 2010. En annan samhällssektor som i allra högsta grad rör kvinnors liv och arbete är vårdsektorn. Alliansens Stockholm fick agera laboratorium för extrema nyliberala experiment inom vården. Fri etablering för vårdföretag och nya regler för ersättningen till vårdföretagen gjorde att pengar förflyttades från fattigare kommundelar och att många fler vårdcentraler upprättades i de rikare kommundelarna, under det förskönande namnet Vårdval Stockholm.
Socialdemokraterna kom förra året ut med en rapport som slog fast att effekterna av denna omstrukturering blivit ”värre än väntat”. I de socialt sett tunga områdena Akalla och Kista ökade arbetsbelastningen med 72 respektive 85 procent 2008, enligt rapporten. I Rinkeby med 43 procent, visar rapporten bland annat.
Inom Stockholms förlossningsvård har Vårdval Stockholm också skapat platsbrist hävdar läkare, och hänvisningar mellan olika sjukhus på grund av denna platsbrist har ökat stort. Och samtidigt som det privata BB Stockholm 2009 fick extra 4,2 miljoner kronor av landstinget för att förhindra att tusen platser försvann, hade aktieägarna precis fått tilldelat sig 5,9 miljoner kronor i vinst, rapporterar Svenska Dagbladet.
Och vi kan se hur spiralen med försämrade arbetsförhållanden ytterligare kommer att öka antalet utmattade och utbrända kvinnor, som sedan stressas än mer av omöjliga sjukskrivningskrav. Samtidigt som privata vårdägare tar för sig av gemensamma medel som borde användas till den gemensamma vården.
För en regering med så många feminister är det kanske lite underligt att ge sig på jämställdhetslagen. Den 1 januari 2009 gjordes den om till en diskrimineringslag. Regeringen passade då också på att luckra upp kraven på företagens lönesättning. Tidigare var företag med färre än tio anställda undantagna från regeln att göra upp planer för jämställda löner. Efter regeringens framfart behöver bara företag med färre än 25 anställda göra upp planer. Och så kommer lönekartläggningar bara att göras vart tredje år nu, istället för varje år.

Det finns dock en tydlig ideologisk konsekvens i alliansens framfart. Feministen och finansministern Anders Borg hävdar att välfärdsstatens existens är ett starkt skäl till kvinnors underordning, och folkpartisten Karin Pilsäter menar att avreglering inom vård och skola är ”en av grundstenarna i liberal jämställdhetspolitik”. Och, självklart, hävdas det ofta att vägen till kvinnors självständighet och styrka ligger i att skapa egna företag, vilket enligt denna logik betyder att om företag får det lättare, blir det lättare för kvinnor att starta och sköta dem, vilket leder till större jämställdhet.
Det är alltså svårt att hitta någon motsättning mellan alliansens ideologi och dess praktiska politik. Vad som istället måste till innan valet är att peka ut de faktiska konsekvenser som dess reformer har fått. Vänsterpartiets vårbudget 2009 visar att mellan alliansens regeringsinträde 2006 och 2008 ökade det genomsnittliga inkomstgapet mellan kvinnor och män med tusen kronor i månaden – och är inte det ett tillräckligt bra argument mot denna regerings ”jämställdhetspolitik”?
Samtidigt är det med den aktuella pigdebatten i bakhuvudet uppenbart att den röd-gröna alliansen inte kan lämnas utanför debatten och att press måste sättas även på denna triangel med krav på att detta val måste bli kvinnornas val. Det räcker med elände nu.

Linn Hjort
linn@internationalen.se

          

