”Att Gatans parlament ges ut på Ordfront borde höja en del ögonbryn. Timbro nådde den här nivån på smutskastning redan för femton år sidan”, skriver Daniel Brandell om Anna-Lena Lodenius bok om våldsverkare till vänster och höger.

Anna-Lena Lodenius nyutkomna bok Gatans parlament är redan sågad sönder och samman i diverse medier. Detta är fullt berättigat. Dagens Nyheters och Aftonbladets respektive recensenter ringar in det mest centrala: boken är späckad med faktafel, saknar ett strukturerat upplägg, definierar området undermåligt, har inte undersökt sitt studieobjekt mer än via hörsägen och har ett mycket oklart syfte och oklar publik. Hennes okunnighet om vad som hände i Göteborg 2001 – en händelse som det refereras flitigt till i boken – är högst provocerande, och verkar sitta fast i medias bild från samma år.
Genomläsningen lämnar läsaren rätt frustrerad: ett fåtal intressanta iakttagelser drunknar i en stor textmassa med ointressanta tyckanden och konstateranden som mest utmynnar i ett ”jaha?”.

Lodenius, som har en längre historia av att på ett förtjänstfullt sätt bevaka den svenska högerextremismen, vänder sig denna gång mot vänsterextremismen, och kanske i synnerhet anarkisterna och de autonoma. Men inte enbart – hennes tidigare studieobjekt nazisterna finns också med. Den gemensamma nämnaren mellan höger- och vänsterextremisterna är enligt Lodenius att bägge kan tänka sig att bruka våld på egendom och människor i politiskt syfte, och därför får de här samsas på 250 sidor.
Detta ligger alltså i linje med den i borgerlig media omhuldade ”kålsuparteori” som Internationalen tidigare skrivit om, och visat sig vara helt uppåt väggarna tokig såväl kvantitativt som kvalitativt: extremvänstern begår färre våldsbrott än extremhögern, och i helt andra syften – ofta i rent självförsvar. Hopknytandet av det extremistiska våldet är emellertid här så ytligt och konstlat att varje läsare måste fråga sig varför den långa historiken om Vit Makt-musikens uppkomst eller uppradandet av den bisarre liberalterroristen Mats Hinzes brottsregister har med bokens övergripande tema att göra.

Det blir sedan värre. Beskrivningen av vänsterns ”metoder” glider ständigt ihop med ett moraliskt fördömande av desamma (gärna med perspektivet av att ”försöka prata de här medelklassungdomarna till rätta” – utan att det någonstans beläggs att vänstern faktiskt skulle domineras av medelklassungdomar). Detta moraliserande syfte står sedan i vägen för all analys, eller får snarare vara ett beskäftigt och förnumstigt ersättande av analysen. Allt politiskt motiverat våld är enligt Lodenius a priori fel, och eftersom yttervänstern ständigt begår detta fel, måste yttervänstern kraftfullt fördömas. Längre än så sträcker det sig inte. Sedan åker all vänster med i samma slasktratt – ett par galningar som placerade en bomb på McDonalds, Unga funktionshindrade, husockupanterna på Söder vid 1980-talets slut, Socialistiska Partiets studiecirkel i Vimmerby om arbetarrörelsens historia…

Sammanblandningen av olika grupper och fenomen inom vänstern, och den helt oförstående inställningen till varför vissa av dessa ibland väljer att ta till våld, visar att Lodenius över huvud taget har mikroskopisk koll på yttervänstern idag. Detta bottnar med största sannolikhet i den minimala kontakt författaren verkar ha haft med sitt studieobjekt. Det är lätt att konstatera att fredsforskaren Hans Abrahamsson, som haft närmare kontakter med anarkister och autonoma, gör en mer sund och nära analys i den nyss utkomna boken En delad värld (Leopard förlag), trots att detta inte är bokens huvudtema.
Abrahamsson menar att yttervänsterns praktik måste förstås mot en bakgrund av nya förutsättningar för den politiska dialogen – de ramar som efterkrigstidens institutioner skapat upplevs som otillräckliga – och att våldet från vänster i mycket är ett resultat av att polis och extremhöger utsatt vänstern för våld och övergrepp under lång tid. Våldet går ofta att förstå som politiskt engagerade människors protest mot vad som upplevs som en urholkad demokrati.
Det är, tvärtemot Lodenius svagt belagda uppfattning, ytterst få inom vänstern som upplever att våldet har något egenvärde – men det existerar grupper som är beredda på våldsanvändning om så krävs, och om förutsättningarna är de rätta. Men för alla inom vänstern utom en handfull tokdårar är frågan om våldsanvändning alltid förhandlingsbar. Tokdårarna är inte signifikanta för den autonoma vänstern, och de sätter inte agendan.

Endast undantagsvis touchar Lodenius frågeställningar som det skulle kunna vara intressant att gå vidare med: som att det existerar en kravallromantik inom den anarkistiska rörelsen, vilken med säkerhet fungerar avskräckande på många potentiella aktivister, och att våldsupptrappningen fått förödande konsekvenser för den antifascistiska aktivismen i åtminstone Stockholmsområdet.
Men det hade så klart varit mycket mer givande i sammanhanget av att det är extremvänstern som granskas, om det hade funnits möjlighet till ett samtal med aktörerna själva. Men Lodenius pratar knappt med någon inblandad. Istället blir det spekulationer och hänvisningar till rykten. Varför får inga aktivister komma till tals? Varför inga försök att gå lite djupare?

Förtjänsten med Gatans parlament är att den leder tankarna till hur en problematiserande studie av det vänsterextrema våldet borde kunna se ut:
q En sådan studie måste givetvis fokusera på vänstern; all form av kålsuparteorier kan slängas överbord. Vilka har syftena varit med aktionerna i de enskilda fallen, och går våldsanvändningen att systematisera?
q Gör en ordentlig samhällelig analys till ramverket för studien: vad har det postpolitiska tillståndet, politikens medialisering och de minskade möjligheterna för de traditionella politiska institutionerna att påverka, gjort för att förändra yttervänsterns taktik och organisationer?
q Tala med de aktiva och konfrontera dem med argument. Många av de frågor som Lodenius resonemang landar i kan de säkert svara bra på, och kan själva problematisera kring. Att surfa runt och ställa frågor anonymt på socialism.nu hade nog gett Lodenius mycket mer att komma med.
q Gör skillnad på aktivister och aktivister – ingen utom isolerade galningar i vänstern dyrkar de våldsamma metoderna, de flesta använder sig aldrig av dem, och de som ibland gör det har ofta goda motiv.
q Kolla fakta, och köp inte medias bild rakt av. Konfrontera mediebilden av aktionerna och deltagarna med aktivisterna själva – vad är sant, och hur tänker aktivisterna själva kring den bild de genererar?

Att Lodenius bok ges ut på Ordfront tycker man borde höja en del ögonbryn. Ordfronts utgivning var en stor inspirationskälla under millennieskiftets vänsteruppsving, och förlaget försåg vänstern med välskriven och initierad litteratur på en rad områden. Är Lodenius bok representativ för Ordfronts utgivning idag borde den ringa som en larmklocka för alla som är medlemmar i organisationen. Varför ge ut något – och i oklart syfte precis innan valet! – som får högern att slicka sig om munnen, och som de dessutom säkert gör bättre själva? Timbro nådde den här nivån på smutskastning redan för femton år sedan.