I likhet med undertecknad är Salka Sandén något av en person som anser att moderna kulturella fenomen går att klassificera grovt i tioårsperioder. Ett exempel på detta synsätt är att 1990-talets ungdomsvänster uttryckte något specifikt; något som skiljer den från 60-talets, 70-talet, 80-talets och för all del 2000-talets vänster. Det är denna 90-talsvänster som står i centrum i Sandéns bok, eller i alla fall vänsterns då dominerande och mest högljudda riktning: den autonoma eller anarkistiska.

På ett träffsäkert sätt skissar Sandén upp vad det var som formade 90-talets vänsterpolitiska ungdomsrörelse: massarbetslösheten, överhetens EU-medlemskap, övervakningen, privatiseringarna och de nya krav som restes på individerna – flexibilitet, lydnad och självförsäljning. Detta är den strukturella delen av vad som skapade ”A-rörelsen”; ett direkt motstånd mot den våg av nyliberalism som sköljde över landet. Men vid sidan av det strukturella fanns också en processuell utveckling som gav anarkistmiljön dess specifika drag. I det tidiga 1990-talet var högerextremismen på frammarsch: det var åren med Ny Demokrati, Lasermannen, Ultima Thule och VAM, Vitt Ariskt Motstånd. Vid ett par tillfällen lyckades vänsteraktivister stoppa fascisterna rent fysiskt, och detta kom med en egen logik att bli mönsterbildande för den anarkistiska aktiviteten – det antifascistiska arbetet, uppknutet kring nätverket AFA, kom att hamna i centrum. Och eftersom polisen agerade skyddsmur åt nazisternas demonstrationer, så gled även de in i en tydlig fienderoll. Alltså blev det snuten och nassarna som kom att bli föremålet för lejonparten av A-rörelsens aktiviteter dessa år. Kapitalismen och kapitalisterna var snarare mest ett ramverk, diffust och svårangripbart.

Litterärt står sig Sandéns skildring bra. Det hon tar sig för i Deltagänget är att ge en skildring av hur det var att vara en individ, och även ett kollektiv, i 90-talets autonoma miljö. Det är personligt och ärligt om kamratskapen och kollektivismen i miljön, och om adenalinruset och rädslan vid aktionerna. På ett väl fungerande sätt flyter berättarjaget in i läsarjaget, samtidigt som det knyts till det agerande och reflekterande kollektivet.
Du-jag-vi hänger ihop, precis som det gjorde inom ungdomsvänstern när den kändes som bäst. Samtidigt levereras självklart några milstolpar inifrån aktivistmiljön – från 80-talsvänsterns husockupationer, över 30:e novembermanifestationerna, AFA och SUF (Syndikalistiska ungdomsförbundet), fram till Göteborgskravallerna 2001.

Strikt politiskt kan Sandéns skildring bli av anarkistmiljön bli väl självgod ibland, och den är inte minst rätt oförstående, om inte till och med okunnig, om den icke-anarkistiska vänstern. Trotskism definieras exempelvis i en not fullständigt felaktigt som enbart en rörelse vars ”strategier går ut på att infiltrera andra organisationer” (detta kunde väl förläggaren påpekat!).
Vidare upplevde Sandén hur SUF var en mindre ”auktoritär” organisation än den övriga ungdomsvänstern, och hur dess medlemmar ständigt framhöll ”klassfrågan” till skillnad från övriga. Mina erfarenheter är de motsatta: 90-talets autonoma miljö höll sig med uppenbara – men informella – auktoriteter som man straffades hårt om man gick emot, och det där med klass var det verkligen lite si och så med ibland. Men så bodde jag aldrig i Sandéns Göteborg heller, så våra erfarenheter kan skilja sig betydligt. Sedan har jag svårt att förstå hur anarkisterna hade tänkt sig att den kravallromantik som man odlade (och fortfarande odlar), och som är ständigt närvarande i Sandéns skildring, egentligen ska radikalisera – och inte bara alienera – den breda arbetarklassen. Å andra sidan är dessa politiska tveksamheter en helt ärlig del i romanen; det var precis dessa funderingar, fördomar och idéer som florerade i den anarkistiska miljön där och då. Deltagänget är ett litterärt verk, ingen utvärdering. Snarare saknar jag ett par teman som var ytterst påtagliga i den autonoma miljön när det begav sig: den separatistiska och kompromisslösa anarkafeminismen, samt veganismen.

Mot slutet av boken drar emellertid Sandén ett par försiktiga slutsatser: det var tydligt att man hamnat i en kontraproduktiv återvändsgränd med sitt ensidiga fokus på att jaga nassar och undkomma snutar. Fascismen krossades inte för det. Istället hyllar hon 2000-talets anarkistmiljö, med ett tydligare fokus på klass och antikapitalism. Här frestas man att fundera vidare över 90-talsanarkismens omstöpning: var inte själva problemet att våldsanvändningen till sist gjorde att man blev så förtvivlat få i de antifascistiska aktionerna?
Ibland, för att inte säga ofta, var AFA:s fysiska våld berättigat – ett självförsvar. Men detta kommunicerades dåligt till de breda massor som kunde varit AFA:s stöd. Istället glorifierade man våld och kravaller; folk i rånarluva och med gatstenar eller molotovs fick bli rörelsens symboler. På ett ställe beskriver Sandén klockrent att ”antifascistisk arbete är inte roligt nej, och inte fint. Det är väl ungefär som att gå ut med soporna, det är inte roligt och man blir själv smittad av lukten. Men skulle man inte göra det skulle det till slut inte gå att bo i huset.” Men, frågar man sig, varför fick detta arbete då en sådan central roll och glorifierad status?

Att Deltagänget är en tillräckligt bra skildring för att ligga till grund för analys är ett gott betyg i sig – det är verkligen en god berättelse om förhållandena och drivkrafterna i 90-talsvänsterns kärnmiljö. Förhoppningsvis kommer Sandéns bok också att vara en ögonöppnare för de personer som slentrianmässigt avfärdar de autonoma grupperna enbart som medelklassungdomar med attitydproblem och bristande respekt för demokratiska processer. Det är inte, och har aldrig varit sant. För oss som tillhör Sandéns generation är nostalgifaktorn tillräckligt hög för att köpa boken.