”Med nitton röster för, tretton emot och en nedlagd blev det ett ja till betänkandet om utökad mammaledighet i jämställdhetsutskottet. Detta innebär att europeiska mammor kan få utökad mammaledighet från fjorton till tjugo veckor, varav sex veckor av hälsoskäl ska bli obligatoriska.” Detta skriver nyhetssajten Europaportalen.se.
Internationalen talade med Vänsterpartiets riksdagsledamot Josefin Brink som menar att förslaget är utformat som ett krav och inte en rättighet.
Vad innebär jämställdhetsutskottets beslut om utökad mammaledighet?
– Förslaget innehåller flera delar, varav en del stärker skyddet för gravida och nyblivna mammor. Det som är kontroversiellt är förslaget att mammor ska tvingas att ta ut föräldraledighet under sex veckor, medan motsvarande krav inte finns för pappor. Det är dåligt på två sätt; dels därför att vi anser att föräldraledighet ska vara en rättighet, inte en skyldighet, dels därför att det helt ensidigt pekar ut kvinnor som de enda som har föräldraansvar.
Vad är anledningen till detta förslag?
– I många EU-länder saknas adekvat skydd för gravida och föräldrar, som exempelvis rätt till föräldraledighet. Så det finns definitivt ett behov av att stärka skyddet och rättigheterna i många EU-länder. Men som sagt, problemet är att förslaget är utformat som ett krav, inte en rättighet.
Finns det risk att detta förslag förstärker könsrollerna och ojämlikheten mellan könen?
– Ja, naturligtvis.
Vad betyder förslaget för länder som redan har bra villkor på detta område?
– I värsta fall kan det tvinga oss att ändra den svenska lagstiftningen där ju båda föräldrarna har rätt att ta ut föräldraledigheten när de vill. Och kvinnor som idag har rätt att jobba fram till förlossningen om de vill och kan, kan komma att tvingas att inte göra det.
Kan det här förslaget vara bra för länder som idag har dåliga villkor för föräldraledighet?
– Absolut, som helhet kan det komma att innebära en förbättring i många länder. Men som sagt, det finns ingen anledning att utforma lagen som ett absolut och ensidigt krav på att kvinnor ska vara hemma. Det borde istället vara en rättighet, som också omfattar pappor.
Kommer förslaget att gå igenom i EU-parlamentet?
– Det återstår att se. Det är en lång och krånglig process.

          

De inbjuder alla försvarare av kvinnans rättigheter, aktivister, organisationer och nätverk över hela världen att visa sin solidaritet med den iranska kvinnorättsrörelsen genom att organisera initiativ under parollen ”Frihet och jämlikhet mellan könen i Iran”, under mars månad 2010 med fokus på den internationella kvinnodagen.
Hittills har nära 1 000 individer, bland dem många kända feminister och 50 stora och små kvinnoorganisationer och nätverk med tusentals medlemmar, samt en rad kvinnotidskrifter från hela världen, skrivit under uttalandet och lovat konkreta aktioner under kvinnodagen.
Uttalandet har publicerats i tiotals hemsidor och tidskrifter i hela världen.
I sitt uttalande skriver nätverket bland annat:
– Den transnationella solidariteten mellan feminister och kvinnorättsaktivister och deras iranska motsvarigheter är icke enbart begränsad till kvinnors kamp, den stöder också den bredare rörelsen för demokrati i Iran. Olika medborgarrättsrörelser i Iran har sedan lång tid varit i kontakt med både den transnationella iranska och den internationella rörelsen. Global solidaritet är avgörande för att ge röst åt deras upprepade krav på frihet och jämlikhet i Iran.

Saker att göra
På det nya nätverkets hemsida www.irangenderequality.com, kan man läsa förslag för agerande.
– Markera 8 mars genom att i tidningar, tidskrifter, bloggar, föredrag, demonstrationer och sammankomster fokusera på kvinnans situation i Iran;
– Organisera lokala sammankomster som fokuserar på den pågående kampen i Iran som en del av ”World March of Women”;
– Använd slagorden ”Frihet och likställighet mellan könen i Iran” på webbsajter, Op-Eds, flygblad, annonser, offentliga demonstrationer, liksom i andra innovativa sammanhang anordnade av aktivister, artister, feminister och intellektuella;
– Håll kontakt med oss via vår e-mail, blogg, Facebook ”Gender Equality”, i vilka vi samlar nyheter och reaktioner rörande de internationella ”Freedom and Gender Equality in Iran”-initiativen. Vårt mål är att dessa sidor också ska komma att bli virtuella platser för debatter och samtal mellan feminister och kvinnorättsaktivister i världen och i Iran;
– Gör korta filmer och tag foton av dina lokala aktiviteter för ”Frihet och jämlikhet mellan könen i Iran”. Vi kommer att samla dessa och publicera dem på internetsidorna nämnda ovan.

