De tyska nazisterna och andra antisemiter var övertygade om att judar var usla soldater. Det var naturligtvis en myt som skulle utmåla judar som passiva offer redan innan utrotningen inleddes. Bo Knarrström har samlat material ur ett antal berättelser om judiskt motstånd. Boken är alltså baserad på andra böcker, vilket inte gör den mindre läsvärd. Den som vill gå vidare och läsa en hel skildring kan göra det med hjälp av bokens anvisningar.

Här finns flera av de mest heroiska kapitlen i det judiska motståndet representerat: Mordechai Anielewicz berättelse från upproret i Warszawas ghetto, liksom Leopold Treppers fantastiska berättelse om hur han och andra byggde upp Röda kapellet, den legendariska spionorganisationen som nästlade sig in i nazistatens högsta kretsar. Här finns också berättelser om judiska partisaner som ibland fick kämpa både mot tyska soldater och inhemska antisemiter. Tuvia Bielski blev legendarisk judisk partisanledare i Vitryssland och räddade hundratals människor genom sitt mod och sin uthållighet.
Den danske motståndskämpen Hugo Horwitz genomförde tillsammans med andra en rad uppseendeväckande sabotage mot tyska intressen. Det finns en detalj i hans berättelse som visar klyftan mellan motståndskampens aktivister och politikernas ordrika hyckleri. När de tyska trupperna kapitulerat bjöds bland andra Horwitz till Christianborgs slott för att hyllas av den regering som stod beredd att tillträda.
De självgoda danska politikerna som böjt sig för nazisterna under kriget blev för mycket för Horwitz. Han reste sig upp och levererade följande bredsida: ”Vi har gått igenom ett krig, vi har överlevt, men när vi i nödens stund behövde politikerna kunde vi inte se era arslen för att skosulorna var i vägen. Kriget är slut, men vi klarade oss tidigare utan er, och det kan vi ännu bättre idag så låt oss slippa höra pladdret, gör oss en tjänst och håll käften.”

Den mest tragiska av alla berättelserna är den om Abba Kovner som kämpade mot nazisterna i Litauen. När kriget var över, och hela vidden av vad det inneburit för judarna stod klart, greps Kovner och några likasinnade av ett mycket starkt hämndbegär mot tyskar i allmänhet. De nöjde sig inte bara med att spåra upp och avrätta gamla nazister. Gruppen planerade också att som hämnd förgifta vattnet i stora tyska städer och på det sättet döda mer än en miljon tyskar. Av olika skäl misslyckades planen. Tack och lov, eftersom förgiftande av brunnar var en gammal antisemitisk anklagelse mot judarna. Tvärtemot många människors föreställningar visar historien alltså att offer inte alltid blir ädlare och mer humana av sitt lidande. Det kan bli tvärtom istället.

I boken finns många autentiska foton som försetts med mycket detaljerade och kunniga kommentarer om kämparnas utrustning. Den har dessutom utmärkta förklaringar och kan bli en mycket bra motvikt till alla påståenden om att judarna lät sig föras till sin egen undergång utan att göra motstånd.