Journalisten och författaren Björn Fontander har i flera decennier forskat om nazihövdingen Hermann Göring och dennes relationer till Sverige. Det har blivit flera böcker och teve-dokumentärer, och Fontanders troligen slutgiltiga sammanfattning av denna studie är boken Görings Sverige – en hatkärlek.
Historien tar sin början i modern tid med några nynazister som står och heilar framför Carin Görings grav vid Lövö kyrka inte långt från Drottningholms slott. Görings svenska hustru, född Carin Fock, är också vad som ger honom den starka anknytningen till Sverige.
Första gången Göring dyker upp är strax efter kriget 1919, då han som ung tysk flygofficer landar med sitt flygplan i Danmark och sedan flaxar vidare till Sverige. Det verkar vara något speciellt med flygare och fascism. Också den brittiske fascistledaren Sir Oswald Mosley hade varit flygare under första världskriget. (Stephen Dorril berättar i sin biografi om Mosley (Blackshirt, 2006) hur just flygarna ansig sig själva som militarismens absoluta elit och var mycket mottagliga för fascistiska storhetstankar.)
Både Mosley och Göring skulle senare bygga upp sina fasciströrelser med en kärntrupp av flygarkolleger.
I Sverige försörjer sig Göring som pilot, både som flyguppvisare och transportör. Enligt svensk lag fick inte utlänningar ta ett jobb i landet om arbetet kunde utföras av en svensk, men Göring var unik med sina flygarkunskaper och fick således arbete.
Göring festar och umgås med den tyskvänliga svenska överklassen, och på det sörmländska slottet Rockelstad hemma hos en greve Eric von Rosen (senare nazist) träffar Göring en februarikväll 1920 sin blivande fru Carin. Hon var fem år äldre än han, redan gift och hade en liten son Thomas, men hon lämnar omedelbart sin familj för den stilige tyska officeren. Med Carins brev och dagboksanteckningar skildrar Fontander deras passionerade kärlekssaga och resor runt i Europa.

Jag minns debatten i samband med den tyska spelfilmen Undergången för några år sedan, om Hitlers sista dagar i bunkern, då man ifrågasatte om det var okej att visa Hitler på ett så intimt sätt. Men om man alltid försöker framställa fascisterna som skrikande monster med horn i pannan, kommer man aldrig kunna känna igen dem i framtiden. Av samma anledning är det inte fel att Fontander vågar framställa Göring som en kärleksfull, varm och generös man mot sina närmaste: han skickar torkade blommor till sin svärmor, är oerhört snäll mot sin styvson, och framför allt avgudar han sin hustru, (en dyrkan som efter hennes död 1931 tar sig rent sjukliga former.)
Fontander tillrättavisar bilden – om det nu fanns en sådan – att Carin skulle ha varit politiskt ointresserad och oskyldig, för hon framstår minst sagt som en fanatisk nazist; ibland verkar hon nästan värre än Göring. Hon är med honom i Tyskland när den nationalsocialistiska rörelsen börjar ta form, blir god vän med Hitler och skriver hem att snart ska de ta makten! Efter den misslyckade Münchenkuppen 1923 flyr paret tillsammans först till Österrike och sedan Italien, men Göring får inte träffa Mussolini, även om Carin ljuger och skriver brev hem om att de umgås med den italienska diktatorn.
När paret senare åker hem till Sverige inträffar det som Göring kanske är mest känd för här: han spärras in på dårhus – den mest patetiska episoden i hans liv, som också gör att Hitler förskjuter honom. Men när det visar sig att Göring är något vid den här tiden så ovanligt som knarkare, morfinist, går det ganska fort att hjälpa honom och han blir friskförklarad med skriftligt intyg: ett papper som han måste visa för Hitler för att få återinträde i partiet i samband med nazipartiets återuppståndelse i Weimar 1926.
Men Göring har inte tid att stanna i Tyskland. Han måste tillbaka till Stockholm för att delta vid domstolsförhandlingarna i vårdnadstvisten om sonen Thomas mellan Carin och hennes förre man Nils Kantzow. Ordförande vid förhandlingarna är Stockholms borgmästare Carl Lindhagen, en av vänsterpartiets grundare. ”Fru Göring kom insvävande i salen som en grande dame. Hon var övermåttan elegant klädd och sökte på det sättet göra intryck på domstolen” berättar Lindhagen. Att den i Europa kringflackande Carin och den nyss från mentalsjukhus utsläppte Göring inte framstår som passande föräldrar är uppenbart, och Kantzow får behålla vårdnaden, trots att han inte heller verkar helt frisk i huvudet. När Thomas blir tillräckligt gammal att bestämma över sig själv sticker han till Carin och sin tyska styvpappa.