Sholeh Irani
sholeh@internationalen.se

          

Megajordbävning står det att läsa i chilensk press. Man kan knappast påstå att det är en slump eller att det beror på ödet, eller för den delen att det skulle vara Guds vilja eller illvilja som gjort att befolkningen i Chile ännu en gång drabbats av en de värsta naturkatastroferna genom tiderna.
Världens mest avlånga land ligger där det ligger, det vill säga i ett av planetens mest seismiska områden. Två kontinentalplattor (Nazca och Sydamerika) kolliderade i slutet av februari med varandra och en gränslös rörelseenergi sattes omedelbart igång. De majestätiska Anderna är onekligen ett bevis på vad som har hänt under tusen och åter tusen år; jordens och havets inneboende krafter har förändrat och kommer även i fortsättningen att omskapa geografin.
Orkaner, tornadon, vulkaner och tsunamier är väldiga naturkrafter, men jordbävningarna spelar i en egen division och utgör de mest destruktiva naturkatastroferna människan känner till. Bara en månad efter naturkatastrofen i den före detta franska kolonin Haiti slog en jordbävning till i Chile med en storleksklass på 8,8 på Richterskalan, det vill säga nästan 1 000 gånger större än den som slog mot Haiti.

Jag minns hur det var att som barn befinna sig på öppen gata i Chile då plötsligt allting skakades, bokstavligen i sina grundvalar. Lärde mig redan som barn att hantera det oväntade och söka skydd för att klara mig bäst jag kunde. Minns än idag hur jag såg på förödelsen runt omkring, hur allting kring en darrade under fötterna och hur husfasader rasade samman. Känslan av vanmakt var total hos miljontals människor. Folk grät och bad till Gud i tron att det skulle hjälpa, fast det alltid varit förgäves.
Katastrofen var ett faktum som ingen glömde, vare sig man var troende eller inte. De bilder som under de senaste dagarna förmedlats i internationella media har jag emellertid aldrig tidigare sett i Chile. Jag ser att det som nu hänt i Chile är extremt fruktansvärt. Liksom många andra med släktband i Chile försökte jag genast ringa dit för att få reda på vad som hade hänt och om de mina hade klarat sig. Det gick inte. Det har gått flera dagar efter jordbävningen, och alla dessa över hundra kraftiga efterskalv, det går fortfarande inte att ringa dit i skrivande stund.

Två miljoner människor har drabbats hårt, hundratusentals människor har sett sina hus falla ihop och tusentals har inte längre några av sina käraste vid liv. Det som inte kollapsade med själva jordbävningen förstördes strax därefter av en tsunami med nästan lika stora ödeläggande konsekvenser. Från en stund till en annan saknade vanligt folk tillgång till vatten, el, bränsle och framförallt mat.
Katastrofen inträffade framförallt i landets södra del, men även i en huvudstad som Santiago, förhållandevis väl rustad mot jordbävningar. Chile har en annan infrastruktur än till exempel Haiti och antalet döda är långt ifrån lika många som i Haiti. Det var bara tur att epicentrum låg utanför Chiles kust och på 35 kilometers djup i Stilla havet. Vill inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om epicentrum varit på fastlandet.

De chilenska myndigheterna ställdes inför ett stort prov, de skulle hantera en kolossal förödande naturkatastrof. Att döma av vad som skrivits i The New York Times, The Guardian, Le Figaro, Corriere della Sera, visade Bachelets regering i stort sett en korrekt hantering av nödsituationen. Trots regeringens handlingskraft, trots de goda intentionerna hos olika politiska krafter som försökt ena sig i denna tragedi kan man ställa sig frågan: Varför blir det alltid samma sak, nämligen att katastrofen slår hårdast mot de fattigaste? Svaret ter sig som en självklarhet: premissen att ”naturen är opolitisk” är helt enkelt inte sann.

Även om vi talar om ett sargat land och om en ohygglig naturkatastrof så drabbas inte alla individer lika. En jordbävning är självfallet ingen politisk orsak, men dess enorma destruktiva kraft får onekligen politiska konsekvenser. Så är det även i fallet med jordbävningarna i Haiti och Chile. ”Dom förtvivlade säger att döden är lika för alla. Men det är väl sannare att säga att man kan dö på samma sätt som man har levt”, sjunger Mikael Wiehe i en sångtext.
Jordbävningarna och all död dessa okontrollerade rörelser brukar föra med sig drabbar de rika och de fattiga olika, och det är precis vad som återigen hänt i Chile. Att just de fattiga, som i ett desperat läge saknar det mest elementära såsom vatten och mat, tar förnödenheter ur livsmedelsbutiker är inte ett dugg konstigt, det är i allra högsta grad förståeligt och mänskligt.
Den nyvalde chilenske presidenten, högermannen Piñera, sa nyligen i pressen att de fattiga förlorat ”känslan för lag och ordning” och började hojta efter militär och polis. Är det inte snarare som en förtvivlad intervjuad mamma sade till en tv-reporter? ”Jag är ingen tjuv, men jag måste ge mina barn mat, och det nu!”
Alex Fuentes
intis@internationalen.se

          

Gång på gång medan jag sitter och pratar med Lindsey Collen och Rajni Lallal kommer samtalet in på ön Diego García. Ön är en del av ögruppen Chagos, en ögrupp som egentligen tillhör Mauritius men som Storbritannien vägrade att ge tillbaka när de brittiska kolonierna rullades tillbaka i världen. Ögruppens strategiska läge gjorde att Storbritannien vägrade att lämna öarna.
Idag ligger en av USA:s största militära flygbaser på en av Chagos öar, Diego García. Det är från denna paradisö som många av de bombplan flyger som bombade Irak under invasionen 2003 och som bombat Afghanistan ända sedan 2001.
Lindsey Collen och Rajni Lallal var två av gästerna på Fjärde Internationalens kongress. De är medlemmar i det socialistiska mauritiska partiet Lalit, vilket på kreol betyder ungefär kampen. Även om de inte är med i Fjärde Internationalen så ser de det som viktigt att knyta nära kontakter med andra vänsterrörelser, och det är också därför de deltar på kongressen.
Trots att Lalit är ett ganska litet parti med bara lite mer än 60 medlemmar har de en imponerande bredd i sitt politiska arbete. Just nu är en stor del av deras arbete inriktat på den ekonomiska krisen. Krisen har lett till kraftiga nerdragningar både i den lilla önationens sockerplantage och i dess textilfabriker, men den har också lett till politisk kamp.

Alternativ ekonomi
Lindsey, Rajni och deras kamrater har arbetat med en kampanj där de fört fram idén om en alternativ ekonomi. En kampanj där de för ut idéer om att människor tillsammans måste bestämma över vad som ska produceras och hur man ska skydda människors jobb och rättigheter genom krisen.
– Och människor lyssnar på oss, lägger Lindsey till. När jag frågar varför berättar Lindsey om den stora strejk som Lalit var ledande i att driva under 70-talet, men hon menar att det också har att göra med att de kämpar med folket på ett sätt som ingen annan.
– De ledande borgerliga partierna pratar om människors rättigheter, de använder en arbetarretorik men de menar inget med det och framförallt, de visar i motsats till oss hela tiden att de inte står på arbetarnas sida”, säger hon.
Lalit arbetar också med en mängd andra frågor. De kämpar mot polisrepression och för bevarandet av den fria sjukvården. De jobbar också aktivt med kvinnors rättigheter, där bland annat rätten till abort är central.

Flygbas åt USA
När samtalet åter kommer in på ön Diego García berättar Lindsey hela historien.
Den börjar under 60-talet när Mauritius vinner sin frihet från den brittiska kolonialmakten. Storbritannien vägrar dock att ge tillbaka ögruppen Chagos, allt för att USA vill placera sin strategiskt belägna flygbas på Diego García. Under 70-talet börjar befolkningen, omkring 2 000 människor, att köras bort från sina hem, de sågs nämligen som ett hot mot flygbasen.
Lindseys berättelse om hur dessa människor kördes bort påverkade alla vid bordet. Det finns exempel på hur människor som åkt till andra öar i Mauritius för att få sjukvård inte tilläts komma tillbaka och hur de på så sätt splittrades från sina familjer. Hur invånarnas hundar gasades ihjäl som ett tydligt hot mot dem om de inte gav sig av frivilligt och hur sedan mattransporter ut till öarna hindrades.
Så omstöptes dessa paradisöar till en perfekt plats för bombplan, utan några störande element. Kampen och demonstrationerna för befolkningens rätt till sina hem har fortsatt sedan de snart 35 år som gått sedan de sista av Chagos ursprungliga invånare kördes bort. Nu kommer fallet snart upp i den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter med den brittiska staten på de anklagades bänk.
Storbritannien fortsätter dock också sitt arbete för att hindra befolkningen från att återvända. Nu senast har de fått Greenpeace och andra miljöorganisationer att skriva på ett förslag om att göra om Chagos till ett skyddsvärt marint område, något som skulle ta ifrån Chagos ursprungliga befolkning rätten att återvända till sina hem.
Läs mer om Lalit och Chagos på www.lalitmauritius.org.