I Tyskland har saker börjat hända: nazipartiet växer och Göring tar plats i riksdagen. Fontander ger inte någon speciellt bra bild av vad fascismen är för ett sorts fenomen och varför nazisterna kunde komma till makten, men i ett antal citat ur brev skrivna av Carin och andra nazister framgår det i alla fall att det främst är den ”judiska bolsjevismen/marxismen” som ska bekämpas. Så här skriver till exempel Carins syster Fanny i sin dagbok efter ett Tysklandsbesök: ”Hitler började så tala om kommunismen, hur den trängde fram målmedvetet överallt; systematiskt undergrävandes auktoritet, idealitet och pliktkänsla av socialdemokrater och judar. … [Hitlers folk] äro uppfostrade till att bekämpa kommunisterna, tränade därtill.”
Men Carin fick aldrig uppleva nazisternas maktövertagande 1933. (Rätt åt henne!) Hon var fysiskt mycket svag hela sitt liv och dog 1931. Göring som vakade vid hennes dödsbädd hemma i Sverige var dock inte där när hon dog. Han var tvungen att resa till Berlin och delta vid Hitlers historiska möte med rikspresident Hindenburg. Göring ville inte först lämna sin sjuka hustru, men Carin övertalade honom. Efter mötet reser Göring tillbaka till Sverige och Carins begravning.

När Carin äntligen dör slipper vi hennes långa och ofta oavkortade brev som till stor del utgör den första hälften av boken. Men Carin försvinner inte helt, för med makten i sina händer låter Göring bygga det gigantiska Carinhall i skogarna norr om Berlin, och han låter snart flytta Carins kropp från graven i Sverige och lägger henne i ett mausoleum vid Carinhall, där han också själv planerar att få vila efter döden. I takt med att Tredje Riket växte fylldes Carinhall med konst från privatpersoner och museer i hela Europa. Göring måste ha varit världshistoriens största konsttjuv.
Görings andra fru Emmy får finna sig i Carinkulten och att hon aldrig kommer att betyda lika mycket för sin man som hans första fru. Men Emmy verkar annars i jämförelse mycket mer sympatisk än Carin: hon är inte med i nazipartiet, vägrar bära hakkorssymbolen och hon till och med räddar ett antal av sina judiska bekanta undan döden. Men att Göring på sin frus begäran låter en handfull judar lämna landet förringar inte det faktum att han deltog i massmorden på miljoner andra.
Andra världskriget betas av fort och osammanhängande, men efter att Görings Luftwaffe besegrats av RAF i slaget om Storbritannien, drar sig Göring tillbaka till Carinhall och blir allt mer verklighetsfrånvarande. I januari 1945 när kriget i princip redan är förlorat, planerar Göring för fullt en utbyggnad av Carinhall.
Men till sist är det ändå Göring som framstår som den mest sansade av Tredje Rikets ledare, för medan Hitler har bestämt sig att det tyska folket som straff för att de förlorar kriget förtjänar att helt utplånas, och själv ägnar sig åt självmordsritualer med sina närmaste i bunkern; genomför Göring en kupp mot Hitler och försöker fredsförhandla med amerikanarna. Hitler får reda på detta och dömer honom till döden. Göring räddas på sätt och vis av amerikanarna, men får snart en ny dödsdom vid Nürnbergrättegången.

Utan tvekan är Fontanders forskning om Görings förbindelser i Sverige mycket viktig, och boken är läsvärd. Men tyvärr verkar han inte vilja gå på djupet med svenska statens relationer till Nazityskland: Vi får träffa en handfull svenska ”Tysklandsvänner” och nazisympatisörer i personlig kontakt med Göring, men författaren berättar nästan ingenting om svensk nazism eller Sveriges minst sagt dunkla historia från denna tid. Visst: permittenttrafiken nämns, men andra viktiga saker som lyser med sin frånvaro är nazisympatierna bland den svenska militär- och polisledningen; de svenska koncentrationslägren i vilka främst kommunister, men också en del socialdemokrater internerades under andra världskriget (se till exempel Karl Molins Hemmakriget, 1982, eller den nyutkomna boken Svenska koncentrationsläger i Tredje Rikets skugga av Tobias Berglund och Niclas Sennerteg, 2008.)

Görings personliga umgänge med den svenska kungafamiljen borde också ha utforskats mer, men Fontander kan inte undgå att nämna hur kung Gustav V tilldelar Göring en medalj 1939, och att kungen i samband med Tysklands invasion av Sovjetunionen skickar sina lyckönskningar till Hitler i kampen mot bolsjevismen.
Det förvånar mig också att författaren med all sin forskning om Göring i Sverige, har missat det möte som ägde rum mellan Göring och den svenske kommunistledaren Ture Nerman i Stockholm när Göring bodde där på 20-talet. Nerman berättar levande i sina memoarer hur han blev hembjuden till Göring som ville träffa en representant för de svenska kommunisterna; och en politisk diskussion som blir allt hetsigare och får stackars Nerman att tro att Göring ska ta fram revolvern och skjuta honom. Att Fontander skulle ha läst Nermans memoarer – den i Sverige under 30- och 40-talet främste antifascisten – är väl inte för mycket begärt?
Att samme Ture Nerman 1939 dömdes till tre månaders fängelse av en svensk domstol för att i samband med krigsutbrottet ha skrivit en kritisk artikel om Hitler i en svensk tidning, nämns inte heller i Fontanders bok – något som aldrig kan nämnas tillräckligt många gånger.
Per Leander
intis@internationalen.se