Text och foto Erik Sjöberg
intis@internationalen.se

          

Arbetsgivarna och sopentreprenörerna Liselotte Lööf AB och Resta fick ge sig. Det blir ingen lönesänkning på uppemot 7 000 kronor för sopgubbarna vid de två Stockholmsföretagen som har hand om åtta områden i Stockholms innerstad och förorter. Inte heller någon förlängning av arbetstiden på emot 20 procent.
– Det är tack vare en konstruktiv inställning från arbetare och företag vi nått den här lösningen. Kommunen står fortfarande på läktaren och svär sig fri från ansvar för sin upphandling, konstaterar Transports avdelningsombudsman Jim Lassinantti på Transports hemsida efter att det nya avtalet är klart.

Ingen övertid
Fakta ger vid handen att det var sopgubbarnas kollektiva styrka som fick arbetsgivarna att backa. De satte hårt mot hårt. De vägrade övertid och följde arbetsmiljölagstiftningen till punkt och pricka, vilket fick till följd att sopberget kom att växa, och att arbetsgivarna och givetvis de ansvariga högerpolitikerna i kommunen hamnade i en omöjlig situation.
De var helt enkelt tvungna att slå till reträtt för att inte förlora ansiktet helt och hållet.
I praktiken innebär det nya avtalet att ackordet återinförs. Det vill säga att sopgubbarnas incitament för att jobba snabbt ökar.
Men fortfarande är inte allt löst. Transport betonar att arbetsmiljöarbetet kommer att fortsätta och arbetar nu med en kartläggning av dåliga hämtställen.
Kjell Pettersson
kjell@internationalen.se

          

Vintervädret har orsakat kaos för järnvägsnätet. Bakgrunden till detta är enligt Seko – Facket för service och kommunikation – för lite personal, ingen reservkapacitet och sänkt underhållsnivå.
Några siffror ger vid handen att 1970 transporterade järnvägen 6,2 miljarder personkilometer. 2008 var motsvarande siffra 11 miljarder. Även godstrafiken har ökat. 1970 transporterade järnvägen 17,3 miljarder tonkilometer. 2008 var det 23,1 miljarder.
SJ delades 1998 i två delar. SJ fick ansvaret för transporterna och Banverket för infrastrukturen. Omfattande nedskärningar började. 1989 arbetade 7 257 med banarbete. 2008 var antalet nere i 5 816. Samma sak när det gällde trafiken. 1989 arbetade 26 240 inom trafiksektorn. 2008 var det 10 788.
Det övergripande målet för både SJ och Banverket blev att tjäna pengar.

”Kolossalt fiasko”
Seko och dess ordförande Janne Rudén anger också andra orsaker till vad som mer eller mindre kan kallas för ett sammanbrott för järnvägstrafiken.
– Upphandlingar av underhållet har skötts alldeles för dåligt. Antalet personer som arbetar med underhåll på spåren har minskat med 1 500 personer. I stället har de som arbetar med att ta förfrågningar, analysera anbud och skriva kontrakt med andra utövare mångdubblats, säger Janne Rudén i ett pressmeddelande.
– Ekonomer klarar inte att bygga ett samhälle som är beroende av tekniska lösningar och en fungerande infrastruktur. Vi kan bara konstatera att avregleringen av järnvägen är ett ideologiskt marknadsexperiment som blivit ett fiasko av kolossala mått. Nu är det dags för teknikerna att ta över och ge oss en fungerande järnvägsinfrastruktur och järnvägstrafik. För samhället, resenärernas och våra medlemmars bästa, säger Janne Rudén.

Kjell Pettersson
Källa: Aftonbladet 23 februari 